Europarådet har skapat databasen Voices of Europe med tal som olika statsledare och politiker hållit inför parlamentarikerförsamlingen, ända sedan 1949. Jag hittade två tal av Olof Palme och Carl Bildt, som kanske säger något om synen på EKMR i Sverige under de år den började få genomslag i svensk rätt och politik.
Den 28 september 1983 är statsminister Olof Palme i Strasbourg och talar inför parlamentarikerförsamlingen. Palme för upp brister för mänskliga rättigheter runt om i Europa: Han nämner hur Grekland sex år tidigare välkomnats tillbaka till Europarådet efter demokratins återinförande, samtidigt som de nya demokratierna Portugal och Spanien blivit medlemmar.
Han uppehåller sig vid Turkiets demokratiska brister och nämner det mellanstatliga klagomål som Sverige, tillsammans med fyra andra stater, vid den här tiden inlämnat till Europrådets MR-kommission för överegrepp begångna efter militärkuppen 1980. Han talar om de totalitära staterna i Östeuropa:
It is quite clear that in the Eastern part of Europe, human rights are not respected. The regimes in that part of our continent are hard dictatorships, whose continued existence in many cases has had to be supported by foreign troops. This development towards dictatorship is especially tragic in countries like Czechoslovakia that have had a long democratic tradition.
Han blickar också ut utanför Europas gränser och nämner situationen i Chile – tioårsdagen av Pinochets militärkupp ligger ett par veckor tillbaka. Sen ägnar han en lång del av talet åt arbetslösheten – något överraskande för en nutida läsare, givet att Europarådet inte direkt är eller var ett forum för ekonomisk-politisk koordinering – som en samtidens utmaning lika stor som fred och nedrustning – nästa stora tema i talet; 1983 var väl förmodligen året då det andra kalla kriget var som kallast.
Europarådet tycks Palme framför allt betrakta som en arena för utrikespolitik – för att framföra Sveriges uppmaningar till andra stater att ta demokrati, nedrustning och arbetslöshet på lika stort allvar som Sverige. ((Frågorna från parlamentarikerförsamlingens medlemmar fokuserar också uteslutande på internationell politik; någon ställer också kritiska frågor om huruvida Palme lever som han lär, med syftning på Sveriges omfattande vapenexport.))
Det Palme däremot inte berör är vilka konsekvenser Sveriges medlemskap i Europarådet och EKMR har för svensk inrikespolitik – en talande tystnad, om man så vill, eftersom Sverige året innan för första gången någonsin hade fällts för brott mot konventionen i målet Sporrong & Lönnroth v. Sweden.
Och det är i samband med det här besöket i Strasbourg som Palme vid en pressfrukost fäller den kommentar om Europadomstolen som en “regeringsrådet Gustaf Petréns lekstuga” som sedan kom att bli så omdebatterad i riksdagen och pressen i Sverige. Regeringen vägrade sedan i det längsta att rätta sig efter domstolens avgörande, vilket föranledde kommissionen att låta domstolen pröva fler klagomål som även de fann att Sverige brutit mot sina åtaganden enligt EKMR. Motvilligt införde regeringen en begränsad, tillfällig lag om rättsprövning av förvaltningsbeslut. ((Justitiedepartementet. 1987. Om europakonventionen och rätten till domstolsprovning i Sverige. Prop. 1987/88:69.))
Det är intressant att jämföra Palmes tal med det tal Carl Bildt håller inför samma församling den 1 oktober 1992. Bildt uppehåller sig naturligtvis även han mycket vid utvecklingar i omvärlden, som kommunismens fall i Baltikum och Östeuropa, där en rad länder vid den här tiden söker sig mot de västeuropeiska samarbetena, och eskaleringen i resterna av Jugoslavien.
Men i Bildts tal finns också följande passage, om att Europarådet och dess granskningsmekanismer också har en roll att spela för demokratin och rättsstaten i Sverige:
“The European Convention on Human Rights has rightly been called the jewel in the crown of the Council of Europe. As we look at this unique instrument we can take pride in being parties to the world’s most precise and advanced protection mechanism in the human rights field. The Commission and the Court are composed of Europe’s most prominent experts in this field. We should spare no effort to safeguard and develop this invaluable guardian of human rights.
I am saying this against the very special background that Sweden is seen by everyone as a true democracy and a country truly respecting human rights and freedoms. Even we have been closely guarded by these mechanisms, and even practices, laws and decisions in Sweden have been criticised by these institutions – I welcome that. Even those countries respecting human rights and freedoms need to be guarded when it comes to the details and when it comes to the fact that there should never be a possibility for any state, however democratic, to affront the rights of individuals. The institutions that are set up here in Strasbourg are an essential component of the European Convention on Human Rights that is so essential to the functioning of our society.”
Skillnaden mellan de två talen speglar det skifte som skedde – i Sverige och Europa – vid kalla krigets slut. Hälften av frågorna till Carl Bildt handlar om EFTA-ländernas närmande till EG, och kanske ska hans beredvilliga självbindning också ses i ljuset av de då pågående medlemskapsförhandlingarna.
Men under 1980-talet motionerade moderaterna återkommande om att Sverige borde inkorporera Europakonventionen, vilket riksdagsmajoriteten rutinmässigt avslog med hänvisning till den dualistiska doktrin som befästs genom utredning och domstolsavgöranden på 1970-talet och enligt vilken EKMR var närmast irrelevant i den inhemska rättsordningen. Efter valet 1991 tillsätter så den borgerliga regeringen en utredning om att stärka skyddet för fri- och rättigheter i grundlagen, utöka lagprövningsrätten och inkorporera EKMR. ((Justitiedepartementet. 1993. Fri- och rättighetsfrågor. SOU 1993:40))
Så skillnaden speglar också hur socialdemokrater och moderater alltsedan 1950-talet haft olika synsätt på Europakonventionen. Det är en skillnad i synsätt som dels är ideologisk: ett socialdemokratiskt ideal om demokrati som parlamentarisk suveränitet mot ett konservativ-liberalt rättsstatsideal. Dels är den förmodligen också strategisk, eftersom partier kan antas se olika på externa begränsningar av suveräniteten beroende på vilka förväntningar de har om att kunna inneha regeringsmakten.