Publikation

Västerbottens-Kuriren

Datum

2005-05-19

I 1 334 dagar har den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea. Men först under det senaste året har Sverige fått upp ögonen för den ende svenske samvetsfången. Hemma i Göteborg väntar fru och tre barn på att få återse sin make och far.

Den 23 september 2001 arresteras Dawit Isaak, kulturreporter på Eritreas största tidning Setit, i huvudstaden Asmara. Han fängslades tillsammans med nio andra journalister och elva toppolitiker som krävt demokratiska reformer. I skuggan av 11 september-attentaten i USA passar Eritreas president Isaias Afeworki på att kväsa den reformrörelse som blommat upp efter det förödande kriget mot Etiopien mellan 1998 och 2000.

Sedan dess sitter Dawit inspärrad. Varken han eller hans olycksbröder har åtalats eller dömts för något brott och han har vare sig fått träffa svenska sändebud eller sin familj. Livstecknen har varit få. I april 2002 rapporterade den amerikanska pressfrihetsorganisationen Committee to Protect Journalists att Dawit skulle ha vårdats på sjukhus för skador orsakade av tortyr.

I mars i år fick Stödkommittén frige Dawit Isaak bekräftat att Dawit sitter i Karchele-fängelset i centrala Asmara. Där tvingas han utföra hårt arbete och behandlas som en dömd brottsling. I övrigt är det tyst från cellen i Asmara.

Dawit Isaak är i dag den ende svenske medborgare som Amnesty International har adopterat som samvetsfånge. Ändå är det först under det senaste halvåret som allmänheten i Sverige har fått upp ögonen för hans öde.

Medierna visade länge ett ljumt intresse för Dawit Isaak. Det tog sju månader innan svenska medier första gången kläckte nyheten att en svensk medborgare satt fängslad i Asmara. Under det följande året skrev de fem största dagstidningarna 15 artiklar om Dawit, att jämföra med de 257 artiklar samma tidningar skrev om Mehdi Ghezali under det första år som han satt fängslad på Guantanamo-basen.

Men i höstas började svenska journalister att engagera sig för sin fängslade kollega. Tillsammans med stödkommittén lämnar pressorganisationerna varje tisdag över ett protestbrev till Eritreas ambassad. På Internationella pressfrihetsdagen 3 maj hölls manifestationer för Dawit i Stockholm och Göteborg. Eritreas ambassad tycks alltmer trängd av kampanjen.

Liksom medierna reagerade myndigheterna långsamt.

Till att börja med hanterades Dawits fall av Sveriges honorärkonsul i Asmara – en titel utan diplomatisk tyngd. Först sedan Dawit suttit fängslad i sju månader krävde utrikesdepartementet i Stockholm av Eritreas ambassad att honorärkonsuln skulle få träffa Dawit. Och det tog två år och två månader innan fallet fördes upp på ministernivå, när utrikesminister Laila Freivalds’ eritreanske kollega besökte Stockholm.

Under ett växande opinionstryck tycks regeringen inse allvaret i Dawit Isaaks fall. I mars utsågs ambassadör Bengt Sparre till nytt sändebud till Eritrea. Med Sparre – en före detta militär som känner regionen och dessutom har förhandlat i liknande fall – har Sverige fått en företrädare som förhoppningsvis kan nå dialog med regeringen i Asmara.

Men Sverige kan fortfarande göra mer för att öka trycket på Eritrea att släppa Dawit Isaak. För det första borde regeringen skicka utrikesministern till Asmara för att sätta kraft bakom Sveriges krav. Precis som flera ministrar och höga UD-tjänstemän engagerade sig för att få hem Mehdi Ghezali, måste Dawit Isaaks fall föras upp på högsta nivå.

För det andra borde Sverige utnyttja EU för att öka trycket på Eritreas regering. EU ger utvecklingsbistånd på drygt 96 miljoner euro till Eritrea fram till 2007. Sverige borde kräva att EU fryser biståndet tills Eritrea släppt de politiska fångarna och inlett demokratiska reformer.

För det tredje måste Sverige sluta upp bakom de eritreaner som kämpar för att demokratisera sitt land. Många av dem har kommit som flyktingar till Europa, men här misstror myndigheterna deras berättelser om förtrycket i Eritrea. En av dem är Dawits kollega Khaled Abdu, redaktör för tidningen Admas, som lyckades fly Asmara 2001. I Sverige har han fortfarande inte fått asyl.

Vi kan inte med ena stunden kräva Dawit Isaak fri och i nästa skicka demokratikämpar tillbaka till Eritreas fängelser.

Sverige kan alltså sätta hårdare press på regimen i Eritrea. Det skulle inte komma en dag för tidigt. Snarare 1334 dagar för sent.