I ett tidigare inlägg beskrev vi de nordiska ländernas MR-ambivalens som motsägelsefulla beteenden på MR-politikens olika domäner. Å ena sidan: de nordiska länderna (a) lyckas de facto förverkliga mänskliga rättigheter bättre än många andra länder i världen och (b) för en offensiv utrikespolitik för att främja mänskliga rättigheter (exempelvis i multilaterala organisationer och i bilateralt utvecklingsbistånd). Å andra sidan (c) uppvisar de en motvilja mot att låta internationella MR-normer påverka deras inrikespolitik, som vi exemplifierade med vissa kontroversiella konventioner och tilläggsprotokoll.
Ratificering är förstås inte den enda aspekten värd att undersöka om man vill mäta staters engagemang för internationella MR-konventioner. Sonia Cardenas presenterar ett intressant teoretiskt, begreppsligt och metodologiskt upplägg i Conflict and Compliance: State responses to international human rights pressure (University of Pennsylvania Press, 2007).
En av Cardenas teoretiska huvudpoänger är att tidigare forskning har behandlat begreppet compliance (normföljsamhet) endimensionellt. Istället presenterar hon en flerdimensionell syn på compliance (normefterlevnad) genom att bryta isär violations (normbrott) och commitment (normåtagande, eller vad vi nu säger på svenska). Den uppspaltningen av normefterlevnad tycks mig fruktbar, inte minst för att förstå de nordiska ländernas tvetydiga beteende i MR-politiken. Vi får anledning att återkomma till Cardenas bok.
För stunden räcker att konstatera att Cardenas presenterar en typologi för att mäta huruvida stater offentligt visar engagemang för internationella MR-normer, som fokuserar på fler aspekter än bara ratificering.
- Ratification denotes formal acceptance of an international treaty by a state. States can sign a treaty, promising to uphold its core principles, or they can ratify a treaty, legally binding themselves to comply with it. Ratification, however, does not necessitate that a state act in accordance with the treaty’s precepts, because states often break treaty rules.
- Leniency requires that a state take specific steps to correct any existing violations. Human rights leniency can include releasing political prisoners, commuting death sentences, or dropping charges against political prisoners. Because most states violate some human rights norms — regardless of their level of abuse — leniency need not coincide with violations.
- Monitoring occurs when an international actor visits a country to assess the human rights situation. It constitutes a form of transparency, as monitoring leads to information about a state’s practices. Instances when a state merely grants monitors permission to visit the country are not counted as monitoring, because invitations can be retracted.
- Implementation consists of a state altering its domestic rules and institutions so that they conform more closely to international norms. This can entail eliminating repressive laws and organs or creating specific institutions and procedures to monitor compliance (e.g., regulatory agencies). Implementation is distinct from treaty ratification
- Accountability requires that states punish violators of international norms or compensate any victims of abuse. Even a state that generally complies with international law still has an obligation to be accountable for past or ongoing violations. Accountability is therefore possible regardless of the level of abuse.
Vi exemplifierade motviljan (c) genom att ge några anekdotiska exempel på hur nordiska länder på senare år har avstått från att ratificera vissa internationella MR-konventioner eller tilläggsprotokoll som etablerar individuella klago- och övervakningsmekanismer. Man kan förstås också tänka sig att de nordiska länderna uppvisat motsträvighet eller agerat strategiskt när de en gång i tiden ratificerade centrala internationella MR-konventioner. Om det finns några systematiska, översiktliga studier på det området vill jag gärna ha tips — kommentarsfältet är öppet!
Vad gäller implementeringen: Även här jag bara osystematiskt samlat på mig anekdoter, men vi kan i alla fall konstatera att MR-grupper och internationella MR-organ har kritiserat vissa nordiska länder för bristande införlivning av internationella MR-normer i nationell lagstiftning, men också att här finns variation mellan länderna.
- Sverige har dragit på sig kritik för att inte ha införlivat viktiga internationella MR-konventioner i svensk lag. Liksom de andra nordiska länderna brukar Sverige räknas som dualistiskt, vilket innebär att en internationell konvention måste omvandlas till nationell lag för att dess bestämmelser ska bli en del av den nationella rättsordningen – det sker inte per automatik genom ratificeringen. Europakonventionen med tilläggsprotokoll “är den enda konvention om mänskliga rättigheter som inkorporerats i sin helhet i svensk rätt.” ((Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter (SOU 2010:70), s. 133.)) FN:s tortyrkommitté och Amnesty International kritiserar Sverige för att inte ha kriminaliserat tortyr i tillräcklig omfattning och fullt ut implementera CAT i svensk lagstiftning.
“Sverige har ratificerat tortyrkonventionen. Hittills har dock inte tortyr införts som ett speciellt brott i straffrätten. Regeringen har istället hävdat att de handlingar som kan ingå i tortyr redan är straffbelagda. FN:s kommitté mot tortyr (Committee Against Torture, nedan CAT) har vid flera tillfällen rekommenderat att Sverige explicit inför ett sådant brott.”
