Categories
Statsveteri

Proportionalitet som maktbegränsning

Härom dagen samtalade jag med en vän om vilka institutioner som gör republiker – kalla det liberal-demokratiska rättsstater den som vill – säkerhetsdugliga i dag. Det är en stor och spännande fråga. Så här bara en liten anteckning om en sådan institutionell utformning av många: proportionella valsystem.

Frågan om hur man kan göra världen trygg för demokratin och demokratin trygg för världen är en central fråga i både liberal och realistisk IR-teori, som sammanstrålar i republikansk säkerhetsteori.

En bärande tanke i republikansk säkerhetsteori är att det krävs politiska strukturer för att begränsa våldsmakten. Våldets problem hanteras bättre genom tyglande, balanserande mekanismer än genom centralisering.

“The ‘res’ of ‘res publica’ indicates a political order composed of political structures based upon abstract principles rather than personalistic loyalties. Among the numerous power restraint devices, balance, separation, mixture, virtue and Constitutions are the most important, but no one has been consistently most important. Combined and employed in different ways in different political orders, these devices play varied roles in such different political orders as small city-states, large federated states and interstate world organizations.”1

Två sådana maktbegränsande mekanismer – representation och federalism – var centrala institutionella innovationer för att låta republiken skala upp från stadsstat till nationalstat och därefter till en kontinental nivå.

De centrala institutionella former som sades göra republiker säkerhetsdugliga för den moderna planetär-nukleära eran – representation, federalism, maktdelning, konstitution – tycks ju, när det nu kommer till kritan, inte räcka långt för att begränsa makten. De institutioner som utgör republiken USA var inte utformade för att stå emot en modern strongman, skrev Daren Acemoglu när Trump just valts första gången – och när han nu valts igen är läget än värre.

“Indeed, institutions at nearly every level of American society failed during Trump’s first term, which is a big reason a second Trump term is even possible. The press, all three branches of the federal government, nongovernmental organizations such as the Republican Party, and the private sector all crumpled when confronted. The failures were of both personal leadership and systems.”2

Här snackar vi förstås systemnivå, inte enskilda institutioner.

Men för att återknyta till det där samtalet: Vi spekulerade i en rad olika institutioner som skulle behövas, på olika nivåer. Från europeisk horisont framstår proportionell representation som ett centralt – och i sig förstås långt ifrån tillräckligt – inslag i de republikanska politiska strukturer som bidrar till att tygla och begränsa den politiska makten.

Att proportionella valsystem leder till andra demokratiska dynamiker än majoritets- och pluralitetssystem är förstås gammal skåpmat och grundkursnivå i statsvetenskap. Just därför intressant att proportionaliteten som republikansk maktbegränsningsmekanism är helt frånvarande i Deudneys verk.3

Kanske det reflekterar den nationella närsynthet med vilken teorin har utvecklats, en släng av vulgärhegelianism där samtidens – förlåt: dåtidens, millennieskiftets och det sena 1900-talets – USA ses som historiens mål och mening.

  • I proportionella valsystem är trösklarna lägre för radikala politiska entreprenörer att vinna röster för nischade positioner – men de har små möjligheter att få genomslag för sin revisionistiska politik, eftersom de tvingas förhandla och kompromissa för att få makten.
  • I pluralitets- och majoritetsvalsystem rådet det omvända förhållandet: Det är svårt för politiska entreprenörer att få genomslag, men där de lyckas – t ex genom att ta kontroll över ett av de två etablerade partierna – kan effekterna bli mycket mer genomgripande.

Poängen sammanfattas väl i det här utsnittet, som jag haft i bakhuvudet en tid:

“Elections are usually fought over a myriad of domestic policy issues. That said, certain institutional characteristics, such as electoral rules and multiparty systems, make it easier for political entrepreneurs to generate public contestation over international cooperation. Proportional electoral rules foster multiparty competition, which makes it easier for new parties not only to break through, but also to campaign on a more specialized issue offering. Within systems with majoritarian electoral rules, political entrepreneurs face higher barriers to entry. Such contexts make it harder for new parties and issues to permeate the system, although this is possible, as the example of the 2017 French presidential elections demonstrates, in which neither of the two second-round candidates (Marine Le Pen and Emmanuel Macron) belonged to any of the established French mainstream parties. An alternative strategy for political entrepreneurs in majoritarian contexts is to try to gain a stronghold within established political parties, as US President Donald Trump did within the Republican Party, or British Prime Minister Boris Johnson did within the Conservative Party. Although it may prove harder for political entrepreneurs to mobilize issues relating to international cooperation within a majoritarian context, the systemic effect on international cooperation is likely to be much more profound. In contrast, in contexts with proportional electoral rules and multiparty competition, public discontent with international cooperation mobilized by political entrepreneurs may get defused through coalition negotiations and coalition governments, as the examples of the Freedom Party in Austria or the Five Star Movement in Italy demonstrate.”4

Vilka andra sådana politiska strukturer för att begränsa makten gör – eller skulle göra – våra faktiskt existerande republiker säkerhetsdugliga i dagens värld? Här tror jag det finns ett behov av teoriutveckling.

  1. Deudney, D. (2004). Publius before Kant: Federal-republican security and democratic peace. European Journal of International Relations, 10(3), 315–356. https://doi.org/000224085900001 ↩︎
  2. Graham, D. A. (2024, November 4). The Institutions Failed. The Atlantic. https://www.theatlantic.com/ideas/archive/2024/11/trump-administration-institutions-collapse/680516/ ↩︎
  3. Deudney, D. (2007). Bounding power: Republican security theory from the polis to the global village. Princeton University Press. ↩︎
  4. De Vries, C. E., Hobolt, S. B., & Walter, S. (2021). Politicizing International Cooperation: The Mass Public, Political Entrepreneurs, and Political Opportunity Structures. International Organization, 75(2), 306–332. https://doi.org/10.1017/S0020818320000491 ↩︎

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *