“Hur kunde en majoritet i den svenska riksdagen […] lägga en ny skatt direkt riktad mot den fria pressen?” Den frågan menade Per Ahlmark att framtiden skulle komma att ställa om den annonsskatt som riksdagen införde 1971 för att finansiera presstödet. Så låt oss som lever i framtiden – med våra föreställningar om relationen mellan regeringsmakt och oberoende massmedier – kika närmare på debatten om annonsskatten.1
I ett tidigare inlägg berörde jag hur regeringen styrde SR/SVT åren kring 1970. Att regeringen genom makten över utnämningar och finanser sökte påverka SVT:s verksamhet ligger ganska långt ifrån dagens föreställningar om fria och oberoende massmedier.
En annan episod som illustrerar förutsättningarna för massmedierna är när socialdemokraterna och centerpartiet 1971 införde en annonsskatt för att finansiera ett direkt produktionsbidrag till dagspressen. Majoriteten motiverade förslaget i termer av att det skulle motverka tidningsdöd och gynna åsiktsmångfald i pressen, medan oppositionen hävdade att det i praktiken innebar en beskattning av borgerliga tidningar till förmån för socialdemokraternas och centerpartiets tidningar – och tvärt emot sitt syfte skulle förvärra tidningsdöden.
Utgångspunkten var en situation där dagspressen utgjorde en central del i massmedielandskapet: År 1975 fanns drygt 181 dagstidningar (varav 35 avläggare) med en samlad upplaga på ca 4,8 miljoner exemplar.2 Samtidigt genomgick pressen en omfattande strukturomvandling: Mellan 1940 och 1975 försvann 137 dagstidningar – drygt 40 procent. De flesta dagstidningar deklarerade någon form av politisk färg: Drygt två tredjedelar hade någon form av liberal, konservativ, centerpartistisk eller annan borgerlig inriktning, medan socialdemokratiska tidningar utgjorde ca 15 procent av tidningarna och stod för ca 21 procent av upplagan.
De tre största ägargrupperna var de familjeägda Bonniergruppen och Hjörne-gruppen, som med sina två tidningar vardera motsvarade 21,5 respektive 8,1 procent av dagspressens samlade upplaga, samt A-pressen AB, som ägdes av Socialdemokraterna och LO och vars 20 tidningar motsvarade stod för 7,2 procent av upplagan.3 Sedan 1956 ägde LO också Aftonbladet, landets största kvällstidning. Lokalt var dessutom många arbetarekommuner och fackföreningar ägare i tidningsföretag. Den politiska färgen lyste igenom inte bara på ledarsidan – även det redaktionella inhållet var politiskt vinklat, fastän professionaliseringen av nyhetsjournalistiken börjat främja en mer objektiv rapportering.
Dagspressen var alltså en viktig resurs i den politiska kampen, där oppositionens försteg gentemot socialdemokraterna skulle kunna öka om de borgerliga tidningarna klarade sig bättre igenom den pågående strukturomvandlingen.
År 1963 tillsatte regeringen den första pressutredningen efter påstötningar från LO:
“Början på den svenska presstödshistorien brukar dateras till den 5 november 1963 då A-pressens ledning rapporterade till den socialdemokratiska partiledningen, att A-pressen beslutat lägga ned Ny Tid i Göteborg och att LO tänkte minska sitt ekonomiska engagemang i arbetarrörelsens tidningsutgivning. LO ansåg att staten borde ta sitt ansvar och krävde att regeringen tillsatte en pressutredning. Två veckor senare var direktiven till Sveriges första pressutredning klara.”4
Att just nedläggningen av Ny Tid blev en väckarklocka lär ha berott dels på att ATP-striden på 1950-talet hade fått socialdemokraterna att inse hur viktiga partiets tidningar var för opinionsbildningen, dels på att tidigare nedläggningar av socialdemokratiska tidningar framför allt skett på mindre orter där en närliggande socialdemokratisk tidning kunde täcka upp. När Ny Tid gav upp som dagstidning i Göteborg blev närmsta alternativ Arbetet i Malmö (som också tog över med en västsvensk edition).5
Betänkandet från 1963 års pressutredning ramade in problemet som att det var viktigt att bibehålla konkurrensen på tidningsmarknaden för att upprätthålla en politisk pluralism i pressens sammansättning av demokratiskäl. Tidningarnas ekonomiska hållbarhet formades inte främst storleken på tidningsföretagens, utan deras konkurrensposition på den regionala tidningsmarknaden.
Som lösning föreslog utredningen ett direkt tidningsstöd som skulle förmedlas via riksdagspartierna. Den uttalade också att en åtgärd som direkt skulle kunna påvekra marknadsstrukturen var en annonsskatt, men effekterna var osäkra och den vore mycket svår att genomföra.6
“Utredningens förslag skickades på remiss till ett flertal remissinstanser. Många av dessa riktade kritik både mot utredningens utgångspunkter för förslagen och mot utredningens förslag som sådana, och utredningens förslag realiserades aldrig.”7
Istället för ett presstöd beslutade riksdagen 1965 att införa ett partistöd, som enbart socialdemokraterna och centerpartiet använde för att subventionera sina partinära tidningar.
Två år senare tillsatte regeringen en ny pressutredning med uppgift att ureda dagspressens ekonomiska villkor och vilka åtgärder som borde vidtas för att “vidmakthålla en fri opinionsbildning och en mångsidig debatt.”8
Inte heller 1967 års pressutredning presenterade något förslag om driftsstöd till dagspressen. 1969 beslöt riksdagen att införa ett distributionsstöd och en lånefond för tidningsföretag.
“Inom alla partier fanns under hela 1960-talet en skepsis gentemot
selektiva åtgärder. Från liberala och konservativa tidningar var den starkt uttalad men den fanns också hos centern och socialdemokraterna.”9
Motståndarna till selektivt presstöd anförde sex huvudargument: (1) Pressens uppgift att granska makten skulle hotas; (2) bidrag till vissa skrifter men inte andra stred mot tryckfrihetsförordningen; (3) stödet skulle rubba den fria marknadsbalansen; (4) subventionerna var ineffektiva; (5) stödet riskerade göra alla tidningar till förlustföretag; samt (6) en majoritet skulle kunna manipulera reglerna för att tillgodose särskilda syften.10
A-pressens kris fortsatte dock oroa LO:
“I november 1970 tog LO initiativ till ett nytt krismöte med regeringen om A-pressens ekonomiska läge. Beräkningar som LO tagit fram visade att s-tidningarna under de följande fem åren skulle behöva ett tillskott på 110 miljoner. LO upprepade sitt krav att staten skulle ta sitt ansvar.
“Den socialdemokratiska regeringen – nu med egen majoritet i riksdagen [sic – i andrakammarvalet 1968 hade socialdemokraterna fått egen majoritet på 50,1%, men i riksdagsvalet 1970 fick de ca 45%] – tog genom en snabbutredning i kanslihuset fram ett förslag om ett statligt produktionsbidrag till abonnerade dagstidningar som på sin utgivningsort hade en upplagemässigt större konkurrent. Bidraget skulle finansieras med en skatt på annonser, sedermera utbyggd till en allmän reklamskatt. Riksdagen fick igenom ett krav på en ny pressutredning post festum.”11
Redan tre månader efter LO:s påstötning kunde finansminister Gunnar Sträng lägga fram två propositioner i februari 1971, om presstöd och annonsskatt.12 Skatten utformades på ett sådant sätt att den skulle ha omfördelande effekter och gynna de annonssvaga tidningarna:
“När produktionsbidraget till dagspressen infördes 1971 belades emellertid också annonser med en särskild skatt, 6 % för dagspress och 10 % för övrig press. Eftersom annonsskatten ger en viss täckning av statens utgifter för produktionsbidragen kan man säga att skatten medför en viss omfördelning av resurser från framför allt populärpressen till dagspressen. Vid beräkning av annonskatten får dagstidningarna dessutom göra ett grundavdrag för de första 6 milj kr i annonsintäkter vilket är avsett att gynna de annonssvaga tidningarna.”13
Regeringen motiverade driftsstödet till andratidningar i termer av att tidningsdöden för andratidningarna hotade den åsiktspluralism som var en förutsättning för demokratin:
“I prop. 1971:27 utvecklades skälen till införandet av ett produktionsbidrag. Den omfattande nedläggningen av andratidningar sedan början av 1950-talet beskrevs och det uttalades att det sedan dess hade skett en kraftig reduktion av dessa kvarvarande andratidningars upplageandel. Vidare hänvisades det till de analyser som gjorts av dagstidningarnas ekonomiska situation som visat att de ekonomiska svårigheter som fanns inom dagstidningsbranschen var koncentrerade till andratidningarna och att dessa svårigheter accentuerats under 1960-talet. […]
I propositionen uttalade regeringen att det rådde allmän enighet om att koncentrationsprocessen på tidningsmarknaden innebar risker för att nyhetsförmedling och åsiktsbildning skulle monopoliseras och att den därmed hotade demokratins funktionsduglighet samt att det mot bakgrund av de utredningar som gjorts inte var möjligt att bestrida att koncentrationsprocessen var en följd av marknadskrafternas spel, där förstatidningarnas övertag på annonsmarknaden var helt utslagsgivande.”14
Föga förvånande var Moderata samlingspartiet och Folkpartiet kritiska till förslaget. Moderaterna drev den mest principfasta kritiken: De motsatte sig inte nödvändigtvis någon form av statligt stöd, men det borde i så fall utformas generellt: Presstödet var politiskt diskriminerande och snedvred konkurrensen.15 “Inte sedan frihetstiden har svenska riksdagspartier kommit så nära gränsen till den rena korruptionen som riksdagens två största partier gör i dag”, sa moderaten Nils Carlshamre i riksdagsdebatten.
