Med internposten kom i dag en pusselbit för att förstå hur Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna blev en del av svensk rätt 1995.
Tio år före inkorporeringen – år 1985 – gav Företagareförbundet ut skriften Lag i olag: Om företagares rättsosäkerhet, en “exempelsamling om företagare som råkat illa ut i det svenska rättsmaskineriet.”
I skriften kan man läsa tio historier om småföretagare som fått problem med myndigheterna – framför allt Skatteverket och Kronofogden. Här finns t ex historien om en skrothandlare Lennart Nässén i Sala, som försattes i konkurs och fick sin fastighet och inventarier såld av Kronofogden till vrakpris. Om fönsterputsaren Olle Lindblom i Stockholm som försattes i konkurs på grund av en underleverantörs skatteskulder. Om snickaren Elof Hjortberg i Göteborg som på grund av liknande omständigheter hotades av personlig konkurs.
I förordet förklarade VD Bo Sillén varför Företagareförbundet gav ut skriften:
“Exmplen visar att landets företagare är en utsatt grupp när politikerna har bråttom med att stifta nya lagar och nitiska ämbetsmän skall utforma den praktiska tillämpningen. I det sammanhanget kan den enskildes rätt och intressen alltför lätt komma på mellanhand. Särskitl gäller detta det skydd för enskild egendom som är grundläggande för både rättssamhället och marknadsekonomin.
För Företagareförbundet är det en viktig sak att driva dessa frågor i samhällsdebatten.”
Ett fall kände jag till sedan tidigare: Halvar Alvgaard (Alvgard?) – en bilhandlare som efter en skatterevision hade anhållits för skattebrott. Åtalet lades dock ned, eftersom åklagaren inte kunde styrka misstankarna på en enda punkt, men brottsutredningen och medieuppmärksamheten tvingade Alvgaard att lägga ned sin firma. För den ekonomiska skada Alvgard lidit begärde han skadestånd på 1,9 miljoner kronor, men staten betalade bara ut 5.000 kr. Alvgaard sökte upprättelse hos Justitiekanslern, som dock inte fann något att anmärka på i myndigheternas agerande.
När skriften gavs ut funderade Alvgaard på att stämma staten för att få ersättning. Hur det gick med den saken berättar inte skriften, men Alvgaard blev – liksom Folke Pudas – för näringslivsgrupper och Moderaterna en symbol för hur den lilla människan for illa i den maktfullkomliga socialdemokratiska staten. Efter maktskiftet 1991 gav Bildt-regeringen Alvgaard upprättelse:
Det är naturligt att mot denna bakgrund [diskussionerna om rättsstatens tillkortakommanden] anta att regeringsskiftet
1991 innebar en vändpunkt. Så var det till viss del. Regeringen Bildt startade med hög utgångshastighet och gav direktiv till en utredning på det konstitutionella området, som skulle förstärka rättighetsskyddet, inkorporera Europakonventionen och utvidga lagprövningen. […] En omedelbar symbolhandling på området var som nämnts, också regeringsbeslutet att ge bilhandlaren Alvgard en ex-gratia-ersättning som kompensation för den förlust byråkratin och högskattestaten ansågs ha åsamkat honom.”1
Men det som framför allt intresserar mig med den här skriften är att det är ett tidigt exempel på hur det här narrativet – om småföretagare som far illa till följd av byråkratisk maktfullkomlighet – sammanfogas med krav på att inkorporera Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i svensk rätt. Skriften avslutas nämligen med en lista med förslag på hur företagares rättssäkerhet skulle kunna förbättras:
- För in Europakonventionen i svensk rätt
- Skriv in näringsfriheten i grundlagen
- Stärk egendomsskyddet i regeringsformen
- Gör skadeståndslagen fullt tillämplig på alla offentliga beslut
- Inför en omvänd generalklausul i den offentliga rätten
Tre år senare gick Moderaterna till val på kravet om inkorporering och under regeringen Bildt förverkligades de första tre punkterna efter Fri- och rättighetskommitténs utredning. Det fjärde förslaget kanske man kan säga har förverkligats genom Högsta domstolens praxisutveckling och lagstiftning under 2000-talet. Jag vet inte om det blivit något av det femte förslaget – att ett myndighetsbeslut ska kunna ändras till den enskildes favör om det utifrån allmän synpunkt står klart att det är orimligt.
Hur som helst, den här skriften är ytterligare ett exempel på hur inkorporeringen av EKMR i Sverige blev en politisk stridsfråga under 1980-talet för näringslivs- och företagargrupper. Mer om det har jag skrivit i en forskningsartikel nyligen.2
- Thelin, K. (2001). Sverige som rättsstat. Timbro, s. 20f.
↩︎ - Schaffer, J. K. (2024). Why Incorporate the ECHR? The Domestic Incentives of Human Rights Commitment. International Studies Quarterly, 68(2), sqae039. https://doi.org/10.1093/isq/sqae039
↩︎