Publikation

Tystade röster

Datum

2007-05-03

Journalisten Julio César Gálvez Rodríguez greps i mars 2003.

Han sitter fängslad på 15 år. Hans brott: en artikel om Havannas förfall.

— Jag har köpt ett hänglås till Julio César, berättar Beatriz del Carmen Pedroso när jag besöker henne i Havanna i juni 2005.

Hennes make, journalisten Julio César Gálvez Rodríguez, sitter fängslad på 15 år i Combinado del Este-fängelset i Havanna. Och för att han ska kunna få celldörren låst om sig – inte minst för att inte bli bestulen av andra fångar – så har hans fru själv fått skaffa fram det lås som ska hålla honom inspärrad.

— Det är för hans egen säkerhet, men visst är det absurt. Här fungerar inte ens fängelserna längre, suckar Beatriz.

Som vanligt finns ingen ström mitt på dagen. Varken fläkten eller kylskåpet fungerar när vi slår oss ned på vardagsrummets plaststolar. Beatriz bjuder på kaffe och berättar om den där kvällen när Julio César greps.

Vid fyratiden på eftermiddagen den 18 mars 2003 fick Beatriz och Julio César besök av åtta tjänstemän från den politiska polisen i sitt hem på Calle Francos i centrala Havanna. Med två vittnen från kvarterets Kommitté till revolutionens försvar började de sin husrannsakan. De beslagtog en dator, en gammal skrivmaskin, en kamera, tre radioapparater och mängder av tidskrifter, böcker och artiklar. Till och med sex videokassetter om Mahatma Gandhi och Martin Luther King konfiskerades och protokollfördes som »subversiv och kontrarevolutionär propaganda«.

— Och de tog alla vassa föremål, köksknivar, ishackan, berättar Beatriz, som blev förvånad över att hon och Julio César behandlades som om de vore farliga.

Samtidigt ägde likadana razzior rum hemma hos drygt 80 andra oberoende journalister, bibliotekarier, oppositionspolitiker och fackaktivister över hela Kuba. I skuggan av Irakkriget passade regeringen på att slå till mot den växande folkrörelsen för demokratiska reformer.

Efter att ha sökt igenom lägenheten i mer än 14 timmar tog polisen i gryningen med sig Julio César till säkerhetspolisens ökända fängelse Villa Marista.

Julio César Galvez, 61 år, är journalist. Han har en framgångsrik karriär bakom sig, som sport- och kulturreporter i Havanna. Han skrev för tidningar och tidskrifter, var sportkrönikör i ett veckomagasin, ledde ett tv-program om historia och kultur och jobbade på flera radiostationer – fram tills att han bröt med regimen.

Julio César började sin yrkesbana som idrottslärare. Intresset för journalistik väcktes på 1970-talet, när han jobbade som volontär på en radiostation på Isla de Pinos, söder om huvudön. Han tog en examen i journalistik och flyttade tillbaka till sin födelsestad Havanna efter att ha skilt sig.

Och karriären rullade på.

— Vi träffades 1999 och ett år senare flyttade vi ihop, berättar Beatriz. Julio César har inga barn, men Beatriz har en son från ett tidigare äktenskap, som bor hos dem ibland.

Vid den tiden arbetade Julio César som nyhetsredaktör på Radio Ciudad de la Habana. Men han började känna sig allt mer illa till mods av censuren i de officiella medierna. Samvetet gnagde, han kände sig trött och plågades av migrän.

Men att bryta med revolutionen är en lång dragkamp mellan samvete och rädsla. För Julio César kom droppen 2001, i form av en hiss som kraschade i Havannas högsta byggnad och kostade en kvinna livet. Julio César bevakade olyckan. Men censuren stoppade hans reportage. När han protesterade fick han sparken. Men Julio César bestämde sig för att fortsätta sin bana, fast i den växande rörelse av oberoende journalister som försöker bryta regeringens informationsmonopol.

— Jag sa åt honom att tänka över det noga. Han hade ju inte långt kvar till pensionen, säger Beatriz.

Men Beatriz, som är konstnär och har arbetat med redovisning, började också verka som oberoende journalist. Hon öppnade ett oberoende bibliotek i deras hem, där grannarna kunde låna böcker och tidningar. De engagerade sig i Varelaprojektet, som 2002 samlade in över tiotusen namnunderskrifter med krav på en folkomröstning om demokrati, mänskliga rättigheter och en fri ekonomi.

Och de skrev – till Encuentro, Carta de Cuba, Cuba Nuestra och andra kubanska medier som ges ut i utlandet. En del tidningar smugglas in med turister, andra medier når mest omvärlden.

— Men de betalar väldigt lite, så vi var tvungna att sälja kex och kaffe för att försörja oss. Vi gjorde det på kvällarna för att inte bli upptäckta, men ibland stötte vi på poliser, berättar Beatriz.

Den svarta gatuhandel som man ser överallt i Havanna är nämligen olaglig, men polisen ser för det mesta genom fingrarna.

— Våra vänner varnade oss för att polisen skulle komma att ta vår försäljning som förevändning för att behandla oss som vanliga brottslingar och inte som oppositionella, så vi slutade, säger Beatriz.

De visste att de hade ögonen på sig. Och på TV hade regeringen redan börjat anklaga de oberoende journalisterna för att vara legoknektar i USA-imperialismens tjänst.

När Julio César satt fängslad i Villa Marista gav Beatriz advokaten dokument som visade hennes makes långa yrkesbana som journalist, först i officiella medier, sedan som oberoende journalist.

— Men de förlät honom aldrig att han bröt med revolutionen, säger Beatriz.

Den 5 april 2003 dömdes Julio César till 15 års fängelse i Havanna distriktsfolkdomstol, avdelningen för brott mot statens säkerhet. På två dagar ställdes 34 av dem som arresterats knappt två veckor tidigare inför rätta bak lyckta dörrar.

Domslutet fastslår att Julio César Gálvez Rodriguez, trots att han fått sin journalistexamen i det revolutionära utbildningssystemet, har försökt »så misstro i den kubanska befolkningen gentemot det revolutionära styret och vårt samhällssystem.«

Domslutet listar i detalj de föremål som beslagtagits hemma hos Beatriz och Julio César, till och med den gamla Remington-skrivmaskinen.

— Men den mesta utrustningen var min. Det känns som om de straffar min make för vad jag har gjort, säger Beatriz.

Som exempel på Julio Césars skriveriers »försåtliga förvanskningar« och »statsfientliga innehåll« nämner domen artikeln Det Havanna som var men inte längre är, som publicerats tillsammans med foton från San Rafael, Malecón och andra berömda gator i Havanna före 1959 och i dag.

Beatriz berättar att Julio César som journalist, mer än något annat, bedrövades över förfallet i Havanna. Men när jag senare läser artikeln blir jag ändå förbryllad. Hur kan denna vemodiga kärleksförklaring till den kubanska huvudstaden uppfattas som subversiv? Den skildrar ju bara det som inte kan undgå någon: att Havanna ser ut som en bombad stad efter 45 års förfall och vanskötsel.

Men så tomt är domslutet. Inte ens domstolen kan bevisa något annat än att Julio César har arbetat som journalist.

Efter rättegången förflyttades Julio César till ett fängelse i Villa Clara-provinsen, drygt 30 mil öster om Havanna. I flera artiklar som Beatriz har fört ut har Julio César skildrat eländet i fängelset. Han fick sitta bland mördare och grova våldsbrottslingar och fångvaktarna misshandlade honom. Bristen på dricksvatten gav honom njursten och han lider av högt blodtryck och reumatism. Han fick inte ringa och Beatriz fick bara besöka honom var tredje månad.

Liksom de övriga dissidenter som greps i mars 2003 har Julio César adopterats som samvetsfånge av Amnesty International. Beatriz har skrivit brev till myndigheterna och bett dem förbättra hans villkor. Hon har också två gånger vädjat om villkorlig frigivning av medicinska skäl.

Julio César flyttades till Combinado del Este i Havanna och sitter nu på en lugnare avdelning där medfångarna är ekonomiska brottslingar. Han delar cell med Pedro Pablo Alvarez, generalsekreterare i Kubas oberoende fackförbund.

Strax före mitt besök har den politiska polisen just ringt Beatriz och bett henne ta hand om Pedro Pablos fru.

— Hustrun är deprimerad och om hon skulle ta livet av sig skulle regeringen förlora ansiktet, förklarar Beatriz det märkliga samtalet.

I slutet av mars 2005 gjorde de vanliga fångarna i Combinado del Este uppror. På gatan visste alla senare vad som hade hänt, trots att de officiella medierna inte med ett ord nämnt upploppet. Beatriz var där för att besöka sin make på årsdagen av hans arrestering. Hon kunde själv höra brandmännen släcka bränderna och hon såg kravallpolis med hundar, batonger och sköldar.

— Det gjorde ett starkt intryck på mig, att det finns så välutrustade polisstyrkor. En dag kan de komma att sättas in mot folket, säger Beatriz.

