Publikation

GT

Datum

2004-03-01

För två veckor sedan demonstrerade Svensk-kubanska föreningen (Svek) mot Amnesty i Göteborg. Anledningen var att svenska Amnestys Kubasamordnare Ulrica Nilsson skulle tala om situationen för mänskliga rättigheter i Kuba.

Utanför Amnestys lokal på Engelbrektsgatan delade en handfull aktivister ut flygblad där Amnesty påstås ”bluffa om Kuba”.

För ett år sedan fängslades 75 demokratiaktivister, journalister och fackföreningsledare på Kuba och dömdes till sammanlagt 1 456 år i fängelse.

Att Castroregimen har skärpt förtrycket kritiseras inte bara av Amnesty, utan av alla respekterade internationella människorättsorganisationer.

Human Rights Watch, Reportrar utan gränser och International Confederation of Free Trade Unions fördömer unisont Kubas övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Man skulle därför kunna tro att Svensk-kubanska föreningen genom att inte bara backa upp diktaturen utan också attackera den internationella människorättsrörelsen har skåpat ut sig ur den demokratiska offentligheten i Sverige.

Men då misstar man sig.

Vid vänsterpartiets kongress förra helgen valdes Eva Björklund in i partistyrelsen. I många år var hon ordförande i Svensk-kubanska föreningen.

Och ränderna sitter i. När Expressen intervjuade henne i torsdags hyllade hon den kubanska diktaturen och fortsätter attacken mot Amnesty:

– Kuba är en demokrati och Amnesty har fel när de kallar spioner för samvetsfångar, säger Björklund.

– På Kuba är medborgarnas inflytande större än i Sverige, säger hon om ett land där kommunistpartiet är det enda tillåtna och där medborgarna under Castros 44 år vid makten aldrig har fått rösta i fria och demokratiska val.

Åratal av fjäskande för Castro har lärt Eva Björklund den totalitära diktaturens nyspråk. Diktatur kallas demokrati, samvetsfångar kallas spioner, förtrycket över kubanerna kallas folkets frihetskamp och Castros 44-åriga envälde kallas medborgerligt inflytande.

Det är hyckleriet upphöjt till ideologi.

Efter Berlinmurens fall strök vänsterpartiet k:et ur partinamnet och gjorde pliktskyldig avbön för att ha satt sig i Sovjetkommunismens knä.

Men det kubanska liket i garderoben lever. Det är inte mer än ett par år sedan vänsterpartiet bjöd in regimens företrädare till Sverige för demokratibiståndspengar.

Kubanska flyktingar som ville säga sin mening misshandlades och släpptes inte in på mötet.

Och i somras åkte en partidelegation till Kuba för att studera lokaldemokrati. Det är som att åka till Torne träsk för att studera ökenspridning, som kd-riksdagsledamoten Jakob Forssmed uttryckte det.

Nu tar förvisso partisekreterare Pernilla Zethraeus avstånd från kamrat Björklund.

– Kuba är en diktatur. Det råder ingen tvekan om att de bryter mot mänskliga rättigheter, säger Zethraeus i Expressen.

Det är välkommet klarspråk. Men i partileden finns ingen backning. En majoritet av kongressombuden valde in Björklund i styrelsen.

Det talar för att vänsterpartiet håller fast vid sin osvikliga tradition av att ställa sig på förtryckarnas sida mot de förtryckta.

För en gångs skull vore lite utrensningar i vänstern ett välkommet hälsotecken.