Publikation

GT

Datum

2002-08-17

Minns ni ny demokrati? Nu är det elva år sedan greven och betjänten turnerade landet runt och staplade ölbackar i sin politiska cirkus.

Mitt i upptakten till efterkrigstidens värsta lågkonjunktur lovade Ian och Bert att sänka skatten med ett par hundra miljarder kronor. Hälften skulle betalas med nedskärningar. Den andra hälften skulle betala sig själv: Skattesänkningarna skulle ge drag under galoscherna i ekonomin och därmed öka skatteintäkterna.

De andra partierna, däremot, hade under krisåren på 90-talet vett nog att inte föreslå reformer utan att visa varifrån pengarna skulle tas.

Men nu är statsbudgeten i balans och då går löftescirkusen i gång igen.

När Bo Lundgren (m) förra helgen besökte Göteborg lovade han att sänka skatten med 130 miljarder på några års sikt. Men 50 av dem kan han inte finansiera med motsvarande utgiftsminskningar.

Det kommer att fixa sig självmant, resonerar moderaterna, när skattesänkningarna får fart på tillväxten och därmed ökar statens skatteintäkter.

- Vad får det för effekter på samhället? Jag bara undrar, sa Gudrun Schyman (v) om Lundgrens skattesänkarlöfte.

Men Schyman kör själv med ölbackstricket. Vänsterpartiet lovar mer pengar till kommuner och landsting, mer pengar till bostadsbyggande och mer pengar till att höja kvinnors löner i den offentliga sektorn. Angelägna reformer för vänsterpartiet, men varifrån ska pengarna tas?

Det säger inte vänsterpartiet. Istället förutsätter de att när staten sprätter i väg miljarder, så kommer sysselsättningen att öka och med den statens skatteintäkter.

Statsminister Göran Persson har kritiserats för att inte ge några raka besked i årets valrörelse. Men den sortens raka besked som består av ofinansierade skattesänkningar eller utgiftsökningar är inte bättre.

Partierna kan alltid säga: ”Ojdå, tillväxten och sysselsättningen ökade visst inte så mycket som vi hade hoppats på, så vi kan inte infria våra vallöften.”

Och räkna med att det kommer att vara den internationella konjunkturens eller föregående regerings fel.

Så löftena är inte mer än önsketänkande, som ingen väljare bör ta på allvar. Lika lite som vi skulle ta ett bombsäkert stalltips på Åby som betalning för bilen.

Härom dagen släpade folkpartiet fram förre partiledaren Bengt Westerberg för att presentera ett välfärdsmanifest. Rätt till hemhjälp för alla över 80 år, mer personal och max 15 barn per grupp på dagis och ökat stöd till anhörigvårdare var de viktigaste förslagen.

Inte heller de är finansierade. Men, resonerar folkpartiet, om vi lyckas pressa ned sjukskrivningarna, så kommer pengarna att droppa in.

Visan känns igen. Nuvarande fp-ledaren Lars Leijonborg tycks ju ha fått mersmak för populistiska utspel. Men av gamle socialministern Vet-bäster-berg hade vi väntat oss mer.

Han var ju trots allt ny demokratis fiende nummer ett.