Publikation

GT

Datum

2002-04-05

Nog blir man impad. När svensk film inte tycktes ha mer att erbjuda än varianter på snörvlande Helena Bergström i lantligt motljus började plötsligt Trollhättan leverera den ena succéfilmen efter den andra. I år fyller Film i Väst tio år.

Det västsvenska filmundret har hyllats och analyserats. Hur har en svensk småstad kommit att bli landets viktigaste filmcentrum?

Delvis beror det på danske demonregissören Lars von Triers flygrädsla, på att ett gäng unga, oetablerade filmare plötsligt fick komma fram, som Lukas Moodysson och Josef Fares, och på filmentusiasten Tomas Eskilsson, som fick landstingsgubbarnas förtroende och nu sitter som vd för bolaget med ett finger i varannan svensk filmproduktion.

Men framför allt beror det på feta bidrag från EU, regionen och kommunerna. På tre år får Film i Väst närapå hundra miljoner kronor i bidrag, vilket är ungefär lika mycket som bolaget pumpar in i olika filmproduktioner. Och bara en femtedel av pengarna kommer tillbaka.

Nu vill Film i Väst, som ägs av Västra Götalandsregionen, ha mer pengar. En ansökan ska in i september, och det finns ingen tanke på att trappa ned bidragsberoendet.

Det är svårt att mäta vad stödmiljonerna har givit tillbaka till regionen. Det talas om 20 nya företag i regionen och en målsättning om 750 jobb. Men siffrorna är osäkra, inte minst eftersom många i filmbranschen frilansar och därmed är lättrörliga. De flyttar med filminspelningarna.

Bidragen innebär också en oschyst konkurrens mellan regioner. Ungefär som när Continental lockades till Portugal genom skattelättnader och EU-bidrag — kul för portugiserna, men tråkigt för dem som fick sparken i Gislaved.

Om det inte vore för de frikostiga bidragen skulle ingen ha kommit på den vilda idén att spela in storfilm i Trollhättan. Visst, von Trier gillar att jaga i trakten under sina inspelningar, men det är pengarna som för honom hit. Hur mycket skulle återstå av det västsvenska filmundret om regionen, kommunerna och EU slutade dopa fram filmsuccéerna? Risken är då att Trollhättan åter blir en sömnig svensk småstad utan internationell glamour.

Det var i alla fall vad som hände i Hollyhammar. När varjedagsåpan ”Vänner och fiender” las ned hade Hallstahammars kommunpolitiker kastat närmare 100 miljoner skattekronor i sjön för att göra ett övergivet industriområde till en västmanländsk drömfabrik.

Nu vill också Göteborgs högste grabb Göran Johansson (s) ha med Film i Väst och filmbranschen på sitt eget IT-kluster på norra älvstranden. Göteborgare och västsvenskar bör se upp.

För politikerna bör inte leka filmmoguler med skattebetalarnas pengar. Regionens ekonomi är ansträngd och dess främsta uppgift är att se till att vi får en bra hälso- och sjukvård — inte att producera film.

Filmindustrin kan vi sponsra i biljettkassan istället för via skattsedeln.