Publikation

GT

Datum

2003-12-27

Så tycks Kubasvensken Mehdi Ghezali kunna få sitt fjärde besök av UD lagom till jul, medan Dawit Isaac ruttnar bort i en cell i Eritrea.

Så olika värde kan ett svenskt medborgarskap ha.

Cecilia Wigström, riksdagsledamot (fp) från Göteborg, har jämfört vilka insatser svenska myndigheter har gjort för de båda fängslade svenskarna.

Det är en beklämmande jämförelse, för den visar hur utrikesdepartementet låter sig ledas av mediepådraget i sina prioriteringar.

Dawit Isaacs enda brott är att han kritiserat president Isayas Afeworkis regim i Eritrea. Isaac är 39 år gammal, författare, dramatiker och journalist. Han kom till Sverige och Lerum 1987 och blev svensk medborgare 1992. Hans fru och tre barn bor i Göteborg.

År 1996 återvände han till Eritrea och startade tidningen Setit. I september 2001 publicerade Setit ett upprop med krav på demokratiska reformer.

Strax därefter, i skuggan av 11 september, arresterades Isaac tillsammans med 14 andra journalister.

Samtidigt stängdes alla oberoende medier i Eritrea.

Ingen av de fängslade har åtalats och de hålls i hemliga häkten. Det sägs att Dawit Isaac har torterats. Hans fru har inte hört ett livstecken på över ett år. Ingen vet om han ens är i livet.

Mehdi Muhammed Ghezali, Örebroaren som stred för talibanerna, greps i gränslandet mellan Afghanistan och Pakistan i december 2001.

Sedan dess sitter han fängslad på USA:s militärbas i Guantanamo på Kuba.

Men vare sig bevis eller åtalspunkter har presenterats mot honom. USA vill inte släppa honom eftersom han inte vill samarbeta och svara på frågor.

Så vad har då Sveriges regering gjort för de båda fängslade svenskarna?

Från oktober 2001 till mars 2003 gör UD sex olika insatser för att hjälpa Dawit Isaac.

Under ungefär samma period – december 2001 till februari 2003 – gör regeringen 35 olika insatser gentemot amerikanska myndigheter för att bistå Kubasvensken.

Det är inte bara en skillnad i mängd. För medan fallet Ghezali hanterats av utrikesministern och de högsta hönsen på UD, har fallet Isaac trillat mellan de diplomatiska stolarna.

I somras utsågs Folke Löfgren till ambassadör i Asmara, men han är stationerad i Stockholm och tog sig till Eritrea först i slutet av oktober.

Utrikesminister Laila Freivalds tog också upp Isaacs fall med sin eritreanske kollega på besök i Stockholm i november, men utan framgång.

Gott så, men UD kan göra mer för Dawit Isaac.

Freivalds borde kalla upp ambassadören för en åthutning och själv resa till Eritrea för att ta upp hans fall på plats – precis som UD agerat för Kubasvensken.

USA:s myndigheter är förmodligen lättare att ha att göra med än diktaturen i Eritrea. Och mediepådraget för Kubasvensken sätter press på regeringen.

Men just den sortens ovidkommande hänsyn borde inte spela någon roll. Varje svensk medborgare har rätt till samma engagemang och skydd från staten.

Regeringen borde ge demokratikämpen från Lerum samma stöd som talibankrigaren från Örebro.