Minns ni Lidbommeriet? Nej, det gör inte jag heller, men jag grottade nyligen ned mig i grundlagsdebatter från 1970-90-tal i min forskning. Och det är inte utan att lidbommeriet gör sig påmint när man läser Nils Funckes text om Tidö-regeringens lagstiftningsiver.
Begreppet “lidbommeri” myntade moderatledaren Gösta Bohman med syftning på statsrådet Carl Lidboms mycket pragmatiska hållning till lagstiftningsarbetet och den frenesi med vilken regeringen i början av 1970-talet drev igenom otaliga lagändringar i snabb takt.
“Lagar skall inte användas med underdånig respekt. De är instrument som används för att uppnå politiska mål,” sa Lidbom i ett beryktat tal. Han förkroppsligade tacksamt den socialdemokratiska maktfullkomlighet mot vilken Moderaterna tog spjärn i sin förnyelse på 1980-talet.
Konstitutionalismen — dvs idén om begränsningar av majoritetsstyret för att värna minoriteten och den enskildes rättigheter — var inte bara en ideologisk hjärtefråga för de liberalkonservativa, utan också ett strategiskt intresse för ett parti som inte lyckats erövra regeringsmakten på mer än 50 år.
Medan de borgerliga regeringarna 1976-1982 mest hade förvaltat systemet strävade Bildt-regeringen efter att skapa institutionella förändringar som skulle bestå även efter att dess mandatperiod löpt ut. Inkorporeringen av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) är kanske det viktigaste exemplet, i alla fall om ni frågar mig. Lidbom, å sin sida, förordade istället att Sverige skulle säga upp EKMR om Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna fortsatte döma mot Sverige.
Men allt det där är förstås historia. Nu är det istället en moderatledd regering som stiftar lag utan att bekymra sig alltför mycket om utredniningsväsende, lagrådsremisser och andra konstitutionella begränsningar av lagstiftningsmakten, enligt Funcke:
“I stället för kommittéer har regeringen med två undantag, bland annat utredningen om public service-företagens sändningstillstånd, tillsatt ensamutredare och bokstavsutredare med krav på snabba leveranser. En ordning som tidigare regeringar använde och som regeringen Kristersson för vidare med än större frenesi och särskilt avlönade tjänstemän.
Några av de genomförda och pågående ensamutredningarna har lämnat efter sig ett moras av misstag, omtag, utkast på utkast och omtag igen. Många gånger med felaktig kompetens hos utredaren.
Som exempel kan nämnas: Översyn av ordningslagen, Utlandsspioneriutredningen, Terroristbrottsutredningen, utredningarna Sveriges säkerhet i etern, En tydligare bestämmelse om hets mot folkgrupp, Kronvittnen och anonyma vittnen och Anonyma vittne, Utredningen om preventiva tvångsmedel och direktiven Avskaffande av grundlagsskyddet för vissa databaser och Hederligt levnadssätt.”
Lidbommeri, med andra ord — fast kanske är det dags att uppdatera uttrycket till något med mer samtida sting.
Vad skulle man kalla vår nuvarande regerings lagstiftningsfrenesi med en neologism lika finurlig som Bohmans?