Jag ägnade morgonen åt en essä av Daniel Deudney och G. John Ikenberry där de kritiserar vad de kallar Quincy-koalitionen: tre tankeskolor i amerikansk utrikespolitik – libertarianism, realism och vänsterprogressivism – som förespråkar återhållsamhet.
Med tre år på nacken är essän förstås hopplöst förbisprungen av verkligheten: Den skrevs när USA och världen var på väg att återhämta sig från pandemin och Donald Trumps första presidentperiod och före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022.1
Nu har Trump återkommit till makten, lierat sig med Putin och fortsatt sin attack på den regelbaserade världsordningen och USA:s konstitutionella ordning med förnyad kraft.
Essän är en kritik mot tre internationalpolitiska tankeskolor som författarna hävdar förenas – så olika de nu är – i en kritik mot den liberala internationalism som väglett USA:s utrikespolitik under efterkrigstiden och förespråkar återhållsamhet i världspolitiken:
Over the last decade, as the Iraq disaster has haunted US foreign policy, the Quincy coalition, a new school of thought emphasising ‘restraint’, has emerged and quickly become a major voice in the conversation about American foreign policy. It sprung from the ostensibly odd alliance of domestic libertarians, balance-of-power realists and the anti-imperialist liberal left. Despite their common foreign-policy critique, each has a distinct world view and lineage.
I grova drag ligger det nog en hel del i analysen och vill man förstå Trump-regeringens politik som driven av idéer och inte bara av en auktoritär ledares nycker, så ger essän orientering i de resonemang som gjort den möjlig, rättfärdigat den och gett den riktning.
Men essän säger också en hel del om den liberala internationalism som Deudney och Ikenberry förespråkar – om hur den gått vilse i samtiden. På detaljnivå begår de våld på en del av de idéer de försöker pressa in i de skolbildningar som är föremål för deras kritik.
Framför allt präglas essän av stark tro på interdependens som en närmast en självständig naturkraft i världspolitiken och hävdar att Quincy-skolorna helt enkelt inte förstår verkligheten.
“[The Quincy coalition] is largely blind to domestic and international realities, a blindness deeply rooted in the basic world views that animate it.”
Libertarianismen, till exempel,
“ignores the reality of rising levels of domestic and international interdependence. Many of the central problems in world politics, ranging from nuclear proliferation and climate change to transnational border flows and pandemic management, spill across borders.”
Tror man så starkt på interdependens, som en tvingande realitet, blir det också lätt att förutsätta att interdependensen kommer att trumfa autokratiska ledares försök att undergräva den världsordning som både möjliggör och reglerar interdependensen.
Ryssland nämns inte med ett ord, men däremot hyllar de Biden-administrationen för dess försök att möta den strategiska utmaningen från Kina genom att både stärka allianser baserade på demokrati och mänskliga rättigheter, och pragmatiskt samarbeta med Beijing.
The Biden administration also understands that increasing the United States’ capacity to compete with China must occur alongside efforts to work cooperatively with Beijing on climate change and the threat of pandemics. Again, the appropriate model is post-war liberal and internationalist US foreign policy. On the basis of that policy, the United States not only confronted the Soviet Union, but also found common ground with it to control nuclear weaponry and stamp out smallpox.
Den tron på samarbete med autokratiska revisionister har inte stått sig särskilt väl sedan februari 2022.
Nå, bortsett från sådana övergripande poänger reagerar jag på hur dessa vanligtvis läsvärda och belästa IR-teoretiker skildrar de idétraditioner de skildrar. För att ta några exempel:
The discursive battlefield between ideologies and agendas also features narratives of major foreign-policy failures, such as appeasement in the 1930s, the Vietnam War and, most recently, the Iraq War. To the extent that foreign-policy schools are – or can be – associated and implicated in costly failures, they are discredited. And foreign-policy schools offering compelling diagnoses of the sources of these failures and policies to avoid their recurrence gain credibility and influence. Appeasement was blamed on the interwar idealists. Realpolitik, previously an outlier, became influential by providing a guidebook for avoiding another Munich and the vulnerability of military unpreparedness. [min kursiv]
Det här är problematisk historieskrivning: De som förespråkade den fatala eftergiftspolitiken mot Tysklands, Japans och Italiens aggressiva expansionism var inte de liberala internationalisterna. De manade ju sina regeringar att stå fast vid Nationernas förbunds principer om kollektiv säkerhet och gemensamt straffa de totalitära staternas angrepp på mindre stater.
