Categories
mänskliga rättigheter Statsveteri

Rättshaverister och rättskämpar

I coronaisoleringen har jag fördrivit tiden med att gå igenom gamla pressklipp om Europakonventionens genomslag i Sverige på 1980-talet.

Nej, det är inte bara ett bisarrt tidsfördriv; jag arbetar på ett papper om beslutet att inkorporera EKMR med nationell rätt och försöker sätta mig in i debatterna i slutet av 1980-talet.

Två saker slår mig: Å ena sidan tycks Europadomstolen (EDMR) vid den här tiden antar en närmast mytisk, magisk skepnad i svensk debatt. Folk åberopar EDMR i alla möjliga och omöjliga sammanhang – som ett hot, som ett sätt att demonstrera hur långt de är beredda att gå – ända till Strasbourg! – för att kräva ut sin rätt. Några exempel:

  • Advokat Pelle Svensson anmäler hovrättspresidenten i Sundsvall till EDMR för jäv i Johan-målet (1987-02-14).
  • Linköpings kommun hotar riksdagen med EDMR angående lön till dagbarnvårdare som vårdar egna barn (1987-09-01).
  • Socialdemokraterna i Sjöbo överväger att anmäla folkomröstningen om flyktingmottagande till Europadomstolen (TT 1987-10-30).
  • Moderaterna i Virserum vill att indragningen av Försäkringskassan på orten ska bli ett fall för EDMR (TT 1987-11-11).
  • Nio terroriststämplade kurder kräver att få sin kommunarrest domstolsprövad, annars kan frågan tas upp av EDMR (TT 1988-02-12).
  • Man i Bromma tror att högspänningsledning orsakat cancer i blodet och vill få sin rätt till skadestånd prövad i EDMR (TT 1988-04-14).
  • Simlandslagets chef är beredd att gå till EDMR för att Jan Bidrman, som hoppat av från Tjeckoslovakien, ska få tävla i OS i Seoul (1988-05-20).
  • Kvinna som fått körkort indraget p g a synfältsdefekt trots fyra års prickfri körning: “Jag skall driva det här vidare, om jag så måste anda upp i Europadomstolen” (TT 1988-06-03).
  • En man vars vinnande måltipskupong Posten slarvat bort, så att den aldrig kom fram till Tipstjänst, vill gå till EDMR för att få ut sin miljonvinst (TT 1988-08-10).
  • En krögare i Åsele som dömts för olaga diskriminering hotar gå till EDMR (1988-11-01).
  • Sydkraft hotar gå till EDMR för att få full ersättning om två kärnkraftsreaktorer tas ur drift i mitten av 1990-talet (TT 1988-12-04).

Pressklippen visar för all del att EDMR får ett brett genomslag i svensk offentlighet de här åren. I genomsnitt förekommer EKMR/EDMR i TT:s rapportering ett par gånger i veckan. Och domstolen tillskrivs rollen av en yttersta garant för individens rättigheter mot en byråkratisk, maktfullkomlig stat. När Sverige för första gången fälls för brott mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) i målet Sporrong & Lönnroth 1982 skjuter antalet individuella klagomål i höjden.

Individuella klagomål under EKMR mot Sverige, 1955-2014, i förhållande till folkmängd.

Allmänheten tycks dock ha minst sagt svajig kunskap om när det är relevant att åberopa EKMR och vad det innebär att klaga till EDMR.1 Inte heller journalisterna – eller ens vissa jurister – tycks kunna skilja ett rimligt rättighetsanspråk, som det är värt att rapportera om, från ett slag i luften, en rättshaverist, en kverulant eller en knäppgök.

Å andra sidan speglar pressklippen hur det vid den här tiden för allt fler står alltmer klart att det finns fog för den återkommande kritik som Kommissionen och Domstolen vid den här tiden riktar mot Sverige.

Somliga förnekar förvisso att det skulle vara något ruttet i staten Sverige: Utbildningsminister Lennart Bodström hävdar att de många klagomålen mot Sverige inte beror på dåliga lagar, utan på att det är lättare att få insyn i och protestera mot myndigheter i Sverige än i andra länder (SvD 1986-04-24). Carl Lidbom, då Sveriges ambassadör i Paris, drar slutsatsen att Sverige bör överväga att säga upp EKMR, om EDMR fortsätter att döma på ett sätt som strider mot svenskt rättsmedvetande – det fungerade bättre, menar han, innan Sverige erkände domstolens jurisdiktion (SvD 1988-03-26).

Men över lag tycks pressen ge bilden att allt inte står rätt till med den svenska rättsstaten. Advokatsamfundet lägger fram ett rättssäkerhetsprogram för att “motverka urholkningen av rättssäkerheten” och föreslår bland annat att EKMR ska införlivas med svensk rätt (SvD 1988-05-28). I synnerhet Svenska Dagbladet under Mats Svegfors belyser på ledarplats rättsstatens många problem och gör EKMR till deras främsta lösning; Dagens Nyheters Svante Nycander ligger närmre regeringens linje.

Och här finns ju också ganska skabrösa historier som blir långkörare i pressen. Om barn som omhändertas, kanske på goda grunder, men som sedan far minst lika illa i myndigheternas vård. Om långa häktningstider. Om människor som inte har någon möjlighet att överklaga myndighetsbeslut som slagit deras liv i spillror.

Ta till exempel fallet Pudas, som är en återkommande referens i det här pressmaterialet: Länsstyrelsen fråntog Bengt Pudas och hans far Folke det trafiktillstånd de hade att bedriva taxiverksamhet i Norrbotten när Länstrafiken tog över den rutt de körde. Pudas klagade både till Transportrådet och kommunikationsdepartementet, utan att få gehör och Folke Pudas blev “gubben i lådan” i pressen när han hungerstrejkade i en låda på Sergels torg (dvs utanför riksdagens tillfälliga lokaler) i tre månader 1983. Men i oktober 1987 gav Europadomstolen Pudas rätt, vilket föranledde regeringen att föreslå Lex Pudas, en tillfällig lag om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut – motvilligt och mot visst motstånd: “Det är en ordning som strider mot traditionella svenska rättsprinciper och innebär en stor principiell förändring”, kommenterar rättschefen i justitiedepartementet Johan Munck lagförslaget (TT 1987-07-09).

Rättshaverister och rättskämpar, alltså. Ibland går det bara först i efterhand att avgöra vem som är vad.

  1. Dessutom har pressrapporteringen ibland svårt att hålla i sär EG-domstolen och EDMR – oklart om det är journalisterna eller de citerade ministrarna som förväxlar domstolarna. []

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *