För många år sedan snöade jag in på republikansk säkerhetsteori, som ett alternativ till den panglossiska karikatyr av liberalismen som internationell politisk teori som ofta förekommer i IR-litteraturen. I en strid ström av nyheter om attacker mot den regelbaserade världsordningen slog mig i morse tanken: Om man skulle applicera republikansk säkerhetsteori på vår samtid, vilka modifikationer skulle man då behöva göra?
För att citera min egen sammanfattning av republikansk säkerhetsteori som den torgfördes av Daniel Deudney:
Den republikanska säkerhetsteorins normativa utgångspunkt är att värna offentlig frihet och säkerhet, i synnerhet säkerhet från ”the application of violent forces upon bodies”. Därmed lägger den också tyngdpunkten vid negativ frihet (snarare än vid positiv frihet och politiskt deltagande, som i republikanism som demokratiteori). I den klassiska republikanismen grundas detta i en filosofisk antropologi som antar att frihet från våld är den mest grundläggande friheten, som låter människor sträva efter vilka andra mål de nu må ha.
Med realismen delar således republikansk teori ett fokus på säkerhet, men ser säkerhetshot inte bara i anarki utan också i hierarki, både inom och utom staten. De extrema formerna av hot mot säkerheten utgörs inom staten av inbördeskrig och despotism, liksom av totalt krig respektive imperialistisk dominans i den internationella politiken. Men sådana säkerhetshot kan undvikas om våldsmakten kontrolleras genom politiska strukturer och institutioner, som balans, separation, blandning och konstitutionalism. Den politiska realismen, däremot, ser maktkoncentration som det enda sättet att kontrollera våldet.
Det låter rimligt att anta att 9/11 markerar en ny fas i förstörelsekrafternas utveckling, men knappast för att terrorattentaten gav “credibility to the threat of non-state use of weapons of mass destruction”.1 Det nya var inte att just icke-statliga aktörer kunde tillskansa sig massförstörelsevapen, utan DIY-decentraliseringen av förstörelsekrafterna. Vem behöver interkontintentala ballistiska kärnvapenmissiler när man kan nå sina våldsmål med en mattkniv och ett flygplan i linjetrafik?
Rysslands krig mot Ukraina – rättare sagt: Ukrainas försvar – är ett exempel på det. Ett land som i stort sett saknar konventionella sjöstridskrafter lyckas med hjälp av billiga drönare oskadliggöra Rysslands Svartahavsflotta.
Likaså kanske man kan se 9/11 som en prototyp för en annat teknologiskt språng som förändrat våldets volym och hastighet: den internetbaserade radikaliseringen. Autokraternas vapenisering av sociala medier låter dem i dag projicera destabilisering och radikalisering långt utanför sina staters gränser.
Men vad är federal-republikens lösning för att kontrollera våldets förändrade hastighet och intensitet? För 30 år sedan argumenterade Deudney för att realstaten var dåligt anpassad till den planetär-nukleära eran – den hade sakta men säkert börjat förtvina. Omvänt utgjorde federal-republiken ett mer hållbart alternativ.2
När det begav sig hade jag svårt för Deudneys millenaristiska slutsatser:
Poängen med federationen var inte att en gång för alla upphäva det internationella systemet, utan att skapa enheter stora nog att överleva i det just som det gick från att vara en regional europeisk angelägenhet till att bli en världsordning. Inget i det argumentet säger att ”nästa steg” måste vara antingen en global despotism eller en världsfederation. Tvärtom kan man anföra goda, republikanska argument för att en sådan lösning inte vore önskvärd – minns självaste Kant’s varningar för avskaffa det internationella systemet.
Deudneys spaningar om framtiden ter sig som hopplöst 1990-talistiska i dag – när Ryssland, Kina och andra autokratiska realstater alltmer sätter agendan i världspolitiken och när USA, det främsta exemplet på en kontinental federal-republik, tycks vara i färd med att demontera sina egna maktkontrollerande mekanismer i rask takt.
- Deudney, D. (2004). Publius before Kant: Federal-republican security and democratic peace. European Journal of International Relations, 10(3), 315–356. https://doi.org/000224085900001
↩︎ - Deudney, D. (1995). Nuclear Weapons and the Waning of the Real-State. Daedalus, 124(2), 209–231.
↩︎