Publikation

GT

Datum

2004-01-12

Kanske hade ministrarna tjuvsmuttat på nyårsbubblet innan de tåtade ihop sin artikel? Eller ville de bara leverera årets sista aprilskämt?

Nä, troligen menade Morgan Johansson, Bosse Ringholm, Thomas Bodström och Ulrika Messing faktiskt vad de skrev i GP på nyårsafton.

”Svensk alkoholpolitik står fast”, skrev ministrarna – dagen innan 2004 års första ölturister rullade av färjorna med alkoholransoner som kräver C-körkort.

Tydligare än så här kan det inte bli: Den svenska alkoholpolitiken är redan avvecklad, stendöd – men politikerna låtsas som att det regnar.

Monopolet är redan avskaffat. Visst, vi kan inte köpa öl och vin i snabbköpet, men när två av tre droppar sprit som vi suger i oss inte kommer från Systembolaget har monopolet de facto upphört.

Den fria konkurrensen finns bara en färja bort – eller ännu närmare, på den svarta marknaden.

Alkoholskatterna harmoniseras sakta men säkert till EU-nivå. Även om finansminister Ringholm inte vill sänka skatten just nu, lär han tvingas att göra det på sikt. Alkoholskatterna drar in många sköna skattemiljarder, men bara om svenskarna köper sin sprit i Sverige.

Också de små mejslarna har försvunnit ur alkoholpolitikens verktygslåda.

Så har till exempel förbudet mot alkoholreklam avskaffats. Likaså har utskänkningstillstånden femdubblats på 25 år.

Och därmed har Sverige fått en alkoholpolitik som snart inte skiljer sig från något annat europeiskt land. Svenskarna har röstat med fötterna från sin självförvållade omyndighet.

Till största delen är det positivt att den restriktiva alkoholpolitiken nu avvecklas. Den har aldrig varit särskilt trevlig och att den skulle ha varit särdeles effektiv är en myt.

Att straffa ut den överväldigande majoriteten av måttlighetskonsumenter med monopol och skatter har inte hindrat minoriteten av missbrukare från att supa ihjäl sig.

Alkoholpolitiken borde utgå ifrån att vuxna människor själva kan ta ansvar för sitt drickande. De som inte kan hantera ansvaret ska få all slags hjälp.

Men även om det ursvenska storsupandet har bytts mot kontinentalt vardagssmuttande, så orsakar alkoholen lidande för enskilda och kostnader för samhället. Inte bara i form av rattfylleri, misshandel och annan alkoholrelaterad brottslighet, eller alkoholism som slår ut och förnedrar, utan också totalkonsumtionen blir en utgiftspost.

Med lådvin och egenimporterade ölflak i skafferiet lär en svensk lever snart se ut som en dansk eller fransk.

De problemen finns redan här. Politikerna borde lansera förslag och lösningar hur de skador som alkoholen orsakar för enskilda och samhället kan minimeras – när nu den restriktiva alkoholpolitikens instrument i skatter och monopol inte längre står till buds.

Desto tristare är det att regeringen väljer att sticka huvudet i sanden.