Publikation

GT

Datum

2003-07-05

Göteborg har gått vidare efter kravallerna kring EU-toppmötet för två år sedan. Det tog inte mycket längre tid än att reparera skyltfönstren på Avenyn.

Men för en generation unga världsförbättrare är ”Göteborg” fortfarande synonymt med polisbrutalitet och krossade ideal.

Det är till dem som Stefan Jarl och Lukas Moodysson vänder sig i ”Terrorister en film om dom dömda”, som hade premiär i förra veckan.

Debatten kring filmen har mest handlat om att den är subjektiv, en partsinlaga. Här kommer varken piketpoliserna, handlarna på Avenyn eller toppmötespolitikerna till tals.

Fast finns det något annat sätt att berätta om en händelse som toppmöteskravallerna än att vinkla, ta ställning och beskära verkligheten?

Kanske hade Jarl och Moodysson kunnat ifrågasätta mer, istället för att agera förstående fritidsledare.

Men i deras film får de dömda komma till tals, några av de drygt 60 personer som dömdes till sammanlagt 45 års fängelse för upploppen under EU-toppmötet.

”De minsta hörda”, kallas de i pressmaterialet.

Men vilka andra unga interner i svenska fängelser får till exempel sin sak debatterad på DN:s kultursidor, får en handfull böcker skrivna om sina öden eller blir intervjuade av tunga filmare?

”Göteborgsrättegångarna” har kallats politiska. Men som Yosoy, en av de dömda, konstaterar i filmen: Det finns andra politiska rättegångar, som när invandrare får hårdare straff än svenskar.

Men medelklassen är mer solidarisk med sina egna barn. De är välartikulerade, de dömda.

Fast deras politiska analyser når sällan djupare än Moodyssons och Jarls öppningskollage av svältande barn, militärparader, djurförsök och kryssningsrobotar.

Världens orättvisor i MTV-tappning. Men just därför funkar det som fond till filmen.

De dömda är mer väl verserade medelklassungar med politiskt patos än terrorister.

Fast man behöver inte vara terrorist för att begå brott, som att använda våld i politiska syften.

Det är inte heller de dömdas politiska analyser som ger filmen substans, utan deras berättelser om den svenska rättsapparaten.

Och det gör filmen viktig, så subjektiv partsinlaga den är, för problemen i rättsväsendet finns kvar.

Det gäller polisen. För varken polisledningens ofelbarhet och maktfullkomlighet eller piketpolisernas machoattityd och kåranda har försvunnit med Håkan Jaldung, som ledde insatsen.

Och det gäller domstolarna. Manipulerade filmbevis, traumatiserade polisvittnen, att uppgiften att skipa rättvisa föll på ett chockskadat Göteborg, de exceptionellt hårda straffen – allt tyder på att något gick snett.

Det visar på systemfel som är större än ”Göteborg”.

Två års offentligt ältande och en utredningskommitté senare har vi fortfarande inte rättat till dem.

”Terrorister” är en välkommen påminnelse.