Vilket klipp

I fredags meddelade överåklagare Christer van der Kwast att förundersökningen läggs ned mot polismannen som misstänktes ha manipulerat den film som användes i rättegången mot Hannes Westberg.

I höstas avslöjade Janne Josefsson på SVT:s “Uppdrag granskning” att på originalfilmen från Vasaplatsen hörs ingen talkör som skanderar “eins, zwei, drei, Nazipolizei”.

Hade polisen lagt på ljudet för att ge intryck av en uppretad mobb?

Ja, medger van der Kwast, talkören har hämtats från en annan film, eftersom ljudet på originalfilmen var så dåligt. Personerna som skanderar befann sig 40-50 meter från den plats där Westberg blev skjuten.

Därför har den polisman som redigerade filmen inte begått tjänstefel, menar överåklagaren, eftersom ljudet stämmer i tid och rum.

Men ett upplopp är ingen tebjudning – är inte 50 meter bra långt för att tala om samma plats? Och varför redogjorde inte polisen från första början hur filmen hade redigerats? Inte ens vice chefsåklagare Bengt Landahl visste under rättegången att bild och ljud inte hörde ihop.

Frågetecknen kvarstår. Att förundersökningen läggs ned betyder inte att polis och åklagare har hanterat filmmaterialet på ett korrekt sätt.

Snarare beror det på att det inte finns några tydliga regler för hur filmmaterial får användas som bevismaterial.

Sådana regler har föreslagits av Göran du Reés, professor i filmregi vid Fotohögskolan i Göteborg. Han menar bland annat att avsändarens avsikt måste redovisas, tiden måste objektiviseras, rum och plats måste tydligt redovisas, originalen måste verifieras och vid varje klipp måste svartrutor läggas in. Inget av dessa kriterier uppfyller den film som användes i rättegången mot Westberg.

Sällan har en så stor händelse i Sverige bevakats från så många vinklar som kravallerna vid EU-toppmötet i fjol.

Massmedia, polis, aktivister och allmänhet såg, filmade, fotograferade och förmedlade tusentals olika bilder av vad som hände under de där kaotiska dagarna i juni.

Både poliser och aktivister har sedan länge förstått hur viktigt bildmaterialet är. Inte bara för det rättsliga efterspelet utan också för spelet om historieskrivningen.

Samtidigt som polisen är en del av det rättsväsende som ska skipa rättvisa, är den en part i målet. Alltsedan cirkusen spårade ur under toppmötets första dag har polisledningen avvisat all kritik.

Likaså är åklagaren en part som när han åberopar filmer och foton försöker styrka sin sak och värna ett intresse.

Film och foto handlar alltid om att leda betraktarens öga. Bara genom att rikta kameran åt ett visst håll snarare än åt ett annat väljer fotografen att beskära verkligheten. Att manipulera ligger i mediets natur.

Därför behövs det regler för hur det används i rättegångar. Rättvisan bör förstås vara så rättvisande som möjligt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *