Publikation

GT

Datum

2003-06-10

Nej, Göteborgs sprutnarkomaner kommer inte att få delta i någrasprutbytesprogram. I alla fall inte om kommunens politiker får bestämma.

I slutet av maj yttrade sig kommunstyrelsen över ett förslag från regeringens narkotikasamordnare Björn Fries. Fries vill tillåta sprut-utbytesverksamhet för missbrukare i hela landet.

Sedan mitten av 1980-talet kan sprutnarkomaner i Lund och Malmö byta sina använda sprutor mot rena på speciella mottagningar. Syftet är att minska spridningen av hiv.

Och alla internationella undersökningar talar för att sprututbytesprogram räddar liv. En studie i San José i USA visade till exempel att de missbrukare som ingick i ett sprututbytesprogram hade sex gånger lägre risk att smittas av hiv än andra missbrukare.

Men Göteborgs kommunstyrelse säger alltså nej till att tillåta sprututbytesprogram i hela landet. Och motiveringen är märklig:

”Samhället ger dubbla budskap om man förser missbrukare med sprutor/verktyg för att de senare kan använda dessa vid en kriminell handling”, skriver kommunstyrelsen i sitt yttrande.

Kommunstyrelsen bekymrar sig alltså mer om att sända det entydiga budskapet att det är kriminellt att knarka, än om att rädda människors liv.

Ett lika cyniskt spel med människoliv pågick för 20 år sedan, visar statsvetaren Björn Johnson i en avhandling som lades fram vid Lunds universitet i torsdags.

Hundratals narkomaner miste livet medan politikerna tvistade om huruvida metadon var en lämplig behandling för narkomaner.

När metadonprogrammet hade intagningsstopp 1979-1984 dog hälften av de hundra personer som stod i kö för metadonbehandling.

Till det kommer alla som smittades av hiv för att de inte fick någon hjälp.

På motståndarsidan stod politiker, socialarbetare, företrädare för narkomanvården och RFHL, Riksförbundet för hjälp till läkemedelsmissbrukare. De hävdade att metadon var en drog och därför inte hörde hemma i vården.

Läkarna betraktade istället metadon som medicin. Motståndet mattades när metadonprogrammet kunde visa upp goda resultat.

Men nu pågår en liknande strid om sprututbytesprogrammen. Och Göteborgs politiker ställer sig på fel sida.

Striden om sprututbytesprogrammen visar hur politiker från vänster till höger har målat in sig i ett hörn i narkotikapolitiken.

Visionen om ett narkotikafritt samhälle har blivit ett politiskt mål som tillåter allt mer repressiva medel och utesluter åtgärder som räddar livet på missbrukare.

Narkotikapolitiken borde istället inrikta sig på att minska skadeverkningarna av missbruket – som metadon- och sprututbytesprogramen – och på att minska efterfrågan på narkotika.

För det är inte knarket som slår ut vissa människor, utan utslagning och utanförskap som får vissa att se droger som en utväg.

Det är den senare biten som är svårast att göra något åt.