Folkpartiet accepterade premissen att ett presstöd behövdes för att motverka tidningsdöd och bevara en mångsidig press, men kritiserade kombinationen av selektivt presstöd och annonsskatt. Som Per Ahlmark sammanfattade partiets hållning i riksdagen: “Vi är positiva till ett presstöd som bidrar till att bevara en mångsidig tidningsdebatt. Vi är negativa till en annonsskatt som bidrar till att ekonomiskt försvara den fria pressen.”16
Båda partierna anförde också tryckfrihetsargument: Kombinationen av en differentierad skatt och ett selektivt stöd skulle utgöra ett sådant hinder mot en skrifts utgivning eller spridning som förbjöds enligt tryckfrihetsförordningen (dåvarande 1 kap 2§).17 Majoriteten ville dock inte låta Konstitutionsutskottet granska förslaget.
Folkpartiet kom dock att acceptera presstödet (men fortsatte att motsätta sig annonsskatten) sedan Socialdemokraterna gjort eftergifter som gjorde att vissa liberala tidningar skulle kunna få driftsstöd trots att de var störst på sin ort.
Hur ställde sig då intresseorganisationer för press och journalistik? Tidningsutgivareföreningen accepterade i huvudsake ett provisoriskt presstöd, men var skarpt kritiska till utformningen, i synnerhet kombinationen av selektivt presstöd och annonsskatt, och ville granska dess förenlighet med tryckfrihetsförordningen. TU uppvaktade både regeringen och riksdagens skatte- och konstitutionsutskott och beskrev omfördelningen mellan tidningarna som “ett utomordentligt allvarligt ingrepp i företagens konkurrenssituation”.18 TU konstaterade också att skatten innebar diskriminering av annonsering i tidningar, jämfört med alternativa reklammedel.
Samtliga tidningar lär också ha ställt sig bakom TU:s uppfattning – även de som skulle gynnas av omfördelningen. Ja, självaste Aftonbladets direktör Bertil Nilsson lär ha avfärdat förslaget inför skatteutskottet: “Det framlagda förslaget kommer helt att motverka sitt syfte – resultatet kommer att bli det rakt motsatta vad man tänkt sig – det blir en ökad tidningsdöd bland andrahandstidningarna.”19
Journalistförbundet tycks inte ha avvisat presstödet, kanske för att förbundet ansåg att det låg i dess medlemmars intresse att utjämna konkurrensen mellan tidningsföretag (möjligen hade det däremot invändningar mot annonsskatten). Under den här tiden genomgick journalistkåren också en professionalisering och hävdade alltmer principen att professionen – snarare än partierna – skulle bestämma den redaktionella inriktningen.
När den så att säga retroaktivt tillsatta 1972 års pressutredning presenterade sitt betänkande 1975 accepterade alla partier utom moderaterna presstödet.
Vad visar då den här historien? Skulle man kunna se presstödet och annonsskatten ett exempel på media capture – att en regering använder mer subtila metoder än censur och repression för att kontrollera och styra oberoende medier? Tja, jag lämnar den frågan som en övning åt läsaren.
- Presstöd och annonsskatt 1971 [Riksdagens protokoll 1971:93], s. 18. ↩︎
- Finansdepartementet, Svensk press: Statlig presspolitik 1975 [SOU 1975:79]. ↩︎
- ibid., s. 89. ↩︎
- Karl Erik Gustafsson, ‘Utvecklingen av svensk dagspress intill 2005: En ekonomisk översikt 1989–2004 sammanställd på uppdrag av Presskommittén 2004’ (2005) <https://www.regeringen.se/contentassets/47ad50ced05c4704a7d6ec3088c3155d/mangfald-och-rackvid-bilagor/>, s. 520. ↩︎
- Bengt Lundell, ‘Åsiktsdifferentiering av dagspressen’ [1976] Statsvetenskaplig Tidskrift 209. ↩︎
- För en översiktlig sammanfattning, se s. 68ff i Kulturdepartementet, Mångfald och räckvidd: slutbetänkande 2006 [SOU 2006:8]. ↩︎
- Ibid., s. 74. ↩︎
- Ibid., s. 75. ↩︎
- SOU 1975:79, s. 109. ↩︎
- Ibid, s. 110. ↩︎
- Gustafsson, a.a. s. 521. ↩︎
- Finansdepartementet, Kungl. Maj:ts proposition angående stöd till dagspressen 1971 [Prop. 1971:27]; Finansdepartementet, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om annonsskatt 1971 [Prop. 1971:28]. ↩︎
- Bengt Lundell and Mats Sjölin, ‘Statligt engagemang i massmedierna efter 1945’ [1981] Statsvetenskaplig Tidskrift 147. ↩︎
- SOU 2006:8., s. 76. ↩︎
- Gösta Bohman m fl, Angående pressens villkor [Mot. 1971:1281-1284]. ↩︎
- Presstöd och annonsskatt 1971 [Riksdagens protokoll 1971:93]. ↩︎
- Gunnar Helén and others, Angående stöd till dagspressen 1971 [Mot. 1971:1282]. ↩︎
- Presstöd och annonsskatt (forts.) 1971 [Riksdagens protokoll 1971:94]. ↩︎
- Ibid., s. 112. ↩︎