Publikation

GT

Datum

2003-05-03

– EMU är inte ett ekonomiskt projekt, utan ett politiskt projekt som syftar till att bygga ett Europas förenta stater, säger Gustav Fridolin (mp).

Precis. Men varför säger han då nej? Och varför låtsas ja-sidan som om euron handlade om att underlätta semestershoppingen?

I går möttes riksdagens båda yngsta ledamöter, Axel Darvik (fp) och Gustav Fridolin (mp), i en debatt om EMU i Chalmers kårhus i Göteborg.

Det är knappt fyra månader kvar till folkomröstningen, men hittills har debatten mest handlat om debatten: Om sverigedemokraterna och kpml(r) ska få vara med på nej-sidan och om Martin Timell ska få vara med på ja-sidan. Och förstås om Göran Perssons munkavle på nejsägarna i regeringen.

Men sakfrågan handlar förstås om något annat.

Darvik anför de vardagliga argumenten för EMU:

- Företagen slipper oroa sig för att valutaförändringar ska äta upp vinsten, säger Darvik.

Och konsumenterna kan jämföra priser.

Dessutom tvingar EMU regeringarna att hålla budgeten i schack och hindrar dem från att devalvera hej vilt, som Sverige på 1970- och 80-talet.

Fridolin kör tvärsom en repris på de storvulna nej-argumenten från förra folkomröstningen.

- Debatten handlar om något mycket större: Om vi ska behålla vårt självbestämmande eller inte, säger Fridolin.

Båda har fel.

Självbestämmande och demokrati står inte alls på spel. Riksdagsledamöterna Darvik och Fridolin får varken mer eller mindre att säga till om penningpolitiken om Sverige går med i EMU. Den svenska riksbanken är redan i dag självständig för att skydda kronkursen mot klåfingriga politiker. Precis som Europeiska centralbanken.

Inte heller Darviks pragmatiska ja-argument övertygar.

Euron har nog sina fördelar, precis som andra gemensamma måttenheter. Det är enklare om alla mäter i meter, men att engelsmännen envisas med yard hindrar oss inte från att handla med dem.

Så varför borde då Sverige gå med i EMU?
Jo, för att EMU är ett steg på vägen mot en europeisk federation. Men de andra stegen är minst lika viktiga:

Att det folkvalda Europaparlamentet får den avgörande makten, istället för som i dag stats- och regeringschefernas slutna toppmöten. Att bestämma vad EU ska syssla med – och inte syssla med, som den groteska jordbrukspolitiken.

Det har Fridolin förstått, men säger nej – trots att ett federalt EU skulle vara ett mer demokratiskt EU.

Och Darvik talar hellre om småföretag och växelkurser – trots att folkpartiet som enda svenska parti vill göra EU till federation.

Det är synd. Visserligen skulle knappast visionen om ett federalt EU få fler att rösta ja till EMU (den här gången). Men opinionen håller hur som helst på att glida ja-sidan ur händerna.

Och nog skulle det kännas bättre att förlora med de goda skälen än med de dåliga?