Categories
Statsveteri

Om Waltz, realismen och demokratin

Några anteckningar om Michael Williams spännande läsning av Kenneth Waltz, som vi nämnde häromdagen. ((Michael C. Williams, 2009: ”Waltz, realism and democracy”, International Relations 23:3, 328-40.))

Tesen är att ett försvar för demokratiskt utrikespolitiskt beslutsfattande löper som en röd tråd genom Waltz’ tre stora verk — Man, the state and war (1959), Foreign policy and democratic politics (1967) och Theory of international politics (1979).

Williams läser Waltz utifrån hans kontext i efterkrigstidens USA, där en rad dystergökar – som Hans Morgenthau, Reinhold Niebuhr och Walter Lippmann – fruktade att moderniteten och demokratin skulle bringa USA och Västerlandet i fördärvet, eftersom demokratiska massor, och de ledare de väljer, inte kan föra en ansvarsfull utrikespolitik.

”Almost all of these realists … displayed a certain nostalgia for an era of aristocratic or elite control over foreign policy, and the more stable and limited balance of power politics with which they associated it.” (331)

Waltz distanserar sig från denna klassisk-realistiska skepsis mot demokratin:

”an unrecognized objective and effect of Waltz’s theory of international relations is to exclude from consideration precisely the questions of political modernity that classical realists (and many others) insisted were crucial in understanding contemporary politics at both the domestic and the international level.” (329)

De klassiska realisterna drog en linje från människans natur via statens institutioner till utrikespolitiska utfall. Waltz förnekar inte första och andra analysnivåns betydelse, men hävdar att de inte är de enda faktorer som bestämmer den internationella politiken. Detta är bidraget i Man, the state and war (1959):

”The contribution of the third image – the causal role of international anarchy in the production of state action – is that it provides an opening for an account of foreign policy-making beyond individual and domestic levels of analysis.” (334)

I sin samtidskontext har Man, the state and war därför direkta politiska implikationer, menar Williams, däribland ”to defend democratic decision-making by disarming some of its most trenchant critics.” (334).

För att göra oss av med missuppfattningen att Waltz struntar i inrikespolitiska faktorer, hävdar Williams, borde vi läsa Waltz’ ofta försummade verk Foreign policy and democratic politics (1967), där han jämför USA:s och Storbritanniens utrikespolitik för att demonstrera att liberala demokratier faktiskt inte har visat sig vara mindre effektiva aktörer i internationell politik än andra regimtyper. Ja, demokratier – i synnerhet USA:s presidentiella demokrati, om man får tro Waltz – agerar både mer effektivt och ansvarsfullt i utrikespolitiken än totalitära regimer.

Så hur kommer det sig att demokratier faktiskt klarar sig bra i den internationella konkurrensen? Williams finner svaret i Theory of international politics (1979) och en systemisk förklaring, där den internationella anarkin tvingar aktörerna att lära sig självhjälp eller gå under:

”competition spurs the actors to accomodate their ways to the socially most acceptable and successful practices. Socialization and competition are two aspects of a process by which the variety of the actors are reduced.” (Waltz, 336)

Williams poäng är att Waltz, till skillnad från de klassiska realisterna, öppnar för att demokratier kan klara sig lika bra som andra typer av stater i den internationella konkurrensen:

”Since state action is not determined solely by type, all state forms can in principle be effective if they successfully adapt to and adopt the self-help logic of the system.” (336) ((Här ser vi återigen hur det strukturrealistiska argumentets slår knut på sig självt: Å ena sidan hävdar vi att den internationella anarkin tvingar sig på staterna. Samtidigt förutsätter teorin att enheterna faktiskt beter sig som teorin förutsätter. Williams:

”If states will simply seek their own self-preservation, the system will ensure relative stability. The only difficulty [sic!] is if they refuse to do so – if they place some value above survival, which is precisely what metaphysical theories of man and the state tempt them to do. In such a condition, the system will not work.” (336)

I så fall tycks första- och andranivåfaktorer avgörande för att få systemet att fungera. Och kanske hamnar därför neo-realisten i den paradoxala sits där budskapet till utrikespolitiska beslutsfattare blir: Agera som teorin förutsäger att ni ska agera!))

På så sätt kan man läsa Waltz’ gärning genom hans tre stora verk som att han försvarar demokratin mot realisterna, samtidigt som han uppgraderar realismen till att bli gångbar i en modern, liberal demokrati. (Kanske är det också i detta ljus vi bör se Waltz’ oblyga lån av maktbalansmekanismen från liberal teori.) Därmed är det också en subtil intervention i politiken, kanske mer ironisk än paradoxal.

Neo-realismens kritiker missar gärna att Waltz teori – också i sitt anspråk på positivistisk vetenskaplighet – är ett välment hack av den klassiska realismen just för att den deprekerar dess mindre rumsrena element – ”the dark metaphysics of man or grandiose theories of the state” (336) – och tendensen att förkasta demokrati, liberalism och moderniteten.

One reply on “Om Waltz, realismen och demokratin”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *