Får Gisela Delgado komma i år?

För tredje gången är Gisela Delgado, samordnare för Kubas oberoende bibliotek, inbjuden till Bokmässan i Göteborg. Hittills har hon nekats utresevisum från Kuba. Ska hon få komma i år?

När jag kommer på besök hemma hos Gisela Delgado håller en hantverkare på att reparera köket, som fått vattenskador efter den senaste stormen. Också i Vedado, den moderna stadsdelen i västra Havanna, är husen förfallna.

Vi slår oss ned i den bruna galonsoffan i vardagsrummet. Ute på balkongen försöker burfåglarna överrösta borrmaskinen.

Gisela Delgado är samordnare för Kubas oberoende bibliotek och en frontfigur i den kubanska demokratirörelsen. Men nu ägnar hon dagarna åt att kämpa för sin fängslade make Hector Palacios Ruíz.

Torsdagen den 20 mars 2003 kom polisen för att gripa hennes man.

– De spärrade av gatan och mer än 30 beväpnade poliser stormade in i vår lägenhet. Som om vi vore terrorister!

Både Gisela Delgado och Hector Palacios Ruíz arbetar för förändring. Han är en av ledarna i Varelaprojektet, som samlat in över 20 000 namnunderskrifter med krav på en folkomröstning om demokrati och mänskliga rättigheter.

Efter en hel natts husrannsakan tog polisen med sig säckar med drygt tusen böcker, CD-skivor, kassetter, foton, en fax och en skrivmaskin, liksom kläder, privata pengar – ja till och med en tub tandkräm.

25 års fängelse

Hector Palacios Ruíz dömdes senare till 25 års fängelse. Sedan november 2004 avtjänar han sitt straff på Combinado del Este-fängelsets sjukhus.

– Efter sex slaganfall har han svårt att tala och minnet sviktar. Ändå har han inte fått träffa någon specialistläkare, berättar Gisela Delgado.

Fängelseläkarna håller hans diagnos hemlig, men allt tyder på att Hector lider av sviterna av högt blodtryck efter sex månader i en stekhet isoleringscell.

– De försöker utradera hans själ. Den här tortyren har brutit ned hans hälsa, men inte hans övertygelse.

Över 70 andra oppositionella arresterades samtidigt som Hector Palacios Ruíz; fackföreningsledare, journalister, liksom femton oberoende bibliotekarier, som fick böckerna i sina bibliotek beslagtagna. Polisen kallade övriga bibliotekarier till förhör och hotade med fängelse om de fortsatte sin verksamhet.

Men biblioteksrörelsen på Kuba har överlevt. Det tog en månad att bearbeta chocken, berättar Gisela Delgado, sedan bestämde hon sig för att fortsätta. Innan den så kallade vågen av förtryck 2003 fanns 103 bibliotek. I dag är de 75.

Sedan Berta Mexidor och Ramón Colás öppnade det första oberoende biblioteket i sitt hem 1998 utgör projektet en av hörnstenarna i det spirande
kubanska civilsamhället.

”Subversiva bibliotekarier”

De fria biblioteken erbjuder böcker och tidskrifter som kubanerna inte kan läsa
någon annanstans. Men vad som gör biblioteken till ett hot mot regimen är att de också skapar ett offentligt rum där människor kan mötas och samtala bortom regimens kontroll.

– Vi fyller ett tomrum i det kubanska samhället. Men regeringen vill inte erkänna sin oförmåga att förse medborgarna med kunskap – de kallar oss ”subversiva bibliotekarier”! säger Gisela Delgado, och vi skrattar åt den oavsiktliga komiken i regimens maktspråk.

Gisela visar mig sitt bibliotek, som hon uppkallat efter poeten Dulce Maria Loynaz. På kanske tolv kvadratmeter finns böcker från golv till tak. Hon har kunnat ersätta många av de konfiskerade verken genom donationer. Själv överlämnar jag en kasse med alltifrån Paul Auster till P O Enquist och några tidskrifter. Gisela Delgado ser till att böcker cirkulerar mellan bibliotek över hela landet.

Nu genomför biblioteken återigen sin årliga skrivartävling, som vänder sig till författare, poeter och journalister som inte kan publicera sig på Kuba på grund av censuren. De fria biblioteken ger dem en chans att bli lästa och hörda. Vinnarna publiceras i antologin Ojos abiertos – öppna ögon – som trycks utomlands och för varje år blir bidragen fler och bättre.

Dottern Gisel kommer hem. Hon läser informatik på universitetet ett stenkast bort. Men hon studerar på nåder. Den politiska polisen har förhört Gisel om föräldrarnas aktiviteter.

– De sa att universitetet tillhör revolutionen, suckar Gisel.

Inget utresevisum

Jag lämnar över inbjudan till Bokmässan i Göteborg. Tre gånger tidigare har Gisela Delgado nekats utresevisum till Sverige. Dessutom brukar myndigheterna inte meddela sitt avslag förrän det ändå är för sent. Jag frågar hur det känns att inte få lämna sitt land.

– Den här regimen tror att den äger folket, säger hon och skakar på huvudet.

Några dagar senare träffar jag Gisela Delgado igen i kyrkan Santa Rita i Miramar i västra Havanna. Här samlas fruarna till de politiska fångarna varje söndag.

Efter mässan radar de upp sig för att tåga ned längs femte avenyn, förbi utländska ambassader och säkerhetspolisens museum. Eftersom det är Fars dag har fler än vanligt anslutit sig, drygt 60 personer. Alla är klädda i sorgens vita färg. Några har tryckt bilder av sina makar på t-tröjor. Gisela bär en banderoll som kräver amnistia. Regeringen har inte vågat kväsa fruarnas manifestation, men ordnar motdemonstrationer och skickar dit poliser ”i alla färger”, som en av fruarna säger; de vanliga i blå uniform, militärpolisen i grönt och den politiska polisen i civila kläder.

Den här söndagen håller polisen dock en låg profil. Kanske har de förstått att ju mer de mobiliserar, desto mer håller fruarna samman.

Bilar som kör förbi tutar för att visa sitt stöd. Snart får vi alla springa tillbaka till kyrkan för att söka skydd undan ännu ett skyfall. Värmen stiger igen när kvinnorna sjunger psalmer, småpratar och kramar om varandra.

– Jag bär med mig ett stort hål i mitt hjärta, säger Gisela. Orättvisan i situationen gör ont, men vi är också enormt stolta, för vi har frigjort oss från ideologins prägling. Vi lever som en fri familj.

One thought on “Får Gisela Delgado komma i år?

  1. Pingback: Fria från fängelset | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *