Universitetens byråkratiska gökunge

Här i Norge pågår en intressant debatt om villkoren för forskning och högre utbildning, utifrån två oroväckande trender: Byråkrater utgör en allt större andel av de anställda vid högskolor och universitet, medan forskare och lärare allt mer sitter på osäkra tjänster med en osäker finansiering.

Om den första trenden skriver Pål Veiden, försteamanuensis vid Högskolen i Oslo, ett inlägg i Aftenposten med tragikomiska exempel på hur den byråkratiska vattenskallen tillåtits växa till bristningsgränsen:

“Som mange sikkert har fått med seg, har andelen av dem som ikke sysler med undervisning og forskning ved våre høyskoler steget betraktelig. Forstå meg rett: jeg ser nødvendigheten av både sentralbord, renhold, kantine, administrative rutiner og økonomisk påpasselighet. Men byråkratiet har est utover sin kjernekompetanse. Både tallmessig og innholdsmessig overvelder det oss, med obligatoriske seminarer og meningsløse møter. […]

Det hjelper i alle fall ikke å la høyere utdanning bli ytterligere byråkratisert. Jeg tror følgende diagnose gjelder for alle høyskoler og universitet i Norge: Det hjelper ikke med flere møter, seminarer og utredninger. Noen må minne byråkratene om hva som er kjerneområdene innen høyere utdanning: Undervisning og forskning.

Alt annet bør bygges ned.”

Paradoxalt nog växer byråkratin bortom kontroll just som universitetsvärlden står inför en strukturomvandling som vi har sett på en rad andra områden. Det tektoniska skifte vi kallar internet kommer att drabba universitet liksom det har drabbat skivbolag, filmbolag, gammelmedier och gammelpartier. Och kanske med än större kraft, eftersom universiteten är än mer hierarkiska, monolitiska och monopolistiska.

Ironiskt nog torde den allt större organisatoriska apparat byråkraterna kontrollerar bli allt mindre relevant för universitetens kärnverksamheter — på samma sätt som en partiexpedition, och dess stencileringsapparat, ordförandeklubba, frankeringsapparat och medlemsmatrikel, inte längre är en teknisk förutsättning för att organisera ett politiskt parti.

Men samtidigt pågår en debatt om anställningsvillkoren i universitets- och högskolevärlden, där allt fler är tillfälligt anställda, vilket DN skriver om:

“Av 30.000 ansatte ved norske universiteter og høyskoler er 10.000 på midlertidige kontrakter. Vel halvparten av disse er såkalte rekrutteringsstillinger, det vil si stipendiater eller post-doc stillinger. Disse kategoriene er i sin natur midlertidige. Likevel står sektoren igjen med et snitt på mer enn 16 prosent midlertidig ansatte. Noen steder er tallene mye høyere, som for eksempel ved medisinsk fakultet ved NTNU der mer enn 40 prosent av de vitenskapelig ansatte utenom rekrutteringsstillingene er på midlertidige kontrakter.”

…vilket väl sammantaget talar för att forskare och lärare torde ha dåliga förutsättningar att gå till motoffensiv mot byråkraterna. Ska man hoppas på att de byråkratiska kolosserna kollapsar under sin egen vikt? Nå, det ser väl lika dystert ut, om inte värre, på andra sidan kölen.