Författare

Johan Karlsson Rickard Sjöberg

Publikation

Expressen

Datum

2004-09-22

I morgon är det exakt tre år sedan det knackade på dörren hemma hos Dawit Isaak. Utanför stod tre civilklädda poliser som bad honom följa med. Sedan dess har han varken återsett sitt hem eller sin familj.

Dawit Isaak är journalist, författare och dramatiker. Han föddes 1964 i det land som 29 år senare skulle utropas till staten Eritrea, efter en lång och blodig kamp för självständighet från Etiopien. Till Sverige kom han som flykting 1987. Han bodde i Lerum och Göteborg, försörjde sig som städare, blev svensk medborgare 1992.

Men han längtade hem, och när Eritrea blev självständigt återvände han. Han satt i redaktionen för landets största fria tidning Setit och blev en respekterad journalist i huvudstaden Asmara. Framtidstron i Eritrea var stor. Men 1998 blossade konflikten med Etiopien upp igen. Dawit tog sin familj till Sverige, men återvände till Eritrea i april 2001.

Den våren kokade Asmara av politisk aktivitet. Femton toppolitiker kritiserade president Isaias Afeworkis styre i ett öppet brev som Setit och de andra fria tidningarna publicerade. Kritikerna krävde demokratiska reformer och en grundlig utvärdering av det senaste kriget, som varit förödande för båda sidor.

När så omvärlden vände blickarna mot ruinerna av World Trade Center slog regeringen till mot reformisterna. Elva av politikerna fängslades, liksom tio journalister inom den fria pressen. Däribland Dawit.

Sedan dess har varken hans familj, svenska myndigheter eller internationella männi-
skorättsorganisationer fått träffa honom. Ännu har inga formella anklagelser riktats mot vare sig Dawit eller hans kolleger. Ännu har ingen av dem fått en rättvis rättegång.

I april 2002 ska Dawit enligt en amerikansk pressorganisation ha vårdats på sjukhus för tortyrskador. Och i somras hävdade Eritreas ambassadör i Stockholm, Araya Desta, att Dawit mådde bra. I övrigt är det tyst från hans cell.

Och i Göteborg bor hans hustru och tre barn kvar. Väggarna är fulla av fotografier på pappan och maken.

Sedan 2001 har förtrycket i Eritrea hårdnat alltmer. Politiska dissidenter och religiösa minoriteter fängslas eller flyr utomlands. För två veckor sedan slängdes den sista utländska journalisten ut ur landet. Och den fria pressen är fortfarande stängd.

Så ser den regim ut som håller Dawit Isaak fången. Men vad gör Sverige för att få honom fri?
Dawit Isaak är i dag den ende svenske journalist som är samvetsfånge, enligt Amnesty International. Hans fall borde därför hamna högt på agendan hos Sveriges regering, som sätter mänskliga rättigheter högst i sin utrikesdeklaration.

I juli frigavs Mehdi Ghezali efter att ha suttit fängslad på Guantánamobasen i mer än två år. Under hans första 16 månader i fångenskap gjorde svenska myndigheter mer än 35 insatser för att bistå honom. Under samma period gjorde UD sex insatser för Dawit Isaak.

Dessutom hanterades Ghezalis fall från första början på högsta politiska nivå. Dåvarande utrikesminister Anna Lindh agerade redan i april 2002, och två månader före Ghezalis frigivning reste Göran Persson till USA och tog upp fallet med president Bush.

Dawits fall hanterades först av den svenska honorärkonsuln – en ren hederstitel – i Asmara. Först två år efter det att Dawit greps fördes ärendet upp på ministernivå, när Laila Freivalds diskuterade fallet med sin eritreanska kollega på Sverigebesök. Och när ambassadör Folke Löfgren fick träffa Eritreas president Isaias Afeworki i mars 2004 nämnde han inte Dawit.

Freivalds och Löfgren säger att de inte kan göra så mycket mer, eftersom Eritrea inte erkänner att Dawit är svensk medborgare.

Men varför nöjer sig UD med den förklaringen? Dawits svenska pass är fullt av stämplar, den sista från inresan till Asmara i april 2001.

Det är nu inte bara myndigheterna som har försummat Dawit under de tre år han suttit fängslad. Svenska medier har visat ett lika ljumt intresse för hans öde.

Det tog nästan sju månader innan medierna först kläckte nyheten om att Dawit fängslats. Under det följande året skrev de största dagstidningarna – Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet – sammanlagt 15 artiklar om Dawit Isaak.

Är det mycket eller lite? Jämför åter med Mehdi Ghezali. Ett år efter att det blev känt att han fängslats hade samma dagstidningar publicerat över 250 artiklar om ”Kubasvensken”.

Hade Dawit varit fri i dag om han hade fått samma bistånd och uppmärksamhet som Ghezali? Det vet vi förstås inte. Men så länge inte medierna uppmärksammar Dawit lär UD nöja sig med sina halvhjärtade insatser.