Knappt hade jag skrivit om proportionella val som en maktbegränsande mekanism försummad i republikansk säkerhetsteori, så blev jag påmind om att Hannah Arendt argumenterar för motsatsen: De kontinentala flerpartisystemen innebar en större risk för ett totalitärt maktövertagande än de anglo-saxiska tvåpartisystemen.
I On the Origins of Totalitarianism (1951) resonerar Arendt kring hur de två sorternas partisystem ordnade relationerna mellan staten, regeringen, partierna och medborgare på olika sätt:
I tvåpartisystemet regerar alltid ett parti landet och representerar därmed staten, blir identisk med den. De två partierna alternerar vid makten och oppositionspartiet utövar därmed en kontroll som blir starkare eftersom alla vet att det är morgondagens herre på täppan. Det finns därmed ingen avgörande åskillnad mellan regering och stat och man behöver inte hänge sig åt metafysisk spekulation om staten som en övermänsklig enhet bortom medborgarnas vilja och handling.
I flerpartisystemet definierar sig varje parti som en del av den helhet som utgör staten, som står över partierna. En följd, hävdar Arendt, är att systemet genererar mindre kompetenta regeringar, eftersom en regeringsbildare tvingas välja ut ministrar i koalitionsförhandlingar mellan flera mindre partier, istället för att handplocka de mest dugliga från ett stort parti. En värre följd är att systemet inte tillåter något parti att ta fullt ansvar och att koalitionsregeringen därmed inte heller tar ansvar.
“Even if the improbable happens and an absolute majority of one party dominates Parliament and results in one-party rule, this can only end either in dictatorship, because the system is not prepared for such government, or in the bad conscience of a still truly democratic leadership which, accustomed to thinking of itself only as part of the whole, will naturally be afraid of using its power.”1
I de två typerna av system relaterar partierna också olika till särintressen: De kontinentala partierna representerade allihop olika särintressen, men de skämdes över det, vilket fick var och ett av dem att utveckla en ideologi som skulle rättfärdiga att just det särintresse som just det partiet representerade sammanföll med mänsklighetens universella intressen.
De anglosaxiska partierna, däremot, var grundade på en princip om att tjäna det nationella intresset och samlade olika särintressen inom sina breda kyrkor, vilka hölls i schack av regeringskonstens nödvändigheter. Några fanatiska ideologier, som på kontinenten, behövdes därför inte för att samla massorna. De samordnade medborgare i en sammanslutning nödvändig för att kunna agera samfällt och regera, snarare än organiserade privata intressen för att söka skydd från statlig inblandning.
Så kommer vi till poängen – varför Arendt hävdade att de kontinentala flerpartisystemen var mer sårbara för enpartidiktatur än de anglo-saxiska tvåpartisystemen:
“If we consider the difference between the Continental multiparty and the British two-party system with regard to their predisposition to the rise of movements, it seems plausible that it should be easier for a one-party dictatorship to seize the state machinery in countries where the state is above the parties, and thereby above the citizens, than in those where the citizens by acting “in concert,” i.e., through party organization, can win power legally and feel themselves to be the proprietors of the state either of today or of tomorrow. It appears even more plausible that the mystification of power inherent in the movements should be more easily achieved the farther removed the citizens are from the sources of power—easier in bureaucratically ruled countries where power positively transcends the capacity to understand on the part of the ruled, than in constitutionally governed countries where the law is above power and power is only a means of its enforcement; and easier yet in countries where the state power is beyond the reach of the parties and therefore, even if it remains within the reach of the citizen’s intelligence, is removed beyond the reach of his practical experience and action.”2
Så ett flerpartisystem där staten står över partierna och där statens byråkrati i någon mån står bortom medborgarnas kontroll krattar manegen för ett parti som vill ta över kontrollen. Och givet turbulensen i partipolitik och parlament under 1900-talets första hälft hade partier som påstod sig stå utanför och ovanför parlamenten goda chanser att vinna popularitet:
“Such groups seemed more competent, more sincere, and more concerned with public affairs. This, however, was so in appearance only, for the true goal of every ‘party above parties’ was to promote one particular interest until it had devoured all others, and to make one particular group the master of the state machine. […] after many decades of inefficient and muddled multiparty rule, the seizure of the state for the advantage of one party can come as a great relief because it assures at least, though only for a limited time, some consistency, some permanence, and a little less contradiction.”3
Och redan före krigsutbrottet hade partisystemen brakat samman på flera håll på kontinenten:
“It is now often conveniently forgotten that at the moment of the outbreak of the second World War, the majority of European countries had already adopted some form of dictatorship and discarded the party system, and that this revolutionary change in government had been effected in most countries without revolutionary upheaval.”4
Arendt avslutar kapitlet med att reflektera över systemets sammanbrott och framtid efter kriget. Det kontintentala flerpartisystemet, skriver hon, var kortlivat – det hade varit en dominerande institution i knappt fyra årtionden. Ansträngningarna att återinföra flerpartisystemet efter andra världskriget och deras ömkliga resultat – kommunisternas maktövertaganden i Centraleuropa – visade med all önskvärd tydlighet dess inneboende brister och irreparabla förfall:
“The result of all efforts to restore the status quo has been only the restoration of a political situation in which the destructive movements are the only ‘parties’ that function properly. Their leadership has maintained authority under the most trying circumstances and in spite of constantly changing party lines. In order to gauge correctly the chances for survival of the European nation-state, it would be wise not to pay too much attention to nationalist slogans which the movements occasionally adopt for purposes of hiding their true intentions, but rather to consider that by now everybody knows that they are regional branches of international organizations, that the rank and file is not disturbed in the least when it becomes obvious that their policy serves foreign-policy interests of another and even hostile power, and that denunciations of their leaders as fifth columnists, traitors to the country, etc., do not impress their members to any considerable degree.” 5
Mycket vatten har runnit under broarna sedan Arendt publicerade The Origins of Totalitarianism 1951. Flerpartisystemen och de återupplivade demokratiska partierna i Västeuropa stod sig uppenbarligen bättre än vad Arendt förväntade sig. Demokratins institutioner modifierades för att skapa stabilare förutsättningar att regera och de kom att omgärdas av en rad andra maktbegränsande mekanismer, nationellt och internationellt, som saknades under mellankrigstiden. När Arendt skrev hade Förbundsrepublikens och Italiens demokratiska konstitutioner nyligen sjösatts, liksom Atlantpakten och Europarådet, medan Romfördraget ännu låg flera år in i framtiden.6
Omvänt har tvåpartisystemen – kanske tydligast i USA? – sedan dess utvecklats i motsatt riktning, där partierna alltmer formerat sig som ideologiska och identitetspolitiska block.
Och Arendts skepsis mot den oberoende byråkratin framstår i dag som märkligt ensidig. Hon tycks ha menat att byråkratin mystifierade makten inför medborgarna. I dag betraktar vi byråkratisk proceduralism som oundgängligt för eller åtminstone förenligt med rättsstat – och därmed som en given måltavla för systemutmanarna.
Men varningen mot slutet – att det demokratiska systemet är sårbart för rörelser som bygger sin popularitet på att hävda sig stå utanför-ovanför de andra partiernas intressemotsättningar, som trots sina nationalistiska slagord fungerar som lokala avdelningar av transnationella nätverk, som tjänar fientliga makters utrikespolitiska intressen – den varningen har förstås en hög aktualitet.