Publikation

Radikalt forum

Datum

1999-04-01

Inom ett år kommer jordens befolkning att överskrida 6 miljarder människor. Det är en fyra gånger så stor befolkning som vid förra sekelskiftet. Om ytterligare ett århundrade kan vi vara nästan dubbelt så många som idag.

Det är mot denna suggestiva faktabakgrund, som debatten om befolkningstillväxten äger rum. Fakta säger dock inte allt.

År 1798 skrev den engelske prästen Thomas Malthus en banbrytande bok om folkökningens följder. Malthus räknade ut, att eftersom människan alltid förökar sig snabbare än matproduktionen kan växa, kommer folkökningen att leda till misär. Folkökningstakten är konstant, men begränsas av sjukdomar, krig och svält, liksom aktiv barnbegränsning. Det är därför inte någon mening i att förbättra de fattigas villkor, eftersom folkökningen kommer att äta upp välfärden och återskapa misären.

Den moderna miljörörelsen har förstås tagit Malthus’ teori om folkökning och resursknapphet till hjärtat. Mest inflytelserik är kanske den amerikanske biologen Paul Ehrlich, som i trettio år varnat för vad han kallar befolkningsbomben.

I ett system av ändliga resurser, kommer varje extra människa innebära att den genomsnittliga andelen av resurserna minskar. Om skillnaden mellan resursbas och folkmängd blir för stor, riskerar också själva resurskakan att permanent krympa som en följd av överutnyttjande. För att undvika den briserande befolkningsbomben, krävs därför att vi tar till alla medel för att bromsa folkökningen i fattigare länder och radikalt lägger om våra egna konsumtionsvanor. Ehrlich har tidigare också föreslagit den så kallade triage-doktrinen: Att länder där diskrepansen mellan folkökning och livsmedelsproduktion är för stor, bör ses som hopplösa fall och lämnas åt sitt öde. Kontrollen över befolkningstillväxten är ett överordnat mål.

Den malthusianska teorin är tilltalande i sin enkelhet. Däremot har den svårt att förklara den faktiska utvecklingen i historien, där jordens befolkning sexdubblats sedan Malthus dagar, samtidigt som människors livsvillkor förbättrats än mer. Felet i Malthus teori är att den antar att det finns en fix och ändlig kaka av naturresurser, och inte medger någon långtgående teknologisk utveckling.

Den danska jordbruksekonomen Esther Boserup visade på 1960-talet hur samhällen med en statisk befolkning inte utvecklats i historien. Detta är Malthus uppochner: Folkökning är inte ett hot mot, utan den främsta drivkraften bakom långsiktig ekonomisk utveckling.

På kort sikt innebär en växande befolkning att efterfrågan, och därmed trycket på resurserna, ökar. Det behövs fler bostäder, mer livsmedel, fler skolor och så vidare när befolkningen växer. Det driver upp priserna, vilket sporrar att finna nya lösningar och nya resurser. På lång sikt kommer därför de totala resurserna att bli mindre knappa, än innan folkökningen ägde rum. Dessutom innebär förstås folkökningen att arbetskraften i samhället efter ett par decennier växer.

Folkökningen följer vidare inte några naturlagar. Tvärtom varierar dess takt, men hur snabbt folkmängden än växer, växer produktionen ännu snabbare. Inte minst påverkar välståndet födseltalen. Att föda många barn fungerar som en försäkring, både mot högre barnadödlighet och för föräldrarnas trygghet på ålderdomen. Befolkningstillväxten i världen idag beror på att förbättrad levnadsstandard sänker dödligheten, medan födseltalen är fortsatt höga.

Gränsen för utveckling sätts inte av ändliga resurser, utan av människans förmåga att anpassa sig till nya förhållanden. Varje ytterligare människa, innebär ytterligare ett bidrag till att lösa våra gemensamma problem. Det är människors behov som bestämmer vad som är en resurs. Därför kan vi inte heller tala om ändliga resurser.

Det är därför som alla profetior om resursutarmning alltid slagit fel. Ta koppar till exempel: 1950 beräknades jordens kopparreserv till 100 miljoner ton. Under de följande trettio åren utvanns 156 miljoner ton koppar, samtidigt som kopparreserven 1980 uppgick till 494 miljoner ton. Teknologisk utveckling förändrar prisbilden, och därmed den andel av materien som kan räknas som resurser.

Detsamma gäller de flesta andra resurser. Resursknappheten minskar ju mer vi nyttjar dem. Den enda resurs som uppvisar en ständigt ökande knapphet genom historien, är mänskligt arbete. På en planet som beskrivs som överbefolkad, är människor vår enda bristvara.

Det gäller dock att inte stirra sig blind på befolkningstillväxten. Siffrorna säger inte något i sig. En rad faktorer bestämmer möjligheterna till utveckling, däribland inte minst samhällets institutioner.

Miljövetaren Garrett Hardin myntade begreppet ”allmänningens tragedi” för att förklara varför kollektivt ägda resurser utan klara nyttjanderegler alltid överexploateras. Varje aktör försöker roffa åt sig största möjliga andel av resurskakan, eftersom hon vet att alla andra tänker likadant. Lösningen är att klarlägga de gemensamma resursernas ägandeförhållanden. Resurser som ägs av någon, vårdas av någon.

”Världens problem är inte för många människor, utan bristen på politisk och ekonomisk frihet”, skrev ekonomen Julian Simon, som till sin död i fjol ständigt tog debatten med domedagsprofeterna. 1998 års Nobelpristagare i ekonomi, Amartya Sen, har visat att svältkatastrofer aldrig har inträffat i demokratiska länder.

Simon och Sen trycker på vikten av att genom marknadsekonomins och demokratins institutioner skapa förutsättningar för ständig förmering av jordens resurser och förbättring av människors livsmiljö.

Det finns likväl lärdomar att dra från debatten om befolkningstillväxten. I grund och botten är alla miljöfrågor frågor om hur vi nyttjar knappa resurser. Det gäller världshaven eller regnskogarna på samma sätt som olja eller koppar. Om de är ändliga eller förmerbara, bestäms av samhällssystemet.

Vår livsmiljö, vår välfärd och levnadsstandard, utvecklas bäst under politisk och ekonomisk frihet. Föreställningen om miljökrisen eller om befolkningsexplosionen förtjänar inte att tas för givna. Därmed måste vi radikalt ifrågasätta miljörörelsens världsbild och värderingar.

Malthus förnekade den industriella revolution i vars mitt han levde. Fortfarande hindrar hans teori att se och förstå samhällets utveckling.