När samtiden förändras i en rasande takt kan det hjälpa att se till historien för att få perspektiv. Jag läste en intressant – och daterad – essä av Brendan Simms under den slående samtidsaktuella titeln Towards a mighty union: How to create a democratic European superpower.
Simms, professor i de internationella relationernas historia, skriver 2012, när flera år av kriser – finanskris, eurokris, geopolitiska omvälvningar i närområdet – hade ställt EU inför några av dess svåraste utmaningar någonsin.1
För att analysera sin samtid ser han till historien: I Europas förflutna finns unioner av två slag:
Å ena sidan det Polsk-litauiska samväldet, det Tysk-romerska riket och det Tyska förbundet – bräckliga statsbildningar som lamslogs av interna strider och extern inblandning från omgivande stormakter, vilka hade intressen i att samväldena skulle vara starka nog för att inte lämna fri lejd åt andra stormakter och samtidigt svaga nog för att inte själva utgöra ett hot.
Å andra sidan kungariket Storbritannien. Unionen mellan England och Skottland 1707 syftade till att begrava rivaliteten mellan de två kungadömena på den brittiska ön och istället göra gemensam sak för att trycka tillbaka den dominerande, aggressiva stormakten på den europeiska kontinenten, Ludvig XIV:s Frankrike:
“The aim of the Scottish Union was twofold: first, to bring to an end the longstanding rivalry between the two states, which had given England’s enemies a regular opportunity to put pressure on the country’s northern border; and second, to mobilize the joint resources of the two states more effectively against outside powers, rather than dissipating them through commercial and colonial competition—which had recently left Scotland with enormous debts after the failed Darien project at Panama. These considerations came to a head during the War of the Spanish Succession against Bourbon France. Whig elites on both sides of the border agreed that whatever their differences, the containment of Louis XIV came first. So in 1707 they concluded an Act of Union in which Scotland received generous representation at Westminster and retained its legal and educational system, but gave up its separate foreign and security policy.”
En liknande process ledde till skapandet av den amerikanska unionen i slutet av 1700-talet: De 13 kolonierna hade frigjort sig från Storbritannien, men stod efter självständighetskriget skuldsatta upp över öronen och hade en löslig politisk struktur helt otillräcklig för att hantera omgivande hot (Spanien i söder, Storbritannien i norr), till exempel genom att kunna enas om skatteuppbörd för att finansiera en ordentlig armé och flotta. Resultatet blev en union inspirerad av den brittiska (inte den kolonialeuropeiska modellen).
De här två modellerna har funnits med som alternativ för europeiskt samarbete. Förslagen om en överstatlig, federal union har gång efter annan fått stå tillbaka för ett lagom starkt, lagom svagt mellanstatligt samarbete. Det här är ju en välkänd historia, skisserad i de svepande, grova drag man behöver för att få perspektiv på samtiden.
Efters andra världskriget skulle Europaprojektet förhindra krig mellan staterna på kontinenten och inte minst omöjliggöra tysk militär aggression, men samtidigt mobilisera Europas ekonomiska och militära potential mot det sovjetiska hotet.
“But while pacifying Europe, and containing Germany, required a constitutional arrangement and political culture similar to those of the old Holy Roman Empire, keeping the Russians out demanded a mighty union comparable to those created by the British and the Americans.”
Motsättningen kom till uttryck i de vägval Europa gjorde i mitten av 1950-talet: Medan Kol- och stålunionen hade bidragit till att tämja Tyskland, hjälpte den föga för att avskräcka Stalin. För att tillmötesgå amerikanska påtryckningar om att låta Tyskland återupprusta lanserade Frankrike förslaget om en europeisk försvarsgemenskap, vars gemensamma militärstyrkor skulle ställas under en gemensam europeisk politisk och militär ledning.
Men när Frankrikes nationalförsamling röstade ned förslaget dog tanken på ett gemensamt europeiskt försvar och EEG kom framför allt att syfta till ekonomisk integration, medan försvarssamarbetet istället fick hanteras inom Nato, för att – som det sägs – hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.
Med omvälvningarna i slutet av 1980-talet försvann å ena sidan det sovjetiska hotet som enande kraft, medan den tyska återföreningen å andra sidan ökade Tysklands politiska och demografiska tyngd. Maastrichtfördraget kodifierade den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, fast den mellanstatliga andra pelarens krav på enhällighet begränsade Europas förmåga att agera.
Strävan att innesluta det återförenade Tyskland, konstaterar Simms, lyckades bara alltför väl:
“Hopes that the new Germany would contribute more effectively to the management of global problems were disappointed, however. The whole country, as one historian put it, was ‘afraid of power’, and indeed of military conflict. The prevailing view was: ‘war—that is something we leave to the Americans’. Indeed, for Germany’s allies the main concern after unification was to be not the country’s aggression but its strategic reticence.”
…vilket snart skulle visa sig under Gulf-kriget och Balkan-krigen på 1990-talet. Amsterdamfördraget stärkte samarbetet på en rad områden och skulle stärka EU:s handlingsförmåga i den gemensamma utrikes- och säkerhespolitiken. Efter terrorattentaten 11 september 2001 och de krig som följde hoppades vissa att EU skulle lyfta upp säkerhetspolitiken till den överstatliga nivån. Så blev det inte: Författningsfördraget stupade när det mötte folkligt motstånd, även om det mesta räddades över till Lissabonfördraget.
Sedan kom alla de kriser som förde det europeiska integrationsprojektet till randen av kollaps. Simms skriver i en tid präglad av finanskrisen, eurokrisen och den arabiska vårens följder, som ånyo – Gaddafis fall och inbördeskriget i Libyen – avkrävde EU en gemensam handlingsförmåga samarbetet inte förmådde leverera.
Men han skriver alltså före Rysslands annektering av Krim, före den så kallade flyktingkrisen 2015, före Brexit, före pandemin, före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina – och före USA:s sidbyte i konflikten.
Ändå för vi tio år senare samma diskussion – om EU:s svårigheter att ta sig samman som aktör i utrikespolitiken och Tysklands välgrundade motvilja att använda militär makt som utrikespolitiskt medel.
Simms avslutade sin essä med att hävda att tiden var mogen för att skapa en federal, demokratisk supermakt av EU. Hur skulle det ske? Simms sätter sitt hopp till att ett nybildat demokratiskt unionsparti skulle mobilisera i Europaparlamentsvalet 2014 och övertyga EU:s ledare att göra det rätta.
En löjeväckande tanke, kan man tycka.
Men den står också i kontrast till budskapet i Simms historiska exposé. För vad var det som skapade de starka unioner som han håller upp som historiska exempel? Jo, ett externt hot av existentiell magnitud som får samarbetets velputtar att växla in delar av sin suveränitet mot överstatlig trygghet och handlingskraft. Även om EU genomled en serie svåra kriser från 2008 och framåt, så utgjorde de inte något existentiellt hot mot medlemsstaternas säkerhet och överlevnad i paritet med de hot som födde Förenade kungadömet och Förenta staterna.
Har EU nått en mer jämförbar situation i dag?
- Simms, B. (2012). Towards a mighty union: How to create a democratic European superpower. International Affairs, 88(1), 49–62. https://doi.org/10.1111/j.1468-2346.2012.01056.x ↩︎