Publikation

GT

Datum

2003-06-22

Samtidigt som sommaren nått Europa och författningskonventet lagt sista handen vid sitt historiska förslag till en grundlag för EU, pågår en märklig debatt på kontinenten:

Vad ska vi egentligen ha EU till?

Den tyske filosofen Jürgen Habermas har kastat handsken. I en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung skisserar han tillsammans med sin franske kollega Jacques Derrida en ny uppgift för det europeiska projektet. En rad intellektuella supertungviktare har svarat på Habermas upprop.

Det som förenar Habermas och hans meddebattörer är idén att ett Kärneuropa med EU:s sex grundarländer Tyskland, Frankrike, Benelux och ett Italien efter Berlusconi ska köra om resten av EU och bygga en gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.

Kärneuropa blir ett lokomotiv för EU, precis som i den ekonomiska integrationen.

På sikt ska övriga EU-länder, i alla fall eurozonen, attraheras av kärnländernas framsteg.

Ett sådant Europa, resonerar Habermas, skulle kunna balansera ut USA:s dominans i världspolitiken och bygga en kosmopolitisk ordning på folkrättens grund.

Men att förnya EU kräver en sammanhållande vision som Habermas och hans filosofkolleger tar på sig att formulera.

Så vad är då Europa i deras tappning? Ledorden heter sekularisering, välfärdsstat, teknikskepsis, ekologisk hänsyn, hellre stat än marknad, rätt framför makt.

Kort sagt allt vad George Bushs USA inte är.

Visst, sekularisering och ekologisk hänsyn är fina ord, men de ger ingen vägledning för en gemensam europeisk säkerhetspolitisk doktrin.

Hur skulle till exempel det nya Kärneuropa agera mot diktaturer som förtrycker och folkmördar?

Hur skulle EU förhålla sig till FN, där fem privilegierade regeringar dikterar den internationella rätten?

Hur ska EU använda sin ekonomiska makt och andra så kallade mjuka medel för att destabilisera korrupta regimer och diktaturer?

På de frågorna ger Habermas och hans intellektuella kompisar inga svar.

Det gör däremot EU:s utrikesministrar när de nu under ledning av Javier Solana, det närmaste EU kommer en utrikesminister, formulerar ett utkast till en säkerhetspolitisk strategi.

I den strategin betonar utrikesministrarna förvisso FN:s ansvar. Men de utesluter inte förebyggande krig för att förhindra så kallade skurkstater att angripa med massförstörelsevapen.

Det betyder att EU närmar sig USA. Kanske kan det lappa över något av den splittring som Irak-kriget orsakade.

Fast för all del, nog skulle EU kunna behöva en ny drivkraft, när andra världskriget och Sovjetimperiet förbleknat som avskräckande alternativ till europeiskt samarbete.

Men det EU som måste ha en negativ spegelbild för att den europeiska integrationen ska framstå som något önskvärt, kanske inte är så mycket att hänga i julgranen från första början.

Om EU-projektet ska hålla måste det skaffa sin legitimitet av egen kraft främst genom att demokratisera sina institutioner. Författningskonventet tar ett litet steg i den riktningen.

Men Habermas och hans vänner tycks inte se det så. Europa måste lägga sin vikt i vågskålen för att balansera ut USA:s hegemoniska unilateralism, skriver Habermas.

Det luktar klassisk europeisk maktbalanspolitik. Har inte Europa sett nog av det?