Categories
Politik

Halmdockornas kamp

Bättre sent än aldrig: Mattias Svensson, redaktör på magasinet Neo, förärade i våras Karl Palmås och mig ett långt blogginlägg om liberalismen, för min del baserat på inlägget Skräckens liberalism. Jag skottade ihop ett svar då, som jag sedan aldrig kom mig för att posta, men naturligtvis förtjänar Svenssons både intressanta och underhållande frågor en reaktion. Håll till godo! ((Se också Kalles respons, inte minst hans Ior-liberala läsning av Adam Smith, och Svante Nycanders DN-essä härförleden.))

Svensson ställer upp den Ior-liberala halmdockan, en butter och dystopisk liberalism, som inte tror på Upplysningstanken om den sköna nya framtid som liberalismen förverkligar. Mattias tycks tänka sig Ior-liberalismen som en motbild mot den Pangloss-liberalism som vi oberoende göteborgsliberaler – Kalle, Jimmy och Christopher, till exempel – ibland har tillgripit för att teckna en nidbild av saker vi stör oss på i samtida svensk liberalism.

Låt mig börja med att förtydliga vad jag menar med Panglossliberalismen. Jag menar inte alls att den ska identifieras med någon särskilt etiketterad liberalism, som ny, klassisk eller social. Tvärtom kan man hos många liberala tänkare — från vänster till höger, uppifrån och ned — hitta tendensen till panglossism: att förväxla utopin med verkligheten, Börat med Varat, att tro att vi redan lever i den bästa av världar. Men Panglossliberalismen är en idealtyp, som renodlar utan att för den skull nödvändigtvis svara mot någon specifik liberalism eller liberal i sinnevärlden.

En nidbild syftar förstås också till att karikera, samtidigt som den har en udd – och Mattias Svensson känner sig uppenbarligen träffad nog för att gå i svaromål. Nå, till skillnad från Mattias som valde att klä skott för Panglossliberalismen identifierar jag mig inte särskilt mycket med den Ior-liberalism som han målar upp (och identifierar med mig och Kalle) — den där som leder hela vägen ned i totalitarism, oinskränkt kollektivism, rasism och 11 september-konspiracism. Tjoho. Så jag låter halmdockan ta smällen och tackar istället för uppmärksamheten genom att utveckla några poänger som tycks mig viktigare.

Låt oss börja med Doktor Pangloss och Ior. Om vår poäng är att den självutnämnda liberala scenen är ensidig och enögd, så tror jag att Ior-liberalismen har en viktig roll att spela i den liberala familjen, men den finns inte riktigt där Mattias tycker sig se den.

Utopism och dystopism är varandras avbilder: Vad utopister och dystopister bråkar om är huruvida guldåldern ligger framåt eller bakåt i tiden. Och när jag hör någon summera mänsklighetens och samhällens utveckling i en sådan enkel, linjär berättelse så osäkrar jag min revolver. Samhällsutveckling är ett alldeles för komplext fenomen för att mätas med en enstaka måttstock – inte minst om man gillar den värdepluralistiska liberalism som framför allt Isaiah Berlin populariserat och som är en av de liberalismer jag gärna lyfter fram.

Berlin menar att monismen – “the belief that some single formula can in principle be found whereby all the diverse ends of men can harmoniously be realized” – är bevisligen felaktig. ((Isaiah Berlin, 1969: Four essays on liberty, Oxford: Oxford University Press, 169)) Eftersom människor har olika syften och mål här i livet, och eftersom inte alla sådana ändamål är förenliga med varandra, så kan vi inte heller undvika konflikt och tragedi i den mänskliga tillvaron. Och det finns inte någon yttersta, universell måttstock — som utilitaristisk lycka eller naturliga rättigheter — som vi kan tillämpa för att lösa den sortens värdekonflikter, eftersom sådana måttstockar i sig är något vi är oense om och därtill är de i sig inbördes motstridiga. “The necessity of choosing between absolute claims is then an inescapable characteristic of the human condition.” ((Berlin 1969:214)) Och sådana val kostar och smärtar, just för att de står mellan absoluta, oförenliga värden. Därav det agonistiska och tragiska i Berlins liberalism.

Utifrån en sådan värdepluralism står alltså inte alternativen mellan Ior och Doktor Pangloss. Alternativet till en panglossisk, utopisk liberalism behöver inte vara dystopisk – här finns ett utrymme för en icke-panglossisk, icke-utopisk liberalism – en distinkt icke-ideal eller realistisk liberalism, som varken knaprar lyckopiller eller gråtmilt stirrar för djupt i flaskan, utan istället försöker se nyktert på världen. I den bemärkelsen är den också en mer politisk liberalism.