Fotnot: Sedan mitt besök på Kuba i juni 2005 har Julio Cesar Galvez hälsa försämrats ytterligare. På grund av allvarliga andningsbesvär flyttades han i oktober 2006 från Combinado del Este-fängelset till Carlos J. Finlay-militärsjukhuset i Havanna. Villkoren på militärsjukhuset är något mer humana än i fängelset. Julio Cesar får ringa Beatriz en gång i veckan, men ofta fungerar inte telefonen. Hon får besöka honom en gång i månaden. Om hans hälsa förbättras kommer att han att flyttas tillbaka till fängelset.

Texten publicerades ursprungligen i antologin Tystade röster redigerad av Petter Ljunggren (Stockholm: Tranan 2007, ISBN: 978-91-85133-13-0) .

Domen

Domen mot Julio César Gálvez Rodríguez, i Havanna distriktsfolkdomstol, avdelningen för brott mot statens säkerhet, den 5 april 2003. Han fick 15 års fängelse.

MOMENT A:

Bevisat är att svarande JULIO CÉSAR GÁLVEZ RODRÍGUEZ tog sin examen i journalistik inom det utbildningsväsende som etablerades 1959, och har sedan arbetat på olika radiokanaler. Från och med år 2001 slutar han sitt arbete på radiokanalen Emisora de Radio Ciudad de la Habana och kallar sig själv »Oberoende journalist«. Han börjar då att medverka med artiklar fulla med försåtliga förvanskningar över förhållanden i den kubanska verkligheten.

Bedömningen är att den svarandes möjliga intresse, och följaktligen möjliggörandet av hans radiosändningar via utländska radiokanaler, och hans texter i reaktionära tidskrifter ägnas åt att försöka så misstro i den kubanska befolkningen gentemot det revolutionära styret och vårt samhällssystem.

Under månaderna september till november 2001, färdigställer svaranden några artiklar för webbsidan »Free Cuba Press«, utsänd från Miami. Artiklarna är förmedlade via telefon. I slutet av 2001 börjar han arbeta för tidskriften »Cartas de Cuba« och senare för »Encuentro en la Red«, liksom för tidskriften »CUBANET«. Ersättningar för dessa aktiviteter är löner på mellan 40 och 75 dollar, utbetalade månatligen eller i kvartalet. Svaranden mottog kontanter direkt från någon han kände sedan tidigare likaväl som genom transfereringar via TRANSCAR-kort. Som exempel vad gäller artiklarna eller nyheterna som sänts och dess statsfientliga innehåll (…) alla med samma ideologiska tillskärning, kan vi citera några av dessa, riktade till vår regering »…det finns inte pengar för Filmfestivalen, men väl för lördagarnas Öppet Forum och Rundabordssamtalen…« artikeln »Havanna som var men inte längre är: dröm, saknad och verklighet« vilken medföljdes av därtill hörande foton på gator som San Rafael, Teniente Rey och Malecón, före 1959 och bredvid dessa, nutida foton, men med förfallna husfasader utslitna av tiden: i några av dessa teman skriver han om existensen av en armé av prostituerade nattetid på gatorna i Santiago de Cuba och brottslingar av alla möjliga slag, vilket skulle låta påskina en brist på säkerhet för medborgarna.

Från det att den svarande började sitt arbete som »oberoende journalist« började han att besöka USA:s intressekontor i Havanna och kan vederbörligen identifieras som motståndare till vårt samhällssystem. Han fick möjlighet att besöka kontoret för att använda deras datorsystem, dessutom kontaktade han flera tjänstemän på sagda kontor, varav en var Nicholas Gaicobbe.

(…)

Saker som beslagtogs av den kubanska statens säkerhetstjänst hemma hos svaranden var en dator av märket Compaq, serie 2940, med tillbehör och åtskilliga transformatorer, en kamera av märket SONY, serie TCM, 454VK, tre kortvågsradioapparater av märket TECSUN, framför allt till för att lyssna på subversiva nyheter mot den kubanska staten sända ifrån utlandet, samt en skrivmaskin av märket Remington.

Samtidigt beslagtogs två visitkortshållare med 146 respektive 133 namn och titlar, samtliga medlemmar av statsfientliga grupper, ett passerkort till USA:s intressekontor, visitkort från bland annat USA:s internationella informationsprogram och från tidigare nämnda Nicholas Giacobbe. I en telefonbok hittades uppgifter tillhörande ledande personer i den kubansk-amerikanska stiftelsen, en organisation väl känd för sina kontrarevolutionära verksamheter och terrorism. Likaså hittades en stor mängd publikationer och subversivt material, författade av svaranden själv eller honom tillhandahållna via utländska redaktörer som står till USA:s förfogande.

Översättning: Sara Heyman