Likaså har Sverige ratificerat Barnkonventionen, men inte gjort konventionen och dess tilläggsprotokoll till lag i Sverige, vilket bla FN:s Barnrättskommitté har kritiserat Sverige för fem gånger, senast i oktober 2011, och organisationer som Unicef och Rädda Barnen har förespråkat inkorporering. ((VLT 2011-10-10 Upprepad FN-kritik mot Sverige)) Vidare uppmanar FN:s MR-råd och Svenska FN-förbundet Sverige att inrätta en oberoende nationell institution för MR:
“I bakgrunden finns återkommande FN-kritik mot Sverige i frågor som gäller etnisk diskriminering, våld mot kvinnor och bristande skydd mot tortyr. Ändå har ett utredningsförslag om en svensk MR-kommission fått ett svalt mottagande.” ((Aleksander Gabelic, UNT 20.01.2012 Värna mänskliga rättigheter.))
Fast här ska vi också nämna att översyn pågår: Utredningen Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter (SOU 2010:70) diskuterar just den nationella implementeringen och institutionaliseringen i 550-sidig detalj, som vi nog får anledning att återkomma till.
- Även Danmark har inkorporerat Europakonventionen i dansk lag (lov nr. 285 af 29 april 1992). År 1999 tillsattes en utredning som föreslog att också inkorporera ICCPR med tilläggsprotokoll, CERD och CAT i dansk lag (däremot avvisade kommittén inkorporering av ICESCR, med hänvisning till dess rättigheters manifest-liknande status, och av CEDAW och CRC, som ansågs ha lägre prioritet). ((Udvalget om Inkorporering af Menneskerettighedskonventioner i Dansk Lovgivning. 2001. Inkorporering af menneskerettighedskonventioner i dansk ret. Kbh.: Statens Information.)) Regeringen fann emellertid att inkorporering inte var nödvändigt, eftersom danska domstolar och myndigheter kan använda konventionerna som rättskällor även utan inkorporering. ((Jfr. Mertus, Julie. 2009. Human rights matters: local politics and national human rights institutions. Stanford: Stanford University Press.))
- Norge
“är det land [i Norden] som har inkorporerat flest konventioner och även föreskrivit att de vid konflikt ska ha företräde framför annan lag.”
De konventioner som inkorporerats i norsk lag är ECHR, ICCPR, ICESCR, CRC, CEDAW och CERD. Någon generell inkorporering gjordes däremot inte. ((Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter (SOU 2010:70), s. 136ff.)) Kanske förklarar den omfattande inkorporeringen av internationella MR-konventioner i norsk rätt varför frågan om MR på hemmaplan tycks mer politiserad och framträdande i Norge än i Sverige? Norge har, liksom Danmark, en nationell institution för mänskliga rättigheter.
- Även Finland har inkorporerat en rad internationella MR-konventioner:
“CCPR, CAT, CRC og CEDAW er sat i kraft i Finland ved lov. CESCR og CERD er blevet godkendt af rigsdagen, men er sat i kraft ved bekentgørelse. … I Finland kan nationale domstole og administrative myndigheder således anvende bestemmelserne i internationale konventioner om menneskerettigheder på samme måde som nationale love.” ((Udvalget om Inkorporering af Menneskerettighedskonventioner i Dansk Lovgivning. 2001. Inkorporering af menneskerettighedskonventioner i dansk ret. Kbh.: Statens Information, s. 110))
- Island:
“Den Europæiske Menneskerettighedskonvention er blevet inkorporert ved lov i 1994 (lov nr. 62 fra 1994). Derimot er CCPR, CESCR, CERD, CAT, CEDAW og CRC ikke blevet inkorporert ved lov.”
Isländsk rätt ska tolkas i enlighet med internationella konventioner, men i händelse av konflikt har nationell rätt prioritet. Internationella konventioner, i synnerhet Europakonventionen, har dock fått en allt större betydelse i isländsk rättspraxis. ((Udvalget om Inkorporering af Menneskerettighedskonventioner i Dansk Lovgivning. 2001. Inkorporering af menneskerettighedskonventioner i dansk ret. Kbh.: Statens Information, s. 114f.))
Här framträder vissa intressanta likheter och skillnader mellan de nordiska länderna, som komplicerar tesen om en nordisk MR-paradox: Norge och Finland har gått längre än Sverige, Danmark och Island i att införliva internationella MR-konventioner i nationell lagstiftning. Se där en intressant skillnad att försöka förklara! Det räcker då knappast att hänvisa till en gemensam nordisk konstitutionalism, rättsmentalitet eller socialdemokratisk solidaritet för att förklara variansen över tid och mellan de nordiska länderna.
One reply on “Nordens MR-engagemang bortom ratificering”
Man bör komma ihåg att i ett dualistiskt system (som det svenska) så kan införlivande av en internationell norm ske även genom transformation, inte bara genom inkorporering. För svenska jurister kan det vara enklare, och därmed mer effektivt, med transformation jämfört med inkorporering.