Judith Shklar presenterar just en sådan icke-utopisk, icke-dystopisk liberalism, och dess icke-utopiska karaktär är just vad som skiljer den från somliga andra prominenta liberalismer. ((Judith Shklar: “Liberalism of fear” i Political Thought and Political Thinkers, edited by Stanley Hoffmann, Chicago: University of Chicago Press, 1998)) Den bygger alltså inte på att allt barkar åt skogen, men den ifrågasätter idén att allt med nödvändighet blir bättre dag för dag. Shklar menar att det är en liberalism som utmärks av att den betonar minnet — i allmänhet, som en mänsklig förmåga både Lockesk naturrättsliberalism och Millsk självförverkligandeliberalism underskattar, men också i synnerhet minnet av de många bakslagen för liberalismen sedan 1914. Och det 1989 i vilket hon skrev sin text erbjuder ju ett annat exempel på hur liberalismen ibland tar ett steg framåt och ett steg bakåt, samtidigt.

Mattias tycks ogilla att Shklar som ett motiv i liberalismen lyfter fram fruktan, vilket han avfärdar som blott en känsla. Nå, att “älska frihet och framsteg” och “glada människor och lyckliga slut” tycks vara ett godkänt känsloregister, så det är nog inte där skon klämmer, egentligen.

Jag har dock svårt att se vad liberalismen skulle vara utan en fruktan för vad makt kan göra. Fruktan för Leviathan, för en övermäktig, allsmäktig stat, har alltid varit ett av de främsta sätten att rättfärdiga centrala liberala institutioner: medborgerliga fri- och rättigheter, konstitutionell maktdelning, rättsstatlighet och marknadsekonomi. ((När Williams säger att Shklar förespråkar “en pluralism av mäktiga institutioner” menar han just att makten i den liberala staten är fördelad på institutioner mäktiga nog att kunna balansera varandra, i syfte att begränsa statens samlade makt. Kanske är det detta Mattias misstolkar som “att själva staten ska inte kontrolleras av lagar, utan av känslor, och den ska alltså vara stor och ha betydande makt över vår ekonomi och våra levnadsval”. Men det betyder alltså raka motsatsen. Att finna sätt att upprätthålla en sådan skör maktbalans är ju ett kärnproblem i liberal och federal författningslära, alltsedan Locke, Montesquieu, Publius och Kant))

Sådana institutioner finns till för att förhindra de övergrepp som vi alltid bör frukta, inte minst från staten, även från den förment liberala demokratin och dess självutnämnda försvarare. För de första att drabbas av sådana övergrepp är inte vi starka självförverkligare, utan de små, svaga och maktlösa. En liberalism som inte erkänner den faran kan med rätta kallas panglossisk, och därtill naiv. Nå, det kanske Mattias tycker också, om vi lägger halmdockorna åt sidan.

Inte heller det John Gray skriver om liberalismens andra ansikte läser jag som särdeles dystopiskt, vare sig i Two faces of liberalism eller Isaiah Berlin, även om Gray himself i andra sammanhang framstår som en butter, bitter dystergök (bland alla de saker han också framstått som genom åren). Däremot är det en liberalism som ger upp tanken på att vi skulle kunna förverkliga en fullkomlig förnuftsstyrd utopi. Den accepterar som ett ofrånkomligt faktum att det alltid kommer att finnas motsättningar och konflikter, mellan värden, identiteter, intressen och passioner, konflikter vi därför måste lära oss att leva med.

Den liberala dystopismen då? Den återfinner vi till exempel hos gamla stötar som Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek, liksom hos Ayn Rand, liberala tänkare jag tror ligger Svensson varmare om hjärtat. De varnar för det liberala, kapitalistiska, individualistiska samhällets undergång, med de totalitära staternas kommandoekonomier som avskräckande exempel.

För vad är, till exempel, Vägen till träldom om inte just en dystopi? Ett lyckligt, liberalt, kapitalistiskt begynnelsetillstånd av fri marknad och lagstyre som barkar mot ett sluttillstånd av socialism och diktatur. Likt Shklar, som också tog avstamp i 1900-talets erfarenhet av totalitära stater, kan de liberala dystopierna förstås också läsas som uppmaningar, att vi måste stålsätta oss för friheten, att vi inte bara kan ta den för given utan måste kämpa för den.

Som sagt: Sådana enkla, linjära historieskrivningar är inte min kopp te, men även denna dystopism är ett viktigt drag i liberalismen. Den punkt där vi inte håller med varandra kanske snarare ligger just i huruvida vi behöver alla dessa olikartade liberalismer. Naturligtvis är en monomanisk Shklarsk liberalism of fear eller en renodlad Graysk modus vivendi-liberalism en alltför ensidig kost för att vara hälsosam i längden, men det gäller ju även de andra liberalismerna. Vi behöver både en fruktans och en hoppets liberalism, liksom den dystopiska. Att vara liberal är att vara kluven.

Att erkänna den kluvenheten borde förstås också resultera i en viss ödmjukhet. Ja, ödmjukheten tycks göra Mattias illa till mods. Men kanske är just den ödmjukheten en liberalismernas, eller liberalernas, minsta gemensamma nämnare.

I en sådan ödmjukhet ingår ju också att välkomna sina motståndare. Som John Stuart Mill skriver i Om friheten: Sökandet efter komplexa sanningar och bättre kunskap “has to be made by the rough process of a struggle between combatants fighting under hostile banners”. Robert Nozick noterar likaledes att politiska filosofer ofta skriver som om vi, till skillnad från dem som före oss har brottats med snarlika problem, har funnit den slutliga, absoluta sanningen i frågan och byggt en ointaglig fästning runt den. Men, tillägger han, de flesta av oss är faktiskt mer blygsamma än så, medvetna som vi är om bristerna och svagheterna i våra egna argument. ((Robert Nozick, 1974: Anarchy, state, and utopia. Basic Books. p. xii.)) Även när vi står upp för våra övertygelser utan att rygga tillbaka, är vi medvetna om deras relativa giltighet. I korthet: Du kan ha rätt, jag kan ha fel, tillsammans närmar vi oss sanningen, eller blir åtminstone klokare.

Nå, besläktad med den liberala ödmjukheten är förstås också Karl Poppers idé om att en trovärdig kritik måste försöka bygga upp en position “really worth attacking”. Popper levde inte själv som han lärde, men hans råd är inte så dumt. Vem som helst kan bygga en halmdocka att attackera, men sådana attacker kommer också alltid att vara lätta att avfärda eftersom de förvanskar eller, än värre, har missförstått den position som kritiseras.

19 replies on “Halmdockornas kamp”

Intressant inlägg. Jag håller i mångt och mycket med om att det tragiska och det agonistiska är nånting som många svenska liberaler ofta missar. Men det jag kan känna vad gäller t.ex. Shklar är att hon missar att det finns utrymme både för hopp och fruktan inom politiken. Som du själv säger så går det att göra en “monomanisk” läsning av henne. Om fruktan är det enda vi ska vara intresserade av så finns det inget utrymme för en välfärdsstat, eftersom en större stat alltid är ett latent hot. Och när WVS visar att 98 procent av Sveriges befolkning stödjer demokratin kanske vi kan ta åtminstone detta värde som ganska fast grundlagt i vår offentliga politiska kultur, och kanske gå vidare och intressera oss för hur vi t.ex. kan fördjupa det demokratiska deltagandet och göra demokratin bättre. (Jag vet att detta är ett extremt förenklat argument, men dock.)

Hoppfulla liberaler kan ju även hittas bland de som skriver om samhällen där börat ligger väldigt långt från varat – Amartya Sen och Martha Nussbaum är ju bra exempel. De erbjuder oss en politisk vision som motsäger Grays och andras idéer om att demokrati och mänskliga rättigheter bara är nånting högst tillfälligt och västerländskt, utan ansluter sig till den mer panglossiska inställningen att dessa värden faktiskt är något som folk över hela världen strävar efter och som har en universell kulturell signifikans, låt vara att vi på många håll är väldigt långt ifrån deras förverkligande.

Jag tror inte att vi motsäger varandra – jag ville bara ge uttryck för min känsla av att även många av de dystopiska liberalerna i mångt och mycket ger förenklade verklighetsbeskrivningar.

Bra och välskrivet inlägg, men jag har en fråga som jag under en tid försökt få svar på från herrarna “oberoende göteborgsliberaler”, utan att lyckats. Jag tror inte att någon [insert prefix here] liberal skulle säga att värdepluralism är dåligt. Tvärtom. Du citerar ju själv en av pangloss-liberalernas favoritfilosof: Mill. För att återvända till just honom (och min fråga), så undrar jag om det finns någon princip som är bättre än hans “harm principle” för att få ett värdepluralistiskt samhälle?

Även vad det gäller fruktan och skepsis för vad makt kan göra så tror jag vi alla är helt överens. Det är just det som utgör grunden för den anti-auktoritära hållningen som skär igenom det begränsade höger/vänster-tänket.

Marcus: “the harm principle” är iofs. väldigt attraktiv, men problemet (eller det som kanske skulle anses som en fördel av vissa) är ju att den verkar leda till en nattväktarstat. Om man accepterar distinktionen mellan negativ och positiv frihet i någon form och läser Mills “harm” i negativ riktning så följer ju att om jag inte t.ex. vill ge pengar till välgörenhet så har jag inte skadat någon. Alltså finns det ingen grund för staten att ta ett ansvar för sina medborgares välfärd på något plan, tycks det som.

Problemet verkar ju vara att vissa värden är “politiska”: de kräver olika former av ingrepp från statens eller andra politiska aktörers sida. Därmed hamnar ju värdepluralismen, lite beroende på hur man nu ska förstå den, i ett dilemma: vissa värden står mot andra värden. Ska vi därmed då bara säga att vissa värden, t.ex. politiska, inte ska accepteras som värden? (Dworkin för ett liknande resonemang, vill jag minnas.) Dels har vi ju då bara avskaffat värdepluralismen med ett alexanderhugg, men ett politiskt värde såsom rättvisa eller solidaritet är ju också nära besläktat med värden som t.ex. gemenskap, dvs. värden vars förverkligande per definition kräver att flera olika människor agerar på vissa sätt. Om enbart de värden som kan förverkligas av individen själv ska erkännas såsom värden på den politiska arenan har vi gjort oss av med den riktiga värdepluralismen och ersatt den med en liberal form av värdepluralism. Idén om att värdepluralismen i sin fullaste form skulle kunna berättiga liberalismen får därmed problem.

Ojoj – har varit ute och snurrat – inte hunnit läsa bloggar – måste läsa detta lite mer noga.

@Jimmy: Samma här. Vi skulle svarat $vensson för länge sedan… det har bara inte blivit av… vi har ju hållit på med lite annat under tiden… Kanske skall vi tänka som Jocke Berg, i låten med flygplansnamnet: “ni kan skratta om ni vill, håna oss; vi rör oss ni står still”.

David: Ursäkta ett sent svar. Håller med om mycket av vad du beskriver. Visst kan vissa värden stå mot andra, men bara för att man vill att staten ska vara neutral i dessa lägen betyder ju inte nödvändigtvis att man inte accepterar vissa (politiska) värden som värden. Gemenskap eller solidaritet exempelvis kan erhållas på flera sätt, inte enbart tack vare statens försorg. Vissa menar ju t om att den av staten uppmuntrade föreställda gemenskapen “nationalism” är en gemenskap som bidrar till mer ont än gott.

Personligen tycker jag t ex att det är osympatiskt att sd får partistöd. sd får gärna behålla sina uppfattningar om “politiska värden”, nationalism etc, men varför ska staten stötta dem?

skriver just nu på en uppsats om de frisinnade och liberalismens andra ansikte på en institution nära dig. just nu lutar jag åt att alla borde beklaga att de har försvunnit. måste bara säga att liknelsen mellan ior och gray kom för mig helt osökt, utan hjälp av någon av er, så vitt jag vet.

Liberal dystopism av Rands typ (och som har många avläggare på svenska ledarsidor och i liberal/neo-con debatt) kan pckså ses som en hållning att det är bara en minimal rättsstat, lika rösträtt, negativa friheter och republik som är värt att kämpa för. När detta är uppnått, slutar politiken och där *skall* den sluta: att försöka göra något mer tillsammans är förmätet och i längden kommunistiskt, anser man. Är det inte exakt den tankefiguren som Erik Zsiga kör i sin bok om “popvänstern”? Hela hns resonemang går ut på att det är förmätet att försöka bilda opinion för något om man inte kan slänga upp alla pengarna det kostar på disken själv. Att vädja till andra, vädja moraliskt, blir misstänkt eftersom det för den sanne Liberalen (dvs en Popper/Tobissionliberal) inte kan ses som upplyst egenintresse manifesterat i en serie atomära, fria individuella val. Alltså är det en farlig kommunistisk frestelse som måste avvisas även till priset av att inte göra något åt ett akut problem.

Jag undrar ofta varför liberaler av Rand/Hayek-typ är så övertygade om att en minimal, hård stat som uttalat struntar i många av sina medbporgare och bara ägnar sig åt att svinga svärdet mot kriminella, skulle vinna lojalitet av dem som bor där? det är väl klart at den inte skulle. Det skulle naturligtvis inte bli nån god meritokrati där den fattige kan ta sig fram, tvärtom skulle de rika säkert utnyttja korrupta medel och de som hölls i misär skulle helt enkelt strunta i en stat som skiter i dem och hänvisar dem och deras barn till ett liv i trasor.

[…] höjd kan tämjas, men aldrig helt kan drivas ut ur politiken. Att formulera principer utifrån en ouppnåelig, utopisk standard leder i bästa fall till politisk frustration och kan i värsta fall leda till förtryck och […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *