Categories
Diktaturkramar

Diktaturkram som diktaturkram II


”När jag var yngre ägnade jag mig också åt bojkotter. Ju äldre jag har blivit, desto mer övertygad blir jag om att man ska skapa kontakter och öppna samtal.”

avfärdar kådisarnas gammelsmurf Alf Svensson kritiken mot att han låtit Tunisiens auktoritäre president Zine El Abidine Ben Ali bjuda in honom och frugan, till den nätta kostnaden 32 000 kronor.

Han har väl lärt sig av mästarna, Affe. För det var ju precis samma sak Lassarna Werner och Ohly sa, när deras bjudresor respektive öststatskramande fördes fram i ljuset: Vi ville föra dialog. Vi imponerades av deras sociala framsteg. Vi trodde att de var en motmakt mot ondskan i världen. Och så vidare.

Nästa gång kanske inte kristdemokraterna är så snabba att kasta första stenen.

(Tidigare på Mothugg: Moderaternas, sossarnas och kungahusets diktaturfjäsk.)

Categories
Diktaturkramar

Diktaturkram som diktaturkram

Visst förtjänar vänsterpartiet att sättas dit för att de under sin 85-åriga historia konsekvent ställt sig på fel sida i valet mellan diktatur och demokrati.

Jag börjar tröttna på kommunistbashingen mest för att vi redan har tjatat om det här i åratal. Då är jag ändå som bekant ingen anhängare av ahlmarxistisk McCarthyism, så jag kan hålla med mina hobbyvänstervänner om en viktig poäng: Om kritiken mot vänsterpartiet ska vara trovärdig, måste alla bedömas efter samma kriterier.

Vänsterpartiet förtjänar kritik för att de åkt på mingelresor till allehanda diktaturer runt om i världen utan att andas ett uns av kritik, utan tvärtom hyllat sina värdars förtryck mot sin egen befolkning. Och de förtjänar kritik för att diktaturkramandet fortsätter än i dag och för att översteprästinnan i Svensk-kubanska föreningen, Eva Björklund, sitter i deras partistyrelse.

Rätt så.

Men om vi tillämpar samma standarder på andra partier, borde inte – för att bara ta ett exempel – Göran Johansson (s) och Lars-Åke Skager (m) få löpa samma gatlopp i medierna? Kan de tillåtas som medlemmar i sina respektive partier, som ju gör anspråk på att ta mänskliga rättigheter på lite större allvar än vänsterpartiet?

Nej, naturligtvis inte. Deras gullande med den världens största diktatur är ju minst lika vämjeligt som Lars Werners partyresor till DDR, Lars Ohlys murnostalgi och nämnda Björklunds årliga Kubasemestrar.

Men därutöver är skytteltrafiken mellan Göteborg och Shanghai snäppet allvarligare, eftersom kommunalpamparna som frotterar sig med kommunistpamparna gör det som valda företrädare för Sveriges andra stad.

Men även det har jag förstås tjatat om rätt länge: till exempel här och här och här.

Categories
Diktaturkramar Nordkorea

Kims vänner

Tågolyckan i Ryongchong tycks inte ha undergrävt det internationella stödet för Nordkorea – tvärtom. På Nordkoreas hemsida, en skön crossover mellan stalinistisk momunentalestetik och webbdesign ? la 1996 (som vi skrivit om tidigare), finns nu information på bland annat svenska, spanska, ryska, polska, schweiziska (!) och esperanto.

Categories
Diktaturkramar Göteborg Politik

Göran mot väggen

I två reportage har TV4 Göteborg granskat Göteborgs samarbete med Shanghai, intervjuat dissidenter och människorättskämpar och ställt kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson (s) mot väggen:

”Göran Johansson vill inte diskutera de brott mot de mänskliga rättigheterna som pågår i Shanghai. För honom är det utrikespolitik, och därmed förbjuden mark för en kommunpolitiker. Men det är Göran Johansson ganska ensam om att tycka. Varken utrikesdepartementet eller Kommunförbundet ser några som helst problem med att en kommunpolitiker för fram svenska värderingar om demokrati utomlands.”

Båda inslagen kan ses på TV4 Göteborg. Snygg jobbat, Bernhard!

Categories
Diktaturkramar Politik

Shanghai dansar och ler

Har Kina bytt regim? Nej, det skulle vi nog ha fått höra talas om. Men av DN:s och Sas helsidesannons i gårdagens DN skulle man kunna tro att kommunistregimen var en avslutad historisk parentes:

”I dag, efter en mellanperiod med kommunistiskt styre, är Shanghai åter ett stort affärs- och nöjescentrum. Invånarna är mer västerländska än andra kineser och för en turist finns oerhört mycket att göra.”

Istället är det shopping- och nöjesmetropolen Shanghai som DN vill sälja in i sin resetävling ”Månadens resa”.

Resten av annonsen fortsätter i samma stil: Strosa på The Bund, shoppa elektronik och märkeskläder på Nanjing-gatan, drick te på ett klassiskt tehus, kolla in antikaffärerna i Gamla stan, gör en båtfärd på floden. Och ”kvällstid är Shanghai en pulserande stad som aldrig sover.”

Det förvånar nu inte om man har läst DN de senaste månaderna. Förklätt till en serie rese- och featurereportage har tidningen publicerat en reklamkampanj som Kinas turistbyrå inte skulle ha kunnat köpa för pengar. Eller så är det just vad den har gjort.

Särskilt frilansjournalisten Ulrika K. Engström har spottat ur sig mängder av reseporr om det trendiga Shanghai – för en månad sedan en hel söndagsbilaga om modefestivaler, skyskrapor, massage och husmanskost – utan att någonsin lufta kritik ens i en bisats.

Nu räcker det att glutta i en årsrapport från Amnesty eller Human Rights Watch för att få veta att den kommunistiska regimens förtryck är allt annat än historia. De berättar om hur regimen avrättar tusentals fångar, stänger tidningar, blockerar Internet, trakasserar journalister, hotar arbetare som organiserar sig, fängslar fackföreningsledare och demokratiaktivister, förföljer medlemmar i kyrkor och trossamfund, torterar Falun gong-utövare – och så vidare.

Och just i trendiga Shanghai har vanliga människor som protesterat mot stadens rivningsplaner pryglats av polisen och skickats på ”politisk omskolning genom arbete”.

Hur som helst, för att vinna första pris i DN:s tävling – en flygresa för två personer till Shanghai med medannonsören Sas – ska man med max 20 ord, varav ett ska vara DN, berätta varför man vill resa till Shanghai. Här är min motivering:

”Kommunistkina förtycker en femtedel av mänskligheten. Jag vill möta Shanghaibor som inte dansar och ler – dem DN inte låtsas om.”

För visst ska man resa till Kina. Kineserna behöver mer kontakt med omvärlden, inte mindre. Men man får aldrig glömma att de lever under en regim som förnekar dem deras grundläggande mänskliga rättigheter. Det är därför DN borde skämmas.