På 1990-talet valde Danmark, Island, Norge och Sverige att inkorporera Europakonventionen om mänskliga rättigheter i nationell lagstiftning – drygt 40 år efter att de ratificerat konventionen. Varför tog det dem så lång tid att göra konventionen fullt tillämpbar på hemmaplan? Och varför just då?
Att de fyra nordiska länderna – tillsammans med Storbritannien och Irland – är de som väntar längst av alla med att inkorporera EKMR kan tyckas märkligt (figur 1). Varför skulle några av Europas mest stabila demokratiska rättsstater avstå från att göra konventionen till en del av den nationella rättsordningen?
Att inkorporera kan ses som den högsta graden av tillslutning till ett internationellt MR-avtal en stat kan ge. Att signera ett avtal visar en avsikt att ratificera det, medan staten genom ratificering också binder sig vid avtalet. Och genom inkorporering låter staten avtalet bli en del av den inhemska rätten. För monistiska stater blir avtal staten ratificerar automatiskt en del av den nationella rätten, men för dualistiska stater – som de nordiska – krävs ytterligare en nationell åtgärd (inkorporering eller transformering). Sedan inkorporeringen kan nordbor åberopa Europakonventionen direkt inför svenska domstolar och myndigheter.
Om inkorporering binder stater än mer vid en konvention än ratificering kunde man förvänta sig att stater – med ett politiskt system vars legitimitet bygger på samma normer om rättsstatlighet och medborgerlig jämlikhet och frihet som EKMR reglerar – inte skulle ha några problem att också inkorporera en konvention de redan har ratificerat. Tvärtom – de borde vara bland de första.
Utifrån forskninsglitteraturen om hur stater binder sig vid och delegerar auktoritet till internationella MR-institutioner är det emellertid inte så förvånande att de nordiska länderna tvekat: Internationella MR-avtal medför så kallade suveränitetskostnader för staterna som deltar. Regeringarna väger sådana kostnader mot de fördelar de kan uppnå genom att delta. I nyblivna demokratier – som post-fascistiska stater på 1950-talet och 1970-talet eller de post-kommunistiska staterna på 1990-talet – kan regeringen använda sig av sådana kostnader för att stärka demokratiska institutioner på hemmaplan, signalera att den menar allvar med sin reformpolitik eller vinna fördelar från ledande liberala stater eller block, som bistånd, handelsavtal, militärt samarbete eller politiskt inflytande.
Stabila, demokratiska rättsstater, däremot – så förväntningen – har färre sådana fördelar att hämta av att öka sina internationella MR-åtaganden, och fördelarna väger inte upp suveränitetskostnaden. Om staterna ökar sina internationella MR-åtaganden skulle man förvänta sig att det snarare beror på att det passar deras utrikespolitiska målsättningar – t ex att främja demokratisering och liberalisering i andra länder – eller att särintressen inom staten får inflytande över regeringen. ((Hafner-Burton, Emilie M., Edward D. Mansfield, and Jon C. W. Pevehouse. ‘Human Rights Institutions, Sovereignty Costs and Democratization’. British Journal of Political Science 45, no. 1 (January 2015): 1–27. https://doi.org/10.1017/S0007123413000240. Moravcsik, Andrew. ‘The Origins of Human Rights Regimes: Democratic Delegation in Postwar Europe’. International Organization 54, no. 2 (2000): 217–52. https://doi.org/10.1162/002081800551163.))
Så därmed är det inte förvånande att de nordiska och brittiska staterna länge avstod från att inkorporera EKMR. Frågan är då varför de trots allt valde att göra det när de gjorde det. De hade ju klarat sig till synes prima utan inkorporering sedan 1950-talet. Och på 1980-talet höjde Europadomstolen insatsen och demonstrerade att konventionen hade kännbara konsekvenser på hemmaplan i Sporrong & Lönnroth v. Sverige, Hauschildt v. Danmark och andra avgöranden som fann att de nordiska staterna inte levde upp till sina förpliktelser enligt konventionen. Vid samma tid ökar också antalet klagomål från den nordiska staterna, liksom antalet fall, domar och domar som finner att staterna brutit mot konventionen.
Så varför ökar de sina åtaganden just på 1990-talet? Det tänkte jag återkomma till i ett senare inlägg.