”Ring P1” kan ju få en att fundera på om folk har fått sina demokratiska rättigheter lite för fort här nere. Och då syftar jag inte bara på alla tokar och rättshaverister som ringer in, utan på Täppas Fogelberg och de andra programledarna.
Ecke tipsade just om gårdagens program (drygt 20 minuter in). Två galna rasistkärringar ringer in och spyr galla över invandrare. Klipper Täppas? Bemöter han deras dynga? Nej, han hetsar på dem:
”Här kommer Abdallah, han är invandrare. Stek honom levande!”
När jag skrev ledare på GT hörde folk ibland av sig om det jag skrivit om. Somliga med goda motargument, som jag ofta bad att svara i en debattartikel (vilket de förstås aldrig gjorde)
Men tokarna var fler – alltifrån sådana som bara ville prata av sig till hatiska galningar i stil med rasistkärringarna i ”Ring P1”. Terapeutrollen kom med telefonnummer-bylinen, men aldrig hände det att vi upplät spaltutrymme åt ren dynga, vare sig den var rasistisk eller inte.
Så egentligen suger hela idén bakom ”Ring P1” – den naiva föreställningen att vem som helst kan formulera en sammanhängande politisk ståndpunkt. Tyvärr är det ju inte så. Fikarumssnacket bör få stanna just i fikarummet – det duger helt enkelt inte för att spridas i massmedia, än mindre för att gå rakt ut i etern utan vare sig sållning eller redigering.
Visst, det är en elitistisk slutsats. Men precis som Jan Banan inte är kompetent att vara expertkommentator i en VM-final bara för att han kan skrika ”domarjävel!” från tipsextrasoffan (eh, jag är ingen hejare på sportmetaforer, men ni hajar), så har vi delegerat opinionsbildningen på politiker, ledarskribenter, samhällsdebattörer och andra proffstyckare för att garantera att samhällsdebatten åtminstone håller sig på en anständig nivå.
Det är därför Ring P1 blir sådan pannkaka. De som har något vettigt att säga har fått lämna plats åt dem som inte har det – det är själva programidén.