I coronaisoleringen har jag fördrivit tiden med att gå igenom gamla pressklipp om Europakonventionens genomslag i Sverige på 1980-talet.
Tag: Europadomstolen
Europarådet har skapat databasen Voices of Europe med tal som olika statsledare och politiker hållit inför parlamentarikerförsamlingen, ända sedan 1949. Jag hittade två tal av Olof Palme och Carl Bildt, som kanske säger något om synen på EKMR i Sverige under de år den började få genomslag i svensk rätt och politik.
På 1990-talet valde Danmark, Island, Norge och Sverige att inkorporera Europakonventionen om mänskliga rättigheter i nationell lagstiftning – drygt 40 år efter att de ratificerat konventionen. Varför tog det dem så lång tid att göra konventionen fullt tillämpbar på hemmaplan? Och varför just då?
Hur står sig idén om nordisk exceptionalism om vi ser till individuella klagomål under Europakonventionen för mänskliga rättigheter? Nog utmärker sig de nordiska staterna – men inte alltid för att deras medborgare finner mindre anledning att klaga till Strasbourg än andra västeuropéer. För Sverige, Finland och Island är det snarare tvärtom.
De tre skandinaviska staterna och Island var tidiga med att acceptera den individuella besvärsrätten under Europakonventionen, även om det dröjde till mitten av 1960-talet innan Sverige och Norge accepterade domstolens jurisdiktion. Besvärsrätten ger enskilda personer, organisationer och grupper rätt att klaga till Europakonventionens organ om de upplever att staten inte har respekterat deras rättigheter såsom konventionen och dess tilläggsprotokoll fastslår dem.