Just nu funderar jag (återigen) mycket på processpårning och kausala mekanismer. Här följer en läsanteckning om en läsvärd artikel på temat av vetenskapsfilosofen Rosa Runhardt. Artikeln tar sig för att analysera hur man egentligen kan kombinera olika metoder i statsvetenskap, i synnerhet i kvalitativa fallstudier.
‘Evidentiell pluralism’ (EP) är ståndpunkten att det inte finns någon enskild korrekt teori om kausal evidens i vetenskapen eftersom alla sådana teorier kommer med välkända invändningar och problem. Om vi tar EP på allvar borde vi kombinera olika evidens från olika sorters kausalitetsteorier – t ex probabilistiska och mekanistiska – för att pröva och stärka en kausal hypotes. M a o: Genom att triangulera olika metoder kan vi skaffa bättre belägg för en kausalhypotes än genom de olika metoderna var för sig.
Det är ju en populär hållning i dag – som använts för att rättfärdiga mixed methods, osv. Idén att vi genom att blanda metoder kan skaffa bättre belägg för en kausalhypotes förutsätter dock att de metoder vi blandar är kompatibla – att vi kan kombinera den kunskap om ett kausalsamband som en metod genererar med den kunskap en annan metod genererar på ett sådant sätt att vår tillit ökar till att den mekanism vi undersöker verkligen orsakar ett utfall.
Men är det alltid så? Runhardt visar på tre problem med ett sådant antangande .
- Praktisk inkompatibilitet. Prosaiska omständigheter som tid, resurser och färdigheter kan göra det omöjligt att kombinera metoder i en studie. Trivialt, kanske, men alla som bedriver forskning vet att sådana resurser sätter tvingande ramar.
- Epistemisk inkompatibilitet. En mer principiell oförenlighet: “Two methods are epistemically incompatible when one of the methods refuses to recognize as genuine knowledge some of the statements the other method claims to have evidence for.”
- Ontologisk inkompatibilitet. Den mest fundamentala typen hänför inkompatibiliteten till kausalitetens natur. Om vi – som t ex begreppsliga pluralister hävdar – tror att “there is no metaphysical fact of the matter as to what causation is; no deep, simple and unified nature of causation”, så blir det också omöjligt att triangulera metoder, eftersom “each method will speak for a different fundamental type of causal claim.”
Runhardt fokuserar på den andra typen av inkompatibilitet, den epistemologiska, och hur den slår mot metodläran om processpårande fallstudier (hädanefter PT för process tracing). PT delas ofta in i top-down/teoritestande och bottom-up/teoriutvecklande tillvägagångssätt, där en central del i det teoritestande sättet är att jämföra (beläggen för) den kausala mekanism för den teori man vill testa med (beläggen för) alternativa mekanismer.
Så långt är alla med. Men, hävdar Runhardt, det råder inte någon etablerad enighet om den underliggande metodologin i PT, delvis för att PT-forskare använder termen ‘kausal mekanism’ på tämligen olika vis. En del samhällsforskare ser det bara som en metafor – “causal mechanisms are simply ‘inferences, reason, or argument'” – medan andra betraktar mekanismer också har en mer mekanistisk syn på den sociala verkligheten.
Den här oenigheten om vad ‘kausala mekanismer’ är får metodologiska konsekvenser: “for what kinds of things should we collect evidence, if we wish to process trace properly?” (431) Ja, det beror på hur vi ser på kausalitet.
De som är evidentiella pluralister skulle då hävda att vi borde samla belägg för alla olika slags indikatorer på kausalitet. “Evidential pluralists would here argue that although (or even because) methodologists disagree on what kinds of things we should collect evidence of, we can take the advice of each of them and jointly use these pieces of evidence to form our belief in the purported causal mechansm.” (431) EP förnekar alltså att här finns en epistemisk inkompatibilitet.
