Categories
Statsveteri

Krig, fred och frihandel – en uppdaterad liberalism

Frihandel främjar fred, hävdar liberaler. Sanningen är så etablerad att den knappt behöver en referens. Men i en färsk artikel utmanar Edwin van de Haar denna common knowledge i IR. Inte nog med att liberaler inte kan ta patent på frihandel-främjar-fred-tesen; centrala tänkare som liberalismen skriver in i sin historia såg snarare samband mellan handel och krig. ((Edwin van de Haar, 2010: ”The liberal divide over trade, peace and war”, International Relations 24:2, 132–154.))

Precis som realismen genomgår liberalismen som teori om internationell politik intressanta uppdateringar. Tidigare har vi skrivit om hur liberal IR-teori skulle kunna lägga rabarber på både maktbalans och geopolitisk materialism, trots att etablerad kanon kopplar samman dem båda med realismen. Van de Haar utmanar på liknande sätt föreställningar om liberal IR-teori som är så etablerade att de ständigt reproduceras i forskning, undervisning och offentlig debatt. I denna tradition brukar liberalismens recept för fred och frihet kokas ned till tre empiriska påståenden om vad som skapar fred: republikanska/demokratiska författningar, internationellt samarbete och organisationer samt just frihandel och ömsesidigt beroende mellan stater.

van de Haar sågar itu det tredje benet. Till att börja med var liberala tänkare inte först med att utforska sambanden mellan handel, fred och krig; här finns en tradition, starkast under 16-1700-talet, som omfamnade idén att fred orsakas av internationell handel. Vad viktigare är: Centrala tänkare i liberalismens kanon hävdade inte att handel främjar fred, utan såg snarare handel som en bidragande orsak till krig. Van de Haar menar här att det finns en djup men förbisedd klyfta i den liberala traditionen.

Montesquieu, för all del, trodde att handel skapade fred:

”The natural effect of commerce is to lead to peace”, because ”two nations that trade with each other become reciprocally dependent. If one has an interest in buying, the other has an interest in selling; and all unions are based on mutual needs.” (139)

Den slutsatsen når han genom en inrikespolitisk analogi: Om en omsorg om tillväxt lägger band på härskare på hemmaplan torde den ha samma effekter i utrikespolitiken.

Samtidigt såg Montesquieu krig som en naturlig del av världspolitiken – handel skulle inte skapa evig fred.

Immanuel Kant, däremot, trodde ju som bekant att en fredlig värld är möjlig och han omfamnar otvetydigt tesen att handel främjar fred. Genom ömsesidig egennytta för handel och samfärdsel länderna samman, och handelns anda kan inte existera jämsides med krig.

John Locke, däremot, var inte mycket till frihandelsvän, utan snarare merkantilist utifrån en (ironiskt nog) Hobbesk syn på internationell politik. Van de Haar noterar kort att det inte finns någon som helst indikation på att Locke förväntade att handel skulle främja fred.

Men om den franska upplysningen hyste idealistiska, utopiska idéer om internationell politik var den skotska mer Ior:

”Civilisation was not ’just about civility, civil society, commerce and freedom’, but also about ’states, military power and the perils of empire’. Importantly, they consistently pointed out that commerce and war were related phenomena, due both to the larger welfare resulting from commerce and its characteristic competitive element which led states to compete for access to markets, resosurces and imperial expansion.” (140)

David Hume började från en tämligen dyster syn på människan, som, i alla tider och alla samhällen, styrd av sina känslor och passioner, snarare än av förnuft. ((

”In general, the passions or the emotions had more influence on the human will than reason; therefore Hume regarded them as the most important explanatory factors of human behaviour. Reason alone could not produce any action; it ’is and ought to be the slave of the passions’. Human nature was frail and perverse, and it was not possible to keep all men on the path of justice. Some men were prone to harmful behaviour, while a more important and larger group of them was often ’seduced from the more important, but more distant interest, by the allurement of the present, through very often very frivolous temptations. This great weakness is incurable in men.”

)) Med en sådan utgångspunkt landar Hume i en syn på internationell politik motsatt Kants:

”States, in Hume’s view the central actors in world politics, were collections of individuals, including their natural tendency to quarrel and fight. Human selfishness and ambition would remain perpetual sources of war and discord. Therefore, the public good in foreign politics often depended on accidents, chances and the ’caprices of a few persons’. Hume accepted the inevitability of war, not least to keep the balance of power, which he greatly valued. War was often justified, for example when a nation threatened the freedom of other states. Free trade was an important part of his ideas on international relations. In general Hume thought that commerce, the greatness of a state and the happiness of its inhabitants were positively related. Trade and commerce could be sources of opulence, grandeur and military achievement, as long as they were accompanied with free government and general liberty … Hume strongly rejected the mercantilists’ inclination to be jealous of the commercial success of other nations, or the related concern about a positive balance of trade. Trade was a positive-sum process…” (141)

Likväl trodde inte Hume att handel skulle leda till en fredligare värld, eftersom den inte förändrade de mänskliga naturen.

”Peace in the commercial age depended on wise policies and the application of prudence in order to overcome pride and jealousy, the eternal sources of conflict and war. Trade made nations richer, but this also stimulated the development of military technologies. Hume did not defend utopian ideals, nor was he overly optimistic in his views on world politics.” (141)

I stora drag delar Adam Smith Hume’s syn på den mänskliga naturen och krigets ofrånkomlighet:

”War and conflict were normal features of international society, if only because human sympathy, the binding force in domestic politics, could not be stretched indefinitely.” (141)

Smith’s argument för frihandel och mot merkantilism är välkända. Men likväl trodde han inte att handel skulle förändra den mänskliga naturen, som låg till grund för hans syn på internationell politik.

”Abolition of war was not part of Smith’s thought. One of the least noted aspects of his work is the importance he attached to defence, military organisation and patriotic and heroic military virtues. Commerce and war were related; he regularly referred to teh bellicose side-effects of international trade. Free trade enabled countries to carry on foreign wars and to keep fleets and armies in distant places. Insufficient defence was a danger to the stability of the state, which in turn would lead to a loss of national wealth. Smith did not think that economic interdependence promoted a harmony of interests between ccountries either.”

Smith var inte ens någon dogmatisk frihandelsvän, skriver van de Haar, utan menade att det var en absurd, utopisk tanke att tro att frihandeln skulle kunna återställas i hans samtida Storbritannien:

”For example, he was concerned about preserving the industry involved in nati0nal defence. In relation to ’high politics’ trade restrictions against foreign imports were justified, even though they bred monopoly and other disadvantages. In Smith’s famous words: ’defence is of much more importance than opulence.’ He also thought it reasonable to demand retaliation in cases of a trade war.” (142)

Så bland dessa fem proto-liberala klassiker är det bara Kant och Montesqueieu som menade att handel skulle leda till fred, medan Hume och Smith, så handelsvänner de var, också såg handel som en källa till konflikter och krig. Inte heller hittar vi frihandel-främjar-fred-tesen hos Jeremy Bentham, Benjamin Constant eller Alexis de Tocqueville.

Så varifrån kommer sammankopplingen av liberal IR-teori och tesen att frihandel främjar fred? Van de Haar spårar källan till John Stuart Mill, som såg frihandel och imperialism som civiliserande, progressiva krafter. Som 1800-talets viktigaste liberala tänkare har han också utövat stort inflytande på liberaler långt in i 1900-talet, till exempel Norman Angell, som just före första världskrigets utbrott hävdade att Europas ekonomier vuxit samman så mycket att krig blivit allt mer otidsenligt.

Men den som framför allt skriver in frihandel-främjar-fred-tesen i liberalismens kanon är Richard Cobden, en större politiker än tänkare. Från Frédéric Bastiat hämtade Cobden idén att fria marknader ökar intresseharmonin mellan individer, grupper och stater, vilket skulle kunna lägga band på människans naturliga tendens till krigföring. Och även om Cobden var en stor beundrare av Smith, så förvanskade han och Manchesterskolan Smith’s syn på internationell politik. Cobdens förvanskning spred sig till liberala politiker och tänkare, som Woodrow Wilson.

