Publikation

GT

Datum

2002-03-15

En skröplig hundraåring firas i Stockholm i dag. Folkpartiet kan blicka tillbaka på hundra år av framgång för sina idéer och bakslag för sitt parti. Det är märkligt, liberalismen lever medan det enda parti som kallar sig liberalt dör sotdöden.

Behövs folkpartiet längre, när alla partier har blivit något slags liberaler? Socialdemokraterna gillar marknadsekonomi, moderaterna offentlig service.

- Vi tror att folkpartiet är den bästa företrädaren för de här idéerna, med den rätta skärningspunkten mellan frihet och rättvisa, säger Erik Lithander, ordförande för folkpartiet i Göteborg.

Ungdomsförbundets ordförande Birgitta Ohlsson säger samma sak: Mixen av frihet och rättvisa. Både företag och dagis.

Jovisst, men vilket parti tycker inte det?

När väljarna får lista vilka frågor de tycker är viktiga toppar vården, som nästan fyra av fem tycker är viktig, följt av skolan, äldreomsorgen och sysselsättningen, visar Som-institutets mätning i år.

Det låter som folkpartiets valfrågor från 1998: Jobb, vård, skola. Men fyra av fem röstar inte på folkpartiet.

– Vi måste inse att vi inte är så stora som vi tror, resonerar partiledaren Lars Leijonborg i jubileumsboken ”Kämpande liberalism”.

En viktig insikt. Folkpartiet borde strunta i att försöka tillfredsställa de breda massorna och välja sina strider bättre.

Sossarna står för offentlig sektor, moderaterna står för skattesänkningar, visade onsdagens debatt mellan Göran Persson och Bo Lundgren. Däremellan får inte ett liberalt ”både och” plats.

Det är i stort sett bara skolfrågan som folkpartiet lyckats lyfta – men bara genom att planka moderat politik.

- Folkpartiet har glömt kampen för de mest utsatta, ursinnet underifrån, säger Birgitta Ohlsson. Partiet har fått en trist medelklassaktig, allmänborgerlig profil.

Så vad kan bli folkpartiets nisch? Vad engagerar de 20 procent av väljarna som inte tycker att vården är viktigaste valfrågan?

Under Bengt Westerberg var en fp-nisch ”bögar, blattar, brudar”, alltså rättighets- och toleransfrågor, men där har andra partier kört om. Birgitta Ohlsson vill till exempel att partiet lyfter segregationsfrågan, fast hon vet inte riktigt hur.

Erik Lithander säger:

- Jag öppnar tidningen varje dag och ser utmaningar för liberalismen.

Men det gäller också att våga ta dem. I dag fegar folkpartiet allt för ofta ur för opinionen, den breda massan, som ändå inte tycks gilla dem.

Visst, det är lättare sagt än gjort att hitta den radikala, liberala nischen.

Och ett nischat folkparti kommer aldrig att bli ett 20-30-procentsparti.

Men kanske skulle det kunna bli ett litet ettrigt parti på tio procent.

Eller åtminstone ett parti som får sitta kvar i riksdagen.