Categories
Statsveteri

Det metaforiska underskottet

För en tid sedan lyssnade jag på en forskarpanel som diskuterade huruvida det finns ett demokratiskt underskott i global governance. Medan forskarna inte var helt eniga om huruvida demokrati har bäring på internationella institutioner, tycktes ingen ha problem med att tala om det eventuella problemet i termer av ett underskott. Vilket fick mig att fundera: Varför tar vi underskottsmetaforen för given?

Det kan ju tyckas lite trivialt och off topic att skjuta in sig på underskottsmetaforen: Många menar nog att den bara är en catchy phrase som inte bör tolkas bokstavligen och som vi inte bör tillmäta någon normativ eller begreppslig betydelse i sig.

Men politiska problem är ju också konstruerade och ett sätt på vilket vi konstruerar problem är att använda metaforer.

Metaforer spelar en speciell roll när vi tänker och talar. Per definition beskriver en metafor “något i termer av något annat som det inte är, den överför betydelse från ett område till ett annat.” ((Bergström, Göran, & Kristina Boréus, 2000: Textens mening och makt: Metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys, Lund: Studentlitteratur.)) Olika metaforer kan svara mot olika intressen och olika perspektiv, och kan ha olika ideologiska laddningar. ((Norman Fairclough, 1995: Media Discourse, London: Edward Arnold. 94.))

Metaforer är således inte bara utsmyckningar i språket, utan verktyg som vi använder för att förstå vår omvärld. Har man accepterat en bestämd metafor har man också accepterat ett visst sätt att förstå till exempel ett samhällsproblem. “Begreppsliga metaforer belyser vissa aspekter av fenomen men döljer andra. De leder också tanken i bestämda riktningar.” ((B&B 183)) Ibland stelnar bildspråket till inaktiva metaforer, fasta språkliga uttryck som ofta framstår som metaforiska först när vi tänker efter. Sådana metaforer kan också “antas säga något om diskursiva mönster som inte måste vara fullt medvetna hos [vare sig] avsändare eller mottagare av ett textbudskap.” ((B&B 186))

Underskottsmetaforen i transnationell demokratiteori har precis sådana effekter: Den har hjälpt oss att uppmärksamma ett problem och öppna upp det för debatt, men den har också oundvikligen överskuggat och uteslutit andra sätt att förstå vad problemet med demokrati i den transnationella kontexten är. Jag antar att underskottsmetaforen slog igenom i politiska och akademiska debatter om EU, men har därefter smittat av sig som en diagnos för motsvarande problem i internationella organisationer, storföretag, folkrättsdomstolar, icke-statliga organisationer, etc.

Och metaforen tycks så etablerad att många inte ens reflekterar över att den är en metafor, som överför betydelse från en helt annan kontext.

Vilken kontext är det? Osökt tänker man på ekonomiska, finansiella termer: En institution som har ett underskott på demokrati eller legitimitet har levt över sina tillgångar, den har förbrukat mer medborgerligt förtroende än den har inkasserat. Men vad ska institutionen i så fall göra åt problemet? Hushålla med knappa resurser, reducera sina utgifter eller öka sina intäkter? Eller spendera sig ur krisen? Skulle institutioner kunna ha ett demokratiöverskott, som de kan spara för framtiden eller investera? Här börjar metaforen te sig långsökt. Men det finansiella språkbruket avslöjar också en managerialistisk eller ekonomistisk syn på politik och maktutövning, vilket man ju kan tycka si och så om.

Vilka andra metaforer skulle vi kunna använda för att tala om demokratin och dess problem? Hur skulle sådana alternativa metaforer förändra förståelsen av problemet — och dess lösningar? Här några exempel, men det är långtifrån en uttömmande lista:

  • Organismen: Problem kan här komma i form av sjukdom, en kräftsvulst, en smitta — en urgammal metafor i politisk teori. Här kanske man också kan tala om bristsjukdomar, vilket ligger nära underskottsmetaforen. Medicin, kirurgi, vaccin, osv.
  • Urverket: Kuggar som inte griper i varandra, bokstavliga mekanismer som inte fungerar, som inte går i lås, en klocka som drar sig, en revolver som klickar. Kalibrering, smörjning.
  • Motorn: Övertryck som hotar att spränga ångmaskinen? Överhettning? Let off some steam. Men även undertryck kan förstås få motorn att hacka.
  • Datorn: Buggar i koden eller virus (vilket i sig förstås ursprungligen är en organistisk metafor). Hack, uppdatering, patch, moddning, osv.

Här kanske man rentav skulle kunna tänka i termer av de abstrakta maskiner Donald P lånar in från Delanda och Serres, fast då brukar ju poängen vara just att de begreppsliga modellerna inte, eller inte bara, är metaforiska, utan att samma logiker och processer opererar i de olika domänerna.

Jag är ute efter en mer avgränsad poäng: Att en ny uppsättning metaforer skulle nog kunna hjälpa oss att förstå (transnationella) demokrati- och legitimitetsproblem på nya, användbara, intressanta sätt, för underskottsmetaforen har vi — tjoho — ett överskott av.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *