Categories
mänskliga rättigheter Statsveteri

När LO ville säga upp Europakonventionen

Efter de senaste inläggen har många läsare hört av sig och bett mig posta fler episoder ur Sveriges rättighetspolitiska historia. Jag är överväldigad av gensvaret, så här kommer ytterligare en intressant episod: I mitten av 1990-talet tyckte ledande företrädare för LO att Sverige skulle säga upp Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i fall den underminerade den svenska strejkrätten.

Bakgrunden var det fall Torgny Gustafsson drev till Europadomstolen för mänskliga rättigheter (EDMR) i två omgångar på 1990-talet. Gustafsson hade 1986 tagit över en liten sommarservering vid Ihrebaden norr om Visby, där personalen bestod av ungdomar, ofta ur hans bekantskapskrets, och han drev också vandrarhem i Lummelunda.1

Vy över havsviken Ihreviken, där Gustafsson drev restaurang.
Ihreviken på Gotland, augusti 2017.

Den 8 juli 1987 inledde HRF en blockad mot Ihrebaden, eftersom Gustafsson inte ville teckna kollektivavtal för sina anställda. Flera andra LO-förbund vidtog sympatiåtgärder och stoppade varuleveranser och sophämtning.

“Hela sommaren 1987 var restaurangen belägrad, inte bara av de fack som blockerade varuleveranser och sophämtning, utan även av de gotlänningar som tog ställning mot facket och hjälpte Torgny Gustafsson att få varor levererade. Press, radio och TV följde dramatiken.”2

Gustafsson vägrade att skriva under fackets avtalsförslag, som krävde att de anställda skulle vara anslutna till HRF och att Ihrebaden skulle betala deras medlemsavgifter, trots att de anställda inte ville gå med i facket och var nöjda med sina löner.

Pressklipp från Aftonbladet.
TV-kändisen Gun Hägglund engagerade sig i Gustafssons konflikt med facket – bland annat i en debattartikel i Aftonbladet 6 augusti 1987.

Blockaden varade i tre somrar och blev en långkörare i medierna.3

Gustafsson försökte först få svenska myndigheter att ingripa i konflikten. Facket erbjöd så småningom förlikning. Men Gustafsson hade då redan bestämt sig för att klaga till Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna och få prövad sin rätt att stå utanför kollektivavtalssystemet. Fem år senare gav Kommissionen Gustafsson rätt4.

Gustafsson hävdade bl a att staten inte hade värnat hans negativa föreningsfrihet enligt EKMR art 11 (han åberopade också äganderätten och rätten till domstolsprövning). Kommissionen ansåg att domstlen skulle pröva alla tre påstådda kränkningar. Eftersom de anställda inte tycktes ha något att vinna på ett kollektivavtal tycktes inte stridsåtgärderna stå i proportion till vad facket ville uppnå.

“Det är inte smickrande för ett land att hamna i Europadomstolen. Än mindre att fällas för att inte ha levt upp till konventionen om de mänskliga rättigheterna. Men den borgerliga regeringen föredrog trots allt en fällande dom. En sådan skulle tvinga fram en, ur dess synpunkt, önskvärd lagändring i Sverige ‘så att säga bakvägen’, som det stod i ett PM från justitiedepartementet.”5

Men när målet nådde huvudförhandling i EDMR 22 november 1995 hade Sverige bytt regering.

“Fallet Torgny Gustafsson flyttades från justitiedepartementet till arbetsmarknadsdepartementet där Leif Blomberg var ansvarigt statsråd. Han gav LO, som under flera år hållits utanför …, inte bara full insyn utan en central roll i fallet. Departmentsrådet Carl Henrik Ehrenkrona som förde Sveriges talan fick nya direktiv. LO skulle förse honom med nya uppgifter.”

Samma höst sammanställde HRF ett underlag, enligt vilket den fackliga aktionen skulle ha sitt ursprung i att en av Gustafssons anställda redan 1986 – året innan blockaden – skulle ha ringt en HRF-ombudsman i Visby och klagat på att Gustafsson betalade de anställda lägre lön än vad kollektivavtalen föreskrev, inte gav dem semesterersättning samt skickade hem dem utan lön vid regnigt väder.6.

