Publikation

GT

Datum

2003-04-28

GT
Johan Karlsson

”Nu tar vi fajten för rättvisa löner”, sa Ylva Thörn och lät 9 000 kommunalarbetare gå ut i strejk. Motståndaren i den fajten är hennes egna partikamrater.

Dags för facket att klippa banden till socialdemokraterna?

Under våren har den mer än hundraåriga kärleken mellan LO och socialdemokraterna återigen svalnat.

Först sa regeringen nej till de buffertfonder som LO krävde för att kampanja för ett ja till EMU. Istället för facket valde Göran Persson att hålla sig väl med de borgerliga partierna och undvika en debatt om fondsocialism.

Sedan kom vårbudgeten med besparingar som facket har svårt att smälta, framför allt den sänkta sjukpenningen och att det ska bli svårare för deltidsarbetslösa att stämpla upp till heltid.

Visst, det är inget nytt. Rosornas krig har blossat upp med jämna mellanrum de senaste 20 åren.

Ett av de värsta slagen stod 1996, när regeringen gjorde upp med centern om trygghetslagarna. Då demonstrerade facket mot den socialdemokratiska regeringen och hotade att dra in sitt stöd till partiet.
Men inför valet 1998 hade leden slutits igen.

Fast det är inte bara i Sverige som det gnisslar i arbetarrörelsen. Tony Blairs New labour valde att dumpa fackförbunden för att få politiskt manöverutrymme. I Danmark dumpade istället LO det socialdemokratiska partiet för att kunna arbeta självständigt mot alla partier.

Och i Tyskland gör nu facket och SPD:s vänsterflygel uppror mot den rödgröna regeringens sparpaket och anklagar förbundskansler Gerhard Schröder för brutna vallöften, toppstyrning och nyliberalism.

Trenden är tydlig. Blair Schröder och Persson har alla manövrerat in sina partier mot mitten – av både strategiska och ideologiska skäl.

Det är länge sedan deras partier var arbetarpartier eller ens löntagarpartier, sina namn till trots. Nu stöder de sig på den breda medelklassen.

Samtidigt genomgår fackförbunden en liknande förvandling. LO-kollektivet domineras inte längre av privatanställda industriarbetare, utan av omsorgsarbetare anställda av kommuner och landsting.

Där bestämmer politiker över pengarna – politiker som oftast är sossar.

Som Ilmar Reepalu och Lars Isaksson, ordförande i Kommunförbundet respektive Landstingsförbundet, arbetsgivarsidan i den pågående konflikten.

Kommunal sponsrar alltså i praktiken sin motståndare. Det ligger knappast i medlemmarnas intresse.

Därför borde LO göra som sin danska motsvarighet och dumpa sossarna.

Det moderna fackets uppgift är att vara en självständig serviceorganisation som sätter sina medlemmars intressen främst. Inte att agera stödtrupp åt socialdemokraterna.