I slutet av 1980-talet bytte Sveriges högsta domstolar fot och slog fast att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) och Europadomstolens (EDMR) uttolkning av den – som man tidigare betraktar som i stort sett irrelevanta – kunde och borde användas som rättskällor för att tolka svensk rätt. Om hur det kunde se ut strax dessförinnan, när domarna hade en ytterst grund kunskap om EKMR och kännedom om EDMR:s domar, vittnar en utfrågning i riksdagen som jag snubblade över för en tid sedan.
Den 18 mars 1986 bjöd Konstitutionsutskottet in ordföranden i Högsta domstolen justitierådet Olof Höglund och hans företrädare f.d. justitierådet Bengt Hult till en utfrågning angående remisser till lagrådet.1 Som KU:s ordförande Olle Svensson (s) skämtsamt öppnade mötet: “Tro inte att vi har missuppfattat situationen! Vi granskar inte lagrådet, utan regeringen, men eftersom vi studerar administrativ praxis tycker vi att det är värdefullt att få höra era synpunkter.”
I utfrågningen passade riksdagsledamöterna Anders Björck (m) och Bertil Fiskesjö (c) också på att ställa frågor om Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (EDMR). Vid den här tiden hade Europadomstolen fällt Sverige i Sporrong & Lönnroth mot Sverige (1982) och McGoff mot Sverige (1984), antalet klagomål mot Sverige ökade dramatiskt, och ytterligare fall låg i pajpen. Ja, bara några dagar tidigare hade EKmMR fört fallet Pudas mot Sverige till EDMR, vilket ett och ett halvt år senare skulle resultera i en fällande dom som i sin tur föranledde Lex Pudas.
Björck frågade om hur Lagrådet arbetar för att sätta sig in i EDMR:s domar i syfte att kunna ta hänsyn till rättsutvecklingen i Strasbourg. Så här svarade Hult:
“Det finns två problemkomplex som vi alltid har aktuella: de remitterade lagförslagens förenlighet med grundlagen och lagförslagens förenlighet med våra internationella åtaganden, främst kanske Europakonventionen.
Däremot vill jag inte påstå att vi följer arbetet i Europarådet eller domstolen så att vi har någon överblick över det. Det tror jag helt enkelt beror på att vi tråkigt nog inte får materialet till högsta domstolen, och det kanske beror på oss själva. Vi känner rätt väl till de svenska mål som förekommit där, men däremot känner vi mycket litet till de andra. Vi ser någon gång i Hans Danelius bok om Europakonventionen som redovisar rättstillämpningen i ett litet bredare perspektiv än det svenska, men vi registrerar inte systematiskt de avgöranden som kommer från Europarådet.
Anders Björck: De är inte särskilt många – det har varit ett hundratal under de nära 30 år som domstolen existerat. Genom konventionsåtagandet är vi såvitt jag förstår bundna av inte bara utslag som berör Sverige utan även andra, som kanske t.o.m. är intressantare.
Bengt Hult: Det är främst genom Danelius bok jag har haft tillfälle att följa utvecklingen, men jag har också läst en och annan dom. Jag tycker att de i allmänhet har stort intresse.”
Fiskesjö följde upp med frågor om hur justitieråden uppfattade konflikten mellan den svenska förvaltningstraditionen och EKMR:s “mer kontinentala synsätt” och om de fann det acceptabelt att det svenska systemet allt oftare prickades, i takt med att fler upptäckte möjligheterna att klaga till Strasbourg.
Så här svarade Hult:
Jag tror vi kommer att ha svårt att sadla om. Vi är medvetna även inom lagrådet – såsom tidningsläsare, om inte annat – om att det har skett en ökning av antalet överklaganden i kommissionen och även av saker som går till domstolen. Den omständigheten att Sverige har blivit fällt några gånger föder nya överklaganden. Det finns alltid de som är missnöjda med den behandling de fått, och ibland har de fog för sitt missnöje. Att det skulle innebära något grundskott mot vårt system har jag ändå svårt att tro.
Enligt min mening bör vi beakta de domar som vi får från Europadomstolen, och vi skall rätta vår lagstiftning efter domarna i den mån vi blir fällda, men något större hot mot vårt system är inte den utveckling vi har sett hittills.
I korthet: HD:s domare och Lagrådet informerade sig om EDMR:s rättspraxis genom en lärobok och tidningsläsning, medgav att de inte hade någon överblick över EDMR:s rättspraxis, och ansåg att lagstiftningen skulle rättas efter domarna i den mån – endast i den mån? – EDMR fällde Sverige för brott mot konventionen.
Utfrågningen är ett intressant tidsdokument över synen på EKMR i svensk rätt och politisk debatt på 1980-talet.2
- Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handlläggning, Bet. 1985/86:KU25, Sveriges riksdag (1986).
↩︎ - Om det skiftet kan man läsa mer i den här artikeln: Schaffer, J. K. (2024). Why Incorporate the ECHR? The Domestic Incentives of Human Rights Commitment. International Studies Quarterly, 68(2), sqae039. https://doi.org/10.1093/isq/sqae039
↩︎