Regeringen vidarebefordrade uppgifterna till domstolen och de kom att ingå i det underlag på vilket domen sedan vilade – trots att de anställda förnekade uppgifterna: Domstolen accepterade inte Gustafssons motbevisning eftersom den lämnats in för sent.7

Domstolen dömde med en majoritet av tolv mot sju domare till Gustafssons nackdel: Staten hade inte kränkt Gustafssons negativa föreningsfrihet enligt art. 11.

Pressklipp från DN
Dagens Nyheter 1995-10-21

Hösten 1996 kunde dock Dagens Nyheter visa att de påståenden regeringen förde fram mot Gustafsson inte kunde ha varit sanna: Ingen av de anställda var vid den tidpunkten med i facket och alla förnekade att de skulle ha kontaktat HRF och klagat. Lönerna översteg kollektivavtalet, de anställda fick sin semesterersättning i slutet av sommaren och likaså fick personalen lön även vid dåligt väder.8

Då begärde Gustafsson resning, eftersom regeringens felaktiga uppgifter om förhållandena på arbetsplatsen hade varit avgörande för domstolens slutsatser. Såväl Kommissionen som Europadomstolens granskningspanel tillstyrkte Gustafssons resningsansökan – vilket innebar att Europadomstolen för första gången någonsin prövade en resningsansökan. Enligt SvD:s ledarsida visade detta “hur exempellöst illa regeringen betett sig”.9

I juli 1998 avslog dock Domstolen resningsansökan och betonade att artikel 11 inte innebar en rätt att slippa teckna kollektivavtal och “det avgörande för dess ursprungliga beslut var att Gustafsson hade kunnat teckna kollektivavtal antingen genom att ansluta sig till en arbetsgivarorganisation eller genom att sluta ett hängavtal. Hängavtalet innefattade inte heller så ekonomiskt dåliga villkor att Gustafsson i själva verket hade hade varit tvungen att ansöka om medlemskap i arbetsgivarföreningen.”

Så långt Gustafsson-fallet, alltså. Men varför menade LO att den här utdragna rättstvisten med sina sensationella vändningar kunde föranleda Sverige att säga upp EKMR?

Pressklipp från Aftonbladet
LO-juristen Kurt Junesjö skriver om EKMR och strejkrätten i Aftonbladet 1995-05-01.

1 maj 1995 skriver Kurt Junesjö, jurist vid LO:s Rättsskydd, en debattartikel i Aftonbladet där han menar att Gustafsson-målet är det viktigaste mål mot Sverige som har nått EKMR.

“Det kan nämligen komma att påverka hela det svenska systemet som gör att de anställda får sina rättigheter mot arbetsgivaren.  …

Kommissionens tolkning av skyddet av äganderätten innebär därför att alla fackliga stridsåtgärder kan ifrågasättas enligt Europakonventionen. En konvention som från början tillkommit för att skydda bl a de fackliga rättigheterna kan därför istället få rakt motsatt verkan.”

“Vad händer om vi fälls? … Från den 1 januari 1995 är nämligen Europakonventionen, den lagtext som Europadomstolen dömer efter, svensk lag. Alla domstolar i Sverige t o m Högsta domstolen och Arbetsdomstolen måste därför följa Europadomstolens domar. Förbjuder Europadomstolen svenska strejker måste också de svenska domstolarna göra det. SAF får då alldeles gratis den försämring av strejkrätten man eftersträvat i princip så länge fackföreningsrörelsen funnits.

Vad kan man då göra för att undgå detta helt nya hot mot den svenska modellen, med starka fackföreningar som genom kollektivavtal ser till att medlemmarna får sina rättigheter? Naturligtvis i första hand försöka övertyga Europadomstolen om att den svenska arbetsmarknadsmodellen är ett effektivt och rättssäkert system för att se till att anställda i Sverige får sina rättigheter tillgodosedda.

Lyckas inte det finns det knappast någon annan utväg än att säga upp Europakonventionen. Att med verkningsfulla medel kunna åstadkomma kollektivavtal även med ovilliga arbetsgivare är helt nödvändigt för att effektivt bevaka de anställdas intressen.”

EDMR:s dom i fallet Gustafsson blev inte den jordbävning för Sveriges arbetsmarknadsmodell som facket fruktade och arbetsgivarsidan hoppades. Men frågan om EKMR och konflikträtten lämnade dock inte dagordningen med fallet Gustafsson. En liknande konflikt utspelade sig exempelvis 1997, när Ferrita Sweden AB vägrade teckna kollektivavtal för sina 25 anställda och Metall varslade om konflikt (men drog senare tillbaka varslet).

“Parterna på arbetsmarknaden har visserligen alltid varit djupt oense om det berättigade i stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal. Men parterna var överens om att det var i enlighet med gällande lagstiftning.10

Inkorporeringen av EKMR gav emellertid anledning att omvärdera synen på gällande lagstiftning: Vilken rang EKMR skulle ha efter inkorporeringen – stod den över, jämsides med eller under svensk lag? Parternas rätt att tillgripa stridsåtgärder reglerades ju i RF (2 kap, 17§) men EKMR öppnade upp viktiga frågor om proportionalitetsprincipen, den negativa föreningsrätten samt rätten till en rättvis prövning i domstol (som vissa arbetsgivare menade omöjliggjordes av Arbetsdomstolens korporatistiska sammansättning).

I samband med dessa turer upprepade LO:s avtalssekreterare Hans Karlsson hotet om att säga upp EKMR i en intervju:

“Det är visserligen som att släppa en atombomb, men i ett skede då våra grundläggande rättigheter och vår tillkämpade styrka hotas att urholkas via domstolar och konventioner finns ingen annan utväg. Då kommer jag personligen att tillhöra dem som bildar opinion för att konventionen skall sägas upp.”11

Några dagar senare skriver Hans Karlsson till SvD:s ledarsida och utvecklar sin poäng:

“Om Europadomstolen, som inte står under någon demokratisk kontroll, under juridiska förtecken ingriper i intressekampen mellan arbetsgivare och med ett konstruerat samband till föreningsrätten förskjuter makten till arbetsgivarens förmån, har detta inte med grundläggande fri- och rättigheter att göra så som de vanligtvis definieras.

Min uppfattning är därför att om Europadomstolens jurister i en framtid skulle inskränka konflikträtten för svenska löntagare med hänvisning till föreningsrätten i Europakonventionen om mänskliga rättigheter bör Sverige överväga att säga upp just denna – och enbart denna – del av konventionen.”12

Man kan fråga sig om LO (eller dess företrädare) verkligen menade att Sverige borde lämna EKMR. Carl Lidbom hade förvisso 1988 torgfört samma idé: att om Domstolen fortsatte döma på ett sätt som stred mot svenskt rättsmedvetande borde Sverige säga upp konventionen.

Men vid mitten av 1990-talet var situationen en helt annan. Inte nog med att Sverige vid den här tiden varit ansluten till EKMR i mer än 40 år och just inkorporerat konventionen med svensk rätt – ett beslut som trots Socialdemokraternas skepsis skedde i en blocköverskridande kompromiss. Dessutom hade ju Sverige 1995 just gått med i EU, vars domstol under de föregående decennierna förklarat att EKMR ingår bland de allmänna principer på vilka EU-rätten vilar, en praxis som kodifierades med Maastricht-fördraget. Därmed var EKMR knappast en konvention Sverige kunde säga upp i en handvändning – det vore som att släppa en atombomb, som Karlsson konstaterar.

Snarare kan man förmoda att LO:s skarpa utspel ingick i dess opinionsbildning i den övergripande frågan. Budskapet handlade om att demonstrera för både politiska och juridiska beslutsfattare hur långt fackföreningsrörelsen var beredd att gå för att försvara den rådande svenska arbetsmarknadsmodellen.

Den tvistefrågan – om hur den svenska arbetsmarknadsmodellen passade ihop med EU- och Europakonventionsrätt – var heller inte avslutad med Gustafsson-målet, utan skulle fortsätta under det kommande årtiondet med uppmärksammade rättsprocesser som Kellerman-målet och Laval-målet.

Mer om det en annan gång, kanske.

  1. DN 1997-09-25 []
  2. DN 1997-09-25 []
  3. Gustafsson stämde också Svenska Turistföreningen för att den hade uteslutit hans verksamhet – enligt Gustafsson till följd av påtryckningar från HRF (TT 1989-11-02). []
  4. SvD 1998-07-31; DN 1997-09-25 []
  5. DN 1997-09-25 []
  6. SvD 1998-07-31; DN 1997-09-25 []
  7. SvD 1998-07-31; DN 1997-09-25 []
  8. DN 1996-10-21 []
  9. SvD 1998-07-31 []
  10. SvD 1998-02-08 []
  11. SvD 1998-02-08 []
  12. SvD 1998-02-23 []

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *