Vi fortsätter att spana efter en annan liberal teori om det internationella. Daniel Deudney har försökt väcka liv i republikansk säkerhetsteori och geopolitik, som han menar skulle kunna ge liberalismen en mer nykter världsbild och realismen mer av en match.
Den liberala traditionen i internationell teori brukar skrivas tillbaka till Immanuel Kant och Woodrow Wilson. Men liberalismen, hävdar Deudney, har ett äldre och rikare intellektuellt arv i republikansk säkerhetsteori, som går tillbaka till Aristoteles, Cicero och andra klassiska tänkare över Machiavelli och når sin höjdpunkt under 1700-talet i Montesquieu och de amerikanska författningsfäderna. ((Daniel Deudney, 2004: ”Publius before Kant: Federal-republican security and democratic peace”, European Journal of International Relations, 10:3, 315–56. Han utvecklar argumentet i boklängd i Bounding Power: Republican Security Theory from the Polis to the Global Village (Princeton UP, 2006).))
Den republikanska säkerhetsteorins normativa utgångspunkt är att värna offentlig frihet och säkerhet, i synnerhet säkerhet från ”the application of violent forces upon bodies”. Därmed lägger den också tyngdpunkten vid negativ frihet (snarare än vid positiv frihet och politiskt deltagande, som i republikanism som demokratiteori). I den klassiska republikanismen grundas detta i en filosofisk antropologi som antar att frihet från våld är den mest grundläggande friheten, som låter människor sträva efter vilka andra mål de nu må ha.
Med realismen delar således republikansk teori ett fokus på säkerhet, men ser säkerhetshot inte bara i anarki utan också i hierarki, både inom och utom staten. De extrema formerna av hot mot säkerheten utgörs inom staten av inbördeskrig och despotism, liksom av totalt krig respektive imperialistisk dominans i den internationella politiken. Men sådana säkerhetshot kan undvikas om våldsmakten kontrolleras genom politiska strukturer och institutioner, som balans, separation, blandning och konstitutionalism. Den politiska realismen, däremot, ser maktkoncentration som det enda sättet att kontrollera våldet. ((Katya Long kallar Montesquieu en anti-Hobbes: Lagarnas anda är ett mothugg mot Hobbes Leviathan. (Katya Long, 2008: “The ‘anti Hobbes’? Montesquieu’s contribution to International Relations Theory”, In-Spire Journal of Law, Politics and Societies 3:2).))
Den klassiska republikanismen bygger också på en geopolitisk analys av hur olika materiella kontexter möjliggör och begränsar olika sätt att kontrollera makt. Fram till 1700-talet, typ, ansåg de flesta att republikanskt självstyre var möjligt endast i små stadsstater, där medborgarna kan mötas ansikte mot ansikte. Och eftersom republiker av nödvändighet var små, kunde de bara överleva under exceptionella geografiska omständigheter, som den bergiga topografin i Grekland och Schweiz. För att freda sig mot yttre hot måste republikerna odla en militant medborgaranda, avgörande i en tid innan krutet och industrialismen hade satt sprutt på den militära effektiviteten.
Att växa blev därför ett hot mot den republikanska författningen, vilket den romerska republikens fall demonstrerade. Fortfarande hos Montesquieu kvarlever denna idé om en järnlag mellan storlek och författning:
“IF it be therefore the natural property of small states to be governed as a republic; of middling ones, to be subject to a monarch; and of large empires, to be swayed by a despotic prince; the consequence is, that, in order to preserve the principles of the established government, the state must be supported in the extent it has acquired, and that the spirit of this state will alter in proportion as it contracts or extends its limits.”
Ju större avstånd, desto mer koncentrerad måste makten vara för att vara effektiv. Men två moderna innovationer låter republiken lösa detta skalproblem: Representation och federation. Republiken kan därefter växa i takt med förändringar i den materiella kontexten, som gjorde allt större politiska enheter både möjliga och nödvändiga. Genom representation begränsas inte republikens storlek längre av hur många medborgare som kan samlas på ett torg för att delta i statens styrning. ((Deudney fattar sig kort om representationen; en fullödigare idéhistoria berättar Bernard Manin i The principles of representative government, en av mina favoriter bland pliktläsningen på forskarutbildningen.)) Och hos USA:s författningsfäder blir federationen en lösning på republikens utrikespolitiska skalproblem: Genom federation kan republiker sinsemellan undvika anarkin och bli stora och starka nog för att bryta Montesquieus järnlag.
Representation och federation löste alltså republikens skalproblem. ((Deudney menar att på olika skalnivåer är olika republikanska former säkerhetslivsdugliga: I ett subkontinentalt system av stadsstater deltagardemokratin; i ett kontinentalt system den representativa republiken i subkontinental skala och i det globala statssystemet federala unioner i kontinental skala.)) Ungefär samtidigt försvinner emellertid en central frågeställning från den republikanska teorins agenda: Hur naturliga villkor ger möjligheter och begränsningar för politiken. Från Aristoteles till Montesquieu, återigen, finns en lång statsvetenskaplig tradition som hävdar att grundläggande skillnader mellan mänskliga samhällen och deras styresformer beror på deras olikartade naturliga förutsättningar. Med den moderna tidens revolutioner – särskilt den industriella och den darwinska, menar Deudney – föll emellertid denna naturalistiska materialism i onåd, eftersom den hade svårt att förklara förändring och de mekanismer genom vilka materiella faktorer formar politiska utfall. ((Daniel Deudney, 2000: “Geopolitics as theory: Historical security materialism”, European Journal of International Relations 6:1, 77–107.))
Deudney vill återuppliva denna tradition genom att koppla ihop just liberal, republikansk internationell teori med en geopolitisk materialism. Common wisdom skulle nog säga att det är två sängkamrater så omaka som de kan bli. I gängse politisk-teoretisk kanon är liberalism synonymt med idealism, inte bara i betydelsen moralism och utopism, utan också i att den betonar ideationella, normativa faktorer snarare än materiella. Och geopolitik associerar de flesta till hårdkokt realism — eller värre. ((Som internationell teori kom geopolitiken under 1900-talets andra hälft att misskrediteras by association med nationalsocialismen – båda termerna för övrigt myntade av statsvetaren Rudolf Kjellén. Den marxistiska materialismen misstänkliggjordes på liknande sätt, åtminstone i den anglo-amerikanska kontexten, genom sin sammankoppling med Sovjetkommunismen.
Deudneys geopolitik skiljer sig också från den ”kritiska geopolitik” som i slutet av 1980-talet försökte postifiera geopolitiken genom att omvandla materiella faktorer till text: I fokus stod representationer av geografin, snarare än geografin i sig. (Klaus Dodds, 2001: ”Political geography III: critical geopolitics after ten years”, Progress in Human Geography, 25:3, 469–84.) )) Istället föreslår Deudney en modifierad historiematerialism, där Marx’ produktivkrafter ersätts med förstörelsekrafter och produktionsförhållanden blir skyddsförhållanden. Den materiella basen handlar därför lika mycket om teknologi som om geografi:
”combinations of particular geographies and technologies together constitute the material context. Furthermore, communication and transportation are as integral to the forces of destruction as are specifically destructive technologies in shaping both the velocity and volume of violence in particular material contexts.”
Därifrån skisserar han fyra distinkta faser i förstörelsekrafternas historiska utveckling, som har ökat våldets volym och hastighet:
- Pre-modern (to 1500) composed of horses and camels, sails and oars, and bows and catapults;
- Early modern (1500–1850) composed of horses and camels, ocean sailing and navigation, and gunpowder;
- Global industrial (1850–1945) composed of steel ships powered by coal and oil, airplanes, telegraphs and radio, and high explosives;
- Late Global or Planetary-Nuclear (after 1945) composed of jet airplanes, rockets and missiles, satellites and nuclear explosives. ((Deudney 2000:90.))
Den här förändrade materiella kontexten har i sin tur förändrat livsbetingelserna för olika skyddsformer. ((Vilket också visar varför Montesquieus järnlag inte är någon naturlag: Våldets hastighet och intensitet är inte en konstant, utan en variabel.)) Deudney föreslår två idealtypiska sätt att politiskt organisera skyddet mot kroppsligt våld: realstaten och federal-republiken. Den avgörande skillnaden ligger i hur våldet kontrolleras inom enheterna: I realstaten genom maktkoncentration (ett weberskt våldsmonopol); i federal-republiken genom maktbalans (Gewaltenteilung, som tysken säger). Därav följer också olika praktiker och strukturer för att kontrollera våldet mellan enheterna: Ett system av real-stater bygger på maktbalans och anarkiska strukturer, medan federal-republiker oskadliggör våldet genom co-binding och en union av stater. ((Här finns en möjlighet att kritisera Boucoyannis problematiska domestic analogy.))
Under den moderna eran har våldets intensifierade hastighet och volym gynnat federal-republiken och missgynnat realstaten. Från pil och båge till ballistiska kärnvapenmissiler har våldskapaciteterna utvecklats dramatiskt. Real-staten fungerar väl i miljöer där våldsmedlen är knappa, just för att de kompenserar för denna knapphet genom centralisering för att snabbt och effektivt kunna möta yttre hot. Däremot:
”In situations when violence capability is available in superabundance for rapid employment, the provision of security entails an entirely different set of tasks, ones for which real-state practices are misfitted.”
I sådan ekologisk kontext är säkerhetsproblemet inte att mobilisera tillräcklig makt, utan att demobilisera makt. Real-staten är därför både överflödig och otillräcklig i en våldsrik miljö, medan federal-republiken blir mer livskraftig.
Just frågan om hur republiken skulle kunna bli “security viable” upptog Federalisterna. Och det, menar Deudney, borde ge dem prioritet framför Immanuel Kant i liberal internationell teori, eftersom Kant startar med en värld som redan har löst de problem som bekymrar Publius:
”Having posited a state-system populated by democratic republics, Kant is silent on how such polities arise and survive, while Publius begins with the historical reality of acute republican vulnerability, and advances federal union as a means for republics to achieve the size, and thus security, previously only available to monarchic states and despotic empires.” ((Deudney 2004:337))
Därför borde republikansk säkerhetsteori utgöra ett fundament för den bredare liberala traditionen i internationell teori. Likt Boucoyannis hävdar Deudney att liberalismen därmed kan utmana realismen i dess fokus på säkerhetsproblem, utan att för den skull behöva kapitulera inför realismens tragiska världsbild: Säkerhetsproblem är viktiga och verkliga, men kan lösas genom välavvägda politiska strukturer.
Samtidigt kan man fundera över hur “security viable” den federala republiken verkligen har varit. En majoritet av alla federala regimer som skapats sedan 1579 har varat 30 år eller mindre, liksom en majoritet av de federala regimer som skapats efter 1945 har varat tio år eller mindre. ((Filippov, Ordeshook & Shvetsova, 2004: Designing federalism: A theory of self-sustainable federal institutions, Cambridge University Press, s. 84.)) De upphör precis genom de säkerhetshot federalisterna fruktade: centralisering eller sönderfall och secession. Just eftersom makt delas mellan subjekten är federationers fall, liksom deras fortbestånd, ofta våldsamma.
Så vad händer nu? Utifrån idén att 11 september 2001 introducerar en ny fas i förstörelsekrafternas utveckling skisserar Deudney två scenarier: Antingen kräver kontrollen av massförstörelsevapen en utökning av statlig övervakning till totalitära nivåer eller så satsar vi på en
“fourth, and (for this planet) final, expansion of the scope of securing federal-republican governance. Either the republican project will be terminated or completed.”
