Publikation

GT

Datum

2003-07-26

Vi estas bonvena al Gotenburgo! I dag intar 1 800 esperantister från hela världen Göteborg för att hålla världskongress. Räkna med att få höra en hel del esperanto på stan.

Esperanto skapades som ett världsspråk som alla världens människor skulle kunna använda vid sidan av sitt modersmål. Men det har aldrigt fått något fäste utanför en liten skara entusiaster.

Fast esperanto har faktiskt nämnts som en lösning på språkförbistringen i EU.

Redan i dag, med 15 medlemsländer och elva officiella språk, skapar översättningen stora problem. Och när EU nästa vår får tio nya medlemmar och över 20 officiella språk, riskerar systemet att kollapsa under sin egen tyngd.

I dag går två miljarder euro, drygt två procent av EU:s budget totala budget, till översättningskostnader.

Jämför det med att de samlade utgifterna för utbildningsfrågor, miljöfrågor och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken – viktiga politikområden i EU – motsvarar 1,2 procent av budgeten.
Och i Europaparlamentet går nästan 20 procent av utgifterna till översättning.

Men kostnaden för översättningar mäts inte bara i euro och cent.

Översättningsmanin leder också till att beslutsprocessen går trögare, när varje lagförslag, rapport och direktiv ska översättas, jämfört med om alla deltagare hade använt samma språk. Det sägs att till och med inaktuella pressmeddelanden måste översättas – till elva olika språk.

Och kostnaden står EU:s medborgare – skattebetalarna – för.

Samtidigt finns förstås en poäng i att översätta allting. Varje medborgare – liksom medborgarnas valda företrädare – ska kunna få information och göra sin röst hörd på sitt eget språk.

Det är en medborgerlig rättighet och en förutsättning för en fungerande demokrati.
Men om översättningsapparaten, som slukar resurser och slöar ned arbetet, får forsätta svälla, kommer den att i sig bli ett legitimitetsproblem för EU. Bryssel är redan synonymt med byråkrati – på alla EU-språk.

Fast i praktiken har franskan, tyskan och framför allt engelskan redan etablerats som arbetsspråk i EU. Den ordningen borde också slås fast när EU får en konstitution.

Alla slutliga direktiv och lagar måste förstås göras tillgängliga på alla språk. Och medborgarna måste ha rätt att kommunicera med EU på sitt eget språk. Men det land som i EU-arbetet vill ha mer översatt till sitt eget språk, bör själv få stå för kostnaden.

Det är en linje som den svenska regeringen drivit hårt.

Och hellre tre arbetsspråk av vilka de flesta åtminstone förstår något, än ett språk som nästan ingen talar.

Den dag förtroendevalda och byråkrater i EU talar esperanto sinsemellan, har de förmodligen förlorat all folklig förankring.