Tongivande realister, däremot, – framför allt EH Carr – verkade både i utrikespolitiken och den allmänna debatten för att först undergräva NF-systemet och därefter att rättfärdiga eftergiftspolitiken som det enda rimliga sättet att möta Tysklands och andra ’otillfredsställda’ staters hunger efter mer inflytande.2
Det torde ju Deudney och Ikenberry veta och kanske är det vad som döljs bakom den försåtliga passivformen, men om man är ute i syfte att positionera den liberala internationalismen mot realismen är det olyckligt att reproducera felaktigheter. Och det är en viktig påminnelse att göra, nu när självbetitlade realister återigen agerar nyttiga appeaseniks åt expanisionistiska revisioniststater och hjälper dem riva ned den liberala världsordningen.
Vidare gör de Adam Smith huvudsakligen till en tänkare i den libertarianska traditionen:
The libertarian agenda for the international order is modest and almost entirely negative. Classical free-market theory, as laid out by Smith in The Wealth of Nations in 1776, sought to dismantle mercantilism and tariffs in order to encourage market transactions across international borders. Instead of state power, the ‘hidden hand’ of the market would operate, and order would emerge spontaneously.
Kanske är det en läsning av Smith som de tillskriver libertarianerna, men den som är ute i syfte att kritisera libertarianismen och erbjuda ett alternativ bör förstås vara mer explicit nyanserad. En ordentlig läsning av Smith – snarare än av den libertarianska travestin på Smith – ger den liberala internationalismen redskap för att kritisera libertarianismen och formulera mer sofistikerade teser om hur handel kan skapa välstånd men också konflikt.
Här en annan essä, av Paul Sagar, som vänder Smith mot hans libertarianska gisslantagare:
Indeed, Smith’s single most famous idea – that of ‘the invisible hand’ as a metaphor for uncoordinated market allocation – was invoked in precisely the context of his blistering attack on the merchant elites. It is certainly true that Smith was skeptical of politicians’ attempts to interfere with, or bypass, basic market processes, in the vain hope of trying to do a better job of allocating resources than was achievable through allowing the market to do its work. But in the passage of The Wealth of Nations where he invoked the idea of the invisible hand, the immediate context was not simply that of state intervention in general, but of state intervention undertaken at the behest of merchant elites who were furthering their own interests at the expense of the public.
Likaså är Deudney & Ikenberry väl snabba med att bunta ihop realister med de neokonservativa som låg bakom USA:s invasion av Irak 2003:
The key architects of the war – Richard Cheney, Donald Rumsfeld and Paul Wolfowitz – were not liberals or liberal internationalists but hegemonic realists seeking to preserve and extend American primacy in the Middle East in the face of a revisionist challenge. The Iraq War was a realist war far more than a liberal one, which many American as well as European liberal internationalists vigorously opposed.
Det här undanhåller ju inte bara att ledande demokrater, som Hillary Clinton och Joe Biden, också initialt stödde president Bushs krigsföretag – utan också att de tongivande realisterna var emot kriget.
Ja, ledande amerikanska realister i akademin var så till den grad emot kriget att de gick samman om ett upprop i New York Times (26 september 2002) under rubriken “War with Iraq is not in America’s national interest” – signerat av bland andra Robert Jervis, John J. Mearsheimer, Stephen Walt och Kenneth N. Waltz.
Hur som helst, om det här är det bästa man kan uppbåda till den liberala internationalismens försvar tror jag vi har en del att jobba på.
- Deudney, D., & Ikenberry, G. J. (2022). Misplaced Restraint: The Quincy Coalition Versus Liberal Internationalism. In Survival August-September 2021: Debating US Foreign Policy. Routledge. https://doi.org/10.1080/00396338.2021.1956187
↩︎ - Deudney & Ikenberry återger här den Gründungsmythos som alla som har läst en kurs i Internationella relationer sannolikt har stött på: Disciplinen formades genom en serie stora teoridebatter och den mellan idealister och realister under mellankrigstiden var, enligt denna lärobokshistorieskrivning, den första stora debatten. För en välkommen uppgörelse med den ursprungsmyten, se Ashworth, L. M. (2002). Did the Realist-Idealist Great Debate Really Happen? A Revisionist History of International Relations. International Relations, 16(1), 33–51. https://doi.org/10.1177/0047117802016001004
↩︎