Runhardt presenterar två synsätt på PT:
- Systemperspektivet ser kausala mekanismer som delar av komplexa system av sammanlänkade delar som frambringar ett utfall. Av detta synsätt följer, hävndar Runhardt, att forskaren bör söka “‘singularist’ observations of causation.” (432). Singularism innebär att vi kan observera kausalitet utan att behöva belägga regelbundenhet genom att helt enkelt observera hur en aktivitet överför kausal kraft från en enhet till en annan.
- Interventionsperspektivet, däremot, menar att vi studerar kausalitet genom ingrepp som förändrar ett utfall: “X is a cause of Y if there exists some intervention which we can use to change X, so that X will then in turn change Y.” Belägg för sådana interventioner är alltså belägg för ett kausalitetspåstående. Såklart är det normalt sett omöjligt att ingripa i de processer vi spårar. Men genom att jämföra mellan likartade fall eller med hypotetiska, kontrafaktiska fall kan vi dra slutsatser om kausalitet.
Här visar Runhardt på en pluralistisk motsättning – en epistemisk inkompatibilitet – mellan de båda perspektiven:
- Singularistiska observationer: Interventionistperspektivet bygger inte på en singularistisk kausalitetsteori: Vi kan inte avgöra om länken mellan två händelser är kausal enbart genom att observera den. Därför måste PT:are också söka belägg genom kontrafaktiska resonemang (eller jämförelser). Systemperspektivet, däremot, säger att enfallsobservationer är en pålitlig källa till belägg för kausalitet.
- Kontrafaktiska resonemang: De båda perspektiven skiljer sig också åt i synen på sanningsvärdet i kontrafaktiska resonemang: Interventinsperspektivet menar att de kan ge värdefull kunskap, medan systemperspektivet förhåller sig skeptiskt.
Med andra ord: Belägg som det ena perspektivet menar underbygger giltig kunskap underkänns av det andra – en epistemisk inkompatibilitet. Dessa två oenigheter mellan de två PT-perspektiven är en utmaning för EP:
“Recall that under evidential pluralism for causation, it is unclear which methodology is suitable for finding causes and therefore, we will not accept one methodology, but several. [Yet…] our search for evidence of different things… may lead to an internally conflicting epistemology. Pluralism, then, leads to a clear tension.” (435)
Vad kan man då göra? Kasta ut EP med badvattnet eller begränsa dess tillämpbarhet till vissa, icke-probabilistiska metodologier? Nej, istället föreslår Runhardt en tredje lösning, som räddar EP genom att fokusera på att både singularistiska observationer och kontrafaktiska resonemang har ett visst mått av tillförlitlighet, beroende på den evidentiella kontexten.
“Phrased in terms of reliability, we see that the systems view believes our judgements of the truth or falsity of counterfactuals are unreliable, while the interventionist view believes our judgements of causal claims based on singularist observations are unreliable. Yet this is too strong a claim. Neither source (counterfactuals or singularist observations) should be judged to be inherently reliable or unreliable without also specifying the evidential context.” (436)
Beläggen är inte i sig tillförlitliga eller inte – det beror på kontexten. Runhardt illustrerar poängen med ett exempel från Tannewalds klassiska PT-studie som hävdar att ett tabu förklarar varför kärnvapen aldrig kom till användning under kalla kriget, där Runhardt menar att i kontexten av den studien är kontrafaktiska påståenden mer tillförlitliga: Dels för att Tannenwald försöker visa vad som hade hänt om ett sådant tabu inte hade funnits; dels för att hon vill pröva en mer generell hypotes: att tabut förklarar alla staters kärnvapenabstinens bättre än alternativa teorier som avskräckning. Jämfört med en flerfallsstudie där vi skulle ställa stora krav på likhet mellan fallen är det kontrafaktiska resonemanget mer tillförlitligt, och således försvarligt.
Omvänt kan systemperspektivets singularistiska observationer vara mer tillförlitliga när de kausala länkarna är mer synliga, dvs om vi kan samla in hårda empiriska primärbelägg av ett tillