Publikation

GT

Datum

2003-06-29

Kan en fåfäng före detta smörsångare utgöra ett hot mot demokratin i Europa? Nej, men väl i Italien. Och nu tar Silvio Berlusconi över ordförandeklubban i EU.

Mediemagnaten Berlusconi är Italiens rikaste man. Han äger tv-kanaler, filmbolag, opinionsinstitut, bokförlag, dags- och veckotidningar, försäkringsbolag, en varuhuskedja och fotbollslaget AC Milan.

Samt ett politiskt parti. Sedan två år regerar Berlusconis Forza Italia tillsammans med Umberto Bossis rasistiska separatister, Gianfranco Finis postfascister och kristdemokraterna.

Därmed dominerar Berlusconi både medierna och politiken – och vet att använda den makten i egna syften.

Sedan tre år utreder en domstol i Milano misstankarna om att Berlusconi ska ha mutat flera domare för att stoppa staten från att sälja livsmedelsjätten Sme.

Berlusconi har inte bara försökt sinka åtalet. Han har också använt sin politiska makt för att inskränka domstolarnas oberoende, ett fundament i varje demokratisk rättsstat.

Så sent som i förra veckan klubbade parlamentet igenom en lag som ger Berlusconi immunitet.

Därmed kan Berlusconi inte åtalas så länge han sitter kvar som premiärminister, och därefter kommer brottet att ha hunnit preskriberas.

Nej, Berlusconi har inte avskaffat demokratin i Italien. Men den närmast totala kontroll som han har tillskansat sig – över massmedierna, regeringsmakten, domstolarna – gör Italien till ett märkligt undantag i Europa.

Det har kallats mediediktatur, en privat regim, ett modernt kungadöme. Italia – c’est moi.

Nu går det förvisso inget vidare för Berlusconis regering. Ekonomin kärvar, i de regionala valen för ett par veckor sedan gick oppositionen framåt, domstolarna spjärnar emot och samarbetet med högertokarna i regeringen gnisslar.

Men Berlusconi fortsätter att använda regeringsmakten till sin personliga fördel. Nu får han dessutom ordförandeskapet i EU i sin hand.

Därmed blir Berlusconi också vårt problem.
EU har till exempel ställt hårda krav på de blivande medlemmarna i Österuopa att stärka rättsstaten. Nu får EU en ordförande som gör vad han kan för att försvaga den.

Lika paradoxalt är det att just Berlusconi ska leda diskussionen om EU:s framtida författning.

Men allvarligare är att EU härmed har försuttit chansen att göra något åt problemet Berlusconi.

När Jörg Haiders högerextrema FPÖ år 2000 tog plats i Österrikes regering, hotade regeringarna i övriga EU med sanktioner.

I Italien är situationen värre: Inte nog med att Berlusconi har högerextremister i sin regering. Han använder dessutom sin kontroll över politiken och medierna för att undergräva rättsstaten.

Nog borde det vara ett skäl för EU att säga ifrån?

Men övriga EU-länder har inte velat lägga sig i Italiens inre angelägenheter.

Och så länge Berlusconi håller i ordförandeklubban, lär de förstås inte få chansen igen.