Publikation

GT

Datum

1999-07-19

Tvång, förmynderi och övergrepp mot familjens rätt att bestämma själv, hojtar konservativa ledarskribenter och politiker. Kritiken är inte nådig mot jämställdhetsminister Margareta Winbergs förslag att dela föräldraledigheten lika mellan föräldrarna.

Dagens pappamånad, den månad i föräldraledigheten som inte kan överlåtas på den andra föräldern, vill Winberg förlänga till ett pappahalvår. Den, som inte stannar hemma sina sex månader, går miste om sin föräldraledighet.

Bengt Westerberg, f d jämställdhetsminister och pappamånadens fader, håller med Winberg:

– Pappamånaden innebar ett genombrott för tanken att män också kan vara hemma med barn.

Men det är inte i första hand för barnens skull som pappamånaden är viktig.

Kvinnors löner är i genomsnitt 20 procent lägre än mäns.

Med sådana könsbundna löneskillnader förlorar familjen mer i inkomst om mannen stannar hemma med barnen än om kvinnan gör det. Därför är det inte konstigt att bara tio procent av föräldraledigheten tas ut av män.

Men eftersom kvinnan är den som är mest föräldraledig, kommer hon också att halka efter i karriären och gå miste om löneökningar.

Sådana onda cirklar är svåra att bryta. Särskilt som lönen bör vara en fråga mellan anställd och arbetsgivare, och inte bestämmas av politiker.

Därför är Margareta Winbergs förslag glädjande. Föräldraförsäkringen är ett av få fungerande redskap för att förbättra jämställdheten, i hemmet och inte minst på arbetsmarknaden. Genom att göra fler månader individuella och oöverlåtbara, och höja ersättningsnivån, river man hinder för pappan att vara hemma med barnen och för mamman att arbeta.

Men är inte pappahalvåret ett intrång på familjens rätt att bestämma själv, att omyndigförklara Sveriges familjer?

Det är inte länge sedan som misshandel och våldtäkt var tillåtet — så länge som det skedde i familjen. För ett par decennier sedan sambeskattades också makars inkomster. Familjen behandlades som en ekonomisk enhet. Det gjorde att den lägre lönen — kvinnans — belastades av orimligt höga skatter, jämfört med om inkomsterna beskattas var för sig.

När det gällde att förbjuda barnaga eller avskaffa sambeskattningen, tog politiken inte halt vid familjens gräns. Familjen är inte en helig frizon utanför lagens och politikens räckvidd.

I strävan att ge alla lika rättigheter och möjligheter får inte politiken tveka inför påhittade gränser som familjen. Förslaget om pappahalvår är en självklar fortsättning på den kampen.

Återstår att se om det finns politiskt mod nog att genomdriva en sådan reform.