En annan guldklimp jag snubblade över i Statsvetenskaplig Tidskrifts nätarkiv är Kai Paajastes Skinnerska idéanalys av hur parlamentarismen rättfärdigades på 1920- och 30-talet, i debatter just i Statsvetenskaplig Tidskrift. ((Paajaste, Kai. “Det Parlamentariska Tomrummet i Sverige. En Studie i Den Statsvetenskapliga Begreppsdebatten 1920-1939.” Statsvetenskaplig Tidskrift 103, no. 3 (2000): 241–258. http://journals.lub.lu.se/index.php/st/article/view/2238/1814)) Trots att majoritetsstyre var idealet anammade Sverige minoritetsparliamentarism. Det som är särskilt intressant i Paajastes studie handlar om hur övergången från dualism till parlamentarism framställdes som en fortsättning på en unik, inhemsk svensk tradition av kompromiss och samförstånd.
Tag: demokrati
Myten föregår demokratiseringen
En vacker dag ska jag ta itu med det här gamla arbetspappret om Sveriges glömda revolution. Tills vidare nöjer jag mig med att droppa några fynd och spekulationer.
Precis som Charles Beitz tycks Seyla Benhabib ha en skev bild av hur den internationella MR-regimen ser ut och funkar, åtminstone som hon beskriver den i Another Cosmopolitanism (Oxford UP, 2006).
I takt med att Gadaffis regim rämnar lämnar hans förtrogna det sjunkande skeppet. En räcka internationellt erkända akademiker, som ertappats med att ha nära band till den libyska regimen, finner det nu för bäst att förklara sig och distansera sig offentligt.
Det metaforiska underskottet
För en tid sedan lyssnade jag på en forskarpanel som diskuterade huruvida det finns ett demokratiskt underskott i global governance. Medan forskarna inte var helt eniga om huruvida demokrati har bäring på internationella institutioner, tycktes ingen ha problem med att tala om det eventuella problemet i termer av ett underskott. Vilket fick mig att fundera: Varför tar vi underskottsmetaforen för given?