Jag snubblade över en artikel av Jaakko Husa som diskuterar spänningen mellan den europeiska människorättsregimen och den nordiska konstitutionella kulturen. ((Jaakko Husa: Nordic Constitutionalism and European Human Rights – Mixing Oil and Water?, Scandinavian Studies in Law (2010).))
Artikeln ger en användbar beskrivning av vad som förenar de nordiska rättssystemen och vad som skiljer dem från kontinenten. Husa diskuterar också hur ECHR har semi-konstitutionell status i Sverige och Finland; motsättningen ligger inte i själva konventionen, utan i domstolen med dess evolutiva tolkning och dynamiska approach till konventionen den är satt att övervaka, en typ av domstolsaktivism som är främmande för den nordiska författningskulturen.
Husa pekar också på Sveriges och Finlands relation till ECtHR som ett fall av den MR-ambivalens vi undersöker här:
“there is a certain uneasy [peculiar] tension when we deal with the East-Nordic legal mentality and constitutional culture, and the ECHR. … on the one hand both Finland and Sweden are … commonly perceived as leading countries when it comes to human rights practices. Moreover, both of these countries are known to encourage other states to observe human rights when Sweden and Finland engage in development cooperation and in general political dialogues. On the other hand, there are certain human rights problems in both of these countries. Now, the point here is not to claim that these would be specifically problematic when it comes to human rights. This is clearly not the case. However, the case law by the ECtHR seems to prove that there is still much to do in the area of human rights protection. After the first condemnatory cases against Sweden in the 1980s and Finland in the 1990s, many others have followed since. In addition, both of these countries have had small but striking problems in trying to integrate the Nordic fashion of protecting children by transfer of guardianship and Article 8 of the Convention. And yet, … there is no active visible resistance toward the ECHR or the case law of the ECtHR. In fact, in both countries the doctrine of convention-conform-interpretation is well known and also used by courts of law.” (14)
En sak jag finner intressant är de termer Husa använder för att beskriva sitt analysobjekt: “national Anschauungen of constitutionalism”, “the point of view of Nordic legal culture and especially from the viewpoint of Nordic sovereignty of a people flavoured version of constitutionalism”, “a specific Nordic understanding of constitutionalism”, “East-Nordic legal mentality and constitutional culture”, “legal-cultural attitude”, etc. Utifrån våra syften är begreppsapparaten problematisk av flera skäl:
- Den döljer mänskliga, politiska subjekt — individer, grupper och institutionaliserade aktörer, som till exempel medborgare, politiker, partier, domare, byråkrater – vilket ytterligare förstärks när texten använder passiv form. De enda subjekt som tycks verka i författningspolitiken är kulturer, mentaliteter, traditioner och åskådningar.
- Man kan förstås välja ett sådant analytiskt perspektiv, men det väcker många kniviga metodologiska spörsmål om hur man kan observera och beskriva mentaliteter, traditioner, attityder, etc – spörsmål som den här litteraturen sällan går in på över huvud taget.
- Den döljer också att det alltid funnits olika, rivaliserande uppfattningar och åskådningar inom de nordiska länderna, och att förespråkarna för ett annat slags konstitutionalism har förlorat gång på gång.
- Slutligen bidrar fokuset på mentaliteter till att mystifiera Norden, snarare än att klargöra. Vi landar i närmast autoerotiska beskrivningar av en mytisk, essentialistisk folksjäl, vilka mycket väl kan tjäna ideologiska syften på samma sätt som exceptionalism-litteraturen. Ibland slår det över i oförblommerad nationalromantik, som när naturen enligt en Ole Lando får förklara varför Nordiska rättssystem inte kan klassas som rena, kontinentala civil law-system:
“one of the most fitting descriptions of the [Nordic legal family’s distinctiveness] … sees neighbourhood, nature, history, languages, religion and the special Scandinavian mentality and common legal habits as grounds from which it is possible to say that Nordic law is, indeed, a legal family in the true sense of the word.” (4)
(Inte för att vi har något emot materialistiska, geopolitiska förklaringar, men då får de gärna vara lite mer sofistikerade.)
Så vad gör vi med det här? En föreställning som präglar mycket av diskussionen om nordisk konstitutionalism och judicial review är att valet står mellan parlamentsmakt och domstolsmakt, mellan folkvälde och domarvälde, förstått som ett nollsummespel. Så om de folkvalda beslutsfattarna i parlamenten förlorar makt (till exempel genom att binda staten till en internationell MR-konvention) betyder det att domstolarnas och de icke-valda juristernas makt måste öka i motsvarande grad.
“If a system adheres devotedly to democracy, then … creative judicial decision-making by judges who are not accountable is regarded with a certain distrust.” (2)
Men exempelvis ratificering av MR-konventioner flyttar inte nödvändigtvis makt eller auktoritet från parlament till domstolar, utan från politiska och juridiska makteliter till enskilda individer och grupper, som får ökade möjligheter att processa och mobilisera för att tillvarata sina intressen – en strategisk, politisk aktivism med rättsväsendet som instrument. I den mån maktresurser flyttas, går de inte horizontellt mellan statsmakterna utan snarare vertikalt, från statsmakterna till samhället (och då inte i ordets svenska bemärkelse som synonym till staten). Det handlar inte om att jurister ska fatta politiska beslut istället för politiker — ett schablonartat retoriskt grepp i den här diskussionen.
Jag tror därför att debatten generellt övervärderar domstolarnas roll, särskilt de internationella domstolarna. Just ECtHR må vara ett särfall, en internationell MR-domstol som har skapat en unikt stark ställning för sig själv som en semi-konstitutionell domstol i Europa. Men inte ens där är konflikten nödvändigtvis ett nollsummespel mellan å ena sidan folkvalda parlament och ansvariga regeringar och å andra sidan icke-valda nationella och internationella domstolar. Det är inte de internationella domstolarna som är huvudorsaken till de politiska effekter internationella MR-konventioner eventuellt har. Orsakerna ska, liksom effekterna, sökas inom staterna, inom politiken på hemmaplan.
One reply on “En nordisk mentalitet?”
[…] förklara! Det räcker då knappast att hänvisa till en gemensam nordisk konstitutionalism, rättsmentalitet eller socialdemokratisk solidaritet för att förklara variansen över tid och mellan de nordiska […]