Publikation

Bohusläningen

Datum

2000-11-21

Två fall av brutal och systematisk mobbning i Grums och Överkalix har ska-pat en debatt kring hur mobbningen i skolan ska kunna förhindras och motver-kas.

Lärarförbundet vill att högskolorna hårdare ska sålla ut olämpliga lärarkandidater innan de släpps ut i arbetslivet. Barnombudsmannen Louise Sylwander krävde häromdagen att de blivande lärarna får sin lämplighet prövad vid intagningen till lärarhögskolorna.

Nog är det viktigt att olämpliga personer inte ska jobba som lärare. Men att göra mobbningen till en fråga om enskilda lärares lämplighet är att sticka huvudet i sanden. För mobbningen är inte ett slumpartat olycksfall i arbetet utan ett systemfel i skolan.

Det är bra att mobbning uppmärksammas mer. Från att med en axelryckning – barn retas ju alltid – ha avfärdat mobbning, har vuxenvärlden insett att trakasserier förstör tusentals barns barndom. Den insikten har bland annat resulterat i att alla skolor måste ha en plan för hur mobbning ska förebyggas och stoppas i akuta fall.

Det borde förstås vara en självklarhet att skolan arbetar strategiskt för förebygga mobbning. Tyvärr blir mobbningsplanerna lätt ett alibi för en slapp skolledning. Ansvariga skolledare tittar ofta hellre bort och tonar ned än försöker gå till botten med problemet. Föräldrar får inte skolans stöd när de försöker hjälpa sina barn ur mobbningen.

Eftersom vi har skolplikt ligger ansvaret för att förebygga och stoppa mobb-ning på skolorna. Samtidigt har de i dag sämre förutsättningar att ta det ansva-ret. Skolmiljön är hårdare. Kuratorer, psykologer och skolsköterskor, med upp-gift att värna elevernas psykiska och fysiska hälsa, rationaliseras bort när kom-munerna sparar. Klasserna blir större, lärarna färre. Lärarbrist och resursbrist gör att många som undervisar i skolorna inte är behöriga som lärare.

Så snarare än att ställa hårdare krav på lärarnas personliga lämplighet, måste lärarna stärkas i sin främsta kompetens. Lärarens uppgift är inte att fylla eleverna med fixa kunskaper utan att leda deras eget lärande.

På senare år har borgerliga skolpolitiker och ledarsidor ilsket drivit kampanj mot ”flumskolan”. De menar att den nya lärarutbildningen urholkar lärarens ämneskunskaper till förmån för pedagogik och praktik.

Men lärarens viktigaste kompetens är att veta hur barn och deras lärande fungerar och därför är det bra att tyngdpunkten i lärarutbildningen nu läggs på pedagogik och praktik. Pedagogen är bättre rustad att upptäcka och motverka mobbning än fackidioten.

När det gäller att stärka elevernas rättigheter i skolan, kan förhoppningsvis de tragiska fallen i Grums och Överkalix få kommuner och skolledningar att inse att de inte ostraffat kan svika sitt ansvar mot eleverna.

Slutligen är möjligheten att rösta med fötterna viktig för att stärka föräldrarnas ställning gentemot skola. Att rösta med fötterna och flytta barnet till en annan skola är förstås aldrig en bästa lösning. Men för det obbade barnet kan ett skolbyte vara en livlina. Med större möjlighet att påverka, skulle också fler föräldrar mer aktivt engagera sig i sina barns situation i skolan. Och fler vuxna i skolan betyder fler ögon som kan upptäcka mobbningen innan den förstör någons liv.