Publikation

GT

Datum

2003-04-21

Dopingskandal? Nej, det vore nog att ta i. Vem blir i dag förvånad eller upprörd över nyheter som förra veckans två stora dopingavslöjanden?

I måndags erkände cyklisten Nicklas Andersson, som testade positivt vid VM 2001, att han har dopat sig fler gånger. Den senaste gav honom fyra års avstängning. Nu vill han ha sänkt straff och göra comeback.

Och i torsdags kom nyheten om att helyllesprintern Carl Lewis skulle ha varit dopad. Under perioden 1988-2000 ska han och mer än 100 andra amerikanska idrottsstjärnor, som tillsammans vunnit 19 olympiska medaljer, ha testat positivt. Många fick fortsätta att tävla utan någon påföljd.

Börjar det inte bli lite löjligt? Dopingen är i dag en ofrånkomlig del av elitidrotten.
Ändå satsar idrottsförbunden pengar och prestige i att upprätthålla ett förbud som alla ändå försöker ta sig runt.

Förbudet bygger på myten att idrotten skulle kunna befria sig från dopingen. Men trots att testerna blir allt mer förfinade ligger den medicinska utvecklingen alltid steget före. Ett preparat måste uppfinnas innan testerna kan hitta det.

Och gränserna är flytande. Ta höghöjdshusen som exempel. Det är inte bara ett accepterat sätt att förbättra resultaten – dopningsmotståndarna i Riksidrottsförbundet uppmuntrar det rentav för utvalda elitidrottare.

Men den förbjudna Epo-dopningen ger precis samma effekt. Att uppmuntra till höghöjdsträning och stämpla Epo som fusk är ren dubbelmoral.

Visst innebär doping hälsorisker. Men elitidrottarna utsätter sig redan i dag för de riskerna och förbudet gör dem större. Bättre i så fall att dopningen sker öppet, under kontrollerade former.

I dag är elitidrotten en gigantisk underhållningsindustri. Kanske är det därför som elitidrottens makthavare lägger ned så mycket möda på att försvara förbudet mot doping – de lever ju på myten om den fina, rena, ideella idrotten.

Det är därför som det inte räcker med att stänga av doparna. De ska också hängas ut och smutskastas i offentligheten.

Och det är en obehaglig retorik, inte minst de nationalistiska övertonerna i dopingmotståndet. Vi är duktiga, de är dopade – och den som är dopad är inte en av oss.

Som den offentliga avrättningen av Ludmila Engquist förra hösten. Ett positivt dopingtest förvandlade henne över en natt från svensk nationalhjälte till rysk dopinghäxa.

Och det visar att dopingförbudet är allt annat än löjligt för idrottarna. För dem är det en fråga om överlevnad.

För alla, nästan alla gör det – och de måste göra det, för alla andra gör ju det. Men bara några få åker fast – och får sin karriär förstörd.

Det kanske är den egentliga orättvisan i dopingförbudet.