“The debate about the merits of free trade became part of the discussion between the realists and liberals in IR theory, which was partly reinforced by the views expressed by realist opponents of the liberal tradition, such as Morgenthau and Carr. Along the way the different forms of liberalism of the inter-war period were put together, mixed and reused in all kinds of different forms.” (146)

Därmed överskuggades en annan liberal tradition, som var mer skeptisk till handelns fredsfrämjande effekter och som inte såg den eviga freden som ett uppnåeligt tillstånd. En icke-utopisk liberalism med utgångspunkt i en ofullkomlig mänsklig natur, som ger upphov till konflikter och spänningar — det problem som har sin lösning i den liberala staten och den republikanska, balanserade författningen.

Samtida IR-teori kan därmed lära från Hume och Smith, menar van de Haar: Internationell handel utraderar inte andra konfliktorsaker, men dessutom kan handel i sig vara en faktor som ökar risken för krig. ((van de Haar skissar tre mekanismer: (a) Ökad global handel reducerar krigets kostnader, eftersom handeln gör det enklare att byta handelspartner. (b) Handel skapar inte bara interdependens, utan också spänningar och ett välstånd som kan användas för krigiska syften. (c) Vissa produkter eller resurser kan lättare ge upphov till konflikt, som exempelvis energitillgångar.)) Krigets och fredens orsaker är mångfasetterade och komplexa. Det speglar också en pluralism av goods and evils: Fred, frihandel, demokrati och internationellt samarbete kan allihop vara eftersträvansvärda mål, men därmed inte sagt att de alltid är kompatibla eller drar åt samma håll.

7 replies on “Krig, fred och frihandel – en uppdaterad liberalism”

Vad säger statistiken om fred-frihandel-kopplingen?

Man kan ju se hur de lokala konflikterna inom stater blir fler och fler, men att internationella konflikter faktiskt blir allt färre under 1900-talet – då handeln ökar och demokratierna blir fler. Det är nog också relativt ofta så att konflikter mellan stater som uppstått under efterkrigstiden, ofta har varit ett utslag av att det andra av de tre fredsbenen, det internationella samarbetet, har fallerat (exempelvis när vissa stater väljer unilaterala vägar). Så långt kanske den utopiska liberala teorin ändå fungerar.

Men en typ av väpnade konflikter som tydligt blir alltmer poppis är s k internationaliserade konflikter, där en främmande stat på olika sätt (oftast i det fördolda) stödjer en viss gruppering i en inhemsk konflikt.

Det känns som om det där är relevant. Kanske kan man anta att stater hittar en annan väg att strida om resurser eller andra politiska, etniska, religiösa intressen – när de är interberoende av handel, när internationella samarbeten och organisationer förhindrar inblandning i staters interna affärer, och när det blir allt svårare att vinna opinion för krig, både på hemmaplan och ute i världen?

Källa: http://www.pcr.uu.se/research/UCDP/graphs/conflict_types_2008.gif

@Marcus: Jag vet inte riktigt vad statistiken säger. Vissa IR-forskare har som andra samhällsvetare blivit väldigt duktiga på statistiska metoder och prövar de mest intressanta samband hit och dit, men det enda säkra resultatet från sådana studier tycks vara, som van de Haar konstaterar, ändlösa debatter om forskningsdesign, metodologi och dataset (se till exempel forskningen om den demokratiska freden: http://en.wikipedia.org/wiki/Democratic_peace ).

[…] att öppna upp det slutna samhället, och de tidigare privilegierade klasserna i Aten insåg att handel, sjöfart, imperium och demokrati hängde samman: ”Close contact with other tribes is liable to undermine the feeling of necessity […]

[…] liberalism sätta ord på våra känslor. Senare följde vi upp med en serie inlägg om realism och liberalism i politisk och internationell teori. Det är trådar som förtjänar att knytas ihop en vacker […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *