Publikation

GT

Datum

1999-07-12

I förra veckan fick Bofors sin order: Indien köper reservdelar till sina svenskbyggda kanoner. På Bofors väntar man med spänning på fler beställningar. Ryktet säger att indiska armén behöver 100 000 granater till ett värde av 400 miljoner kronor.

Enligt riksdagens riktlinjer ska vapenexport inte tillåtas till länder som befinner sig i allvarliga konflikter med ett annat land, till länder som har inre väpnade oroligheter eller där det pågår omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.

Indien uppfyller inget av dessa kriterier.

Ända sedan självständigheten för femtio år sedan har Indien och Pakistan bråkat — från skärmytslingar till direkta krig. Så sent som i fjol demonstrerade länderna sin militära styrka genom att provspränga kärnvapen. De senaste dagarna har Indien trappat upp kriget i Kashmir-regionen, för att knäcka den Pakistanstödda muslimska gerillan.

Då är det inte konstigt att Indien behöver reservdelar och nya bomber. Inte minst som också Pakistan är en viktig kund till den svenska vapenindustrin.

Att Bofors, trots konflikten om Kashmir, kan sälja vapen till Indien, beror på att avtalet ingicks 1986, innan dagens riktlinjer börjat gälla. Sverige har förbundit sig att skicka reservdelar även om det skulle bli krig.

Men i det större perspektivet beror det också på att regeringen har befriat sig från det mesta av ansvaret för krigsmaterielexporten. Inspektionen för strategiska produkter, som sedan 1996 handlägger och beslutar i vapenexportärenden, arbetar i stort sett självständigt från regeringen. Samtidigt har oppositionspartierna förlorat sin vetorätt i Exportkontrollrådet, som granskar vapenhandeln. Skulle exportrestriktionerna ändå sätta käppar i hjulet, kringgås de genom samproduktion med utländska vapentillverkare.

Den förslappade exportpolitiken har varit framgångsrik. Trots att vapenhandeln i världen har minskat kraftigt sedan det kalla krigets slut, ökar den svenska vapenexporten. I fjol uppgick den till 3,5 miljarder kronor, en ökning med hela 13 procent jämfört med 1997. Därmed är Sverige världens trettonde största vapenexportör.

Samtidigt står EU för en tredjedel av världens vapenhandel. Därmed sitter Sverige och EU på makten att genomdriva ett kraftfullt vapenembargo mot de krigförande staterna.

Men så länge den svenska regeringen låter kortsiktiga handelsintressen gå före internationellt ansvarstagande, lär vi varken se en tuffare exportpolitik på hemmaplan eller svenska påtryckningar i EU. Med regeringens goda minne försörjer istället svensk vapenindustri krigsupptrappning mellan två kärnvapenmakter.