Här framstår Deudney som nog så utopisk och millenaristisk som de nykantianer och historiens-slut-liberaler han kritiserar, och varken den republikanska säkerhetsteorin eller hans historiematerialism tycks grunda för en sådan slutsats.
Skulle inte Publius hålla med? Poängen med federationen var inte att en gång för alla upphäva det internationella systemet, utan att skapa enheter stora nog att överleva i det just som det gick från att vara en regional europeisk angelägenhet till att bli en världsordning. Inget i det argumentet säger att ”nästa steg” måste vara antingen en global despotism eller en världsfederation. Tvärtom kan man anföra goda, republikanska argument för att en sådan lösning inte vore önskvärd – minns självaste Kant’s varningar för avskaffa det internationella systemet.
13 replies on “Geopolitiken och den republikanska liberalismen”
Valdigt fint!
Bra det dar om att fraga sig sjalv fragan vad det ar som uppratthaller eller river ned en stat. Kanns valdigt kompatibelt med mycket av det process-/flodesontologiska – och sedan finns det ju en lank rakt in i DeLandas ‘War in the age of intelligent machines’, nar man pratar om dessa processer av territorialisering/avterritorialisering i relation till hur vapen utvecklas. Tror pa detta!
Maste nog lasa in mig mer pa den republikanska traditionen, men detta kan ju kanske komma att flyta in fint i faktiska politiska hallningar. Roligt!
Befinner mig annu i Uganda, men kommer med langre kommentar nar jag kommer hem igen.
[…] finns ett antal godbitar, som Daniel Deudneys republikansk-materialistiska kritik av neorealismen, en personlig betraktelse från Waltz himself om hur han kom att skriva sina […]
[…] presenterar Jackson & Nexon två weberska idealtyper om den internationella anarkins natur och maktens tämjbarhet, som skapar ett koordinatsystem med fyra […]
[…] stater i den internationella konkurrensen: ”Since state action is not determined solely by type, all state forms can in principle be effective if they successfully adapt to and adopt the self-help logic of the […]
[…] är om inte Ströbele framstår som den sanne republikanen idag. För att låna en tankegång från Johan: Där Schily introducerar alltmer långtgående anti-terror-åtgärder under föresatsen att […]
[…] återuppväcka en politisk-teoretisk agenda som sysselsatte moderna klassiker från Machiavelli via Montesquieu till Mill, som allihhop, för att tala med Philip Pettit: ”deal with how institutions should […]
[…] Den politiska realisten behöver således inte vara cyniker eller omfamna Hobbes’ lösning. Balanserade politiska institutioner – som demokratiska val, konstitutionell maktdelning och rättsstatlighet – kan inte bara […]
[…] hur som helst bra att kastat sig in i jordbrukets underbara värld. Dels för att allting geo (geopolitik, geofilosofi, geovetenskap) känns hett just nu; dels för att man inte kan tänka sig en bättre […]
[…] har vi skrivit om hur liberal IR-teori skulle kunna lägga rabarber på både maktbalans och geopolitisk materialism, trots att etablerad kanon kopplar samman dem båda med realismen. Van de Haar utmanar på liknande […]
[…] E.H. Carr var övertygad om att militära innovationer hade gjort den rådande världsordningen av suveräna nationalstater obsolet – frågan var bara […]
[…] inhemska egenskaper påverkar deras internationella beteende: att staters politiska institutioner (republikansk liberalism), deras ekonomiska strukturer (handelsliberalism) och deras kulturella värdesystem […]
[…] Och det går inte att med mer övervakning och polisiära befogenheter stoppa terrorister som med mindre än 100.000 kronor på fickan kan slå till mitt i statens hjärta – regeringskvartalet och det statsbärande partiets tillväxtgeneration – och dräpa närmare 80 personer. Det är en omöjlig kamp mot förstörelsekrafternas utveckling. […]
[…] för att vi har något emot materialistiska, geopolitiska förklaringar, men då får de gärna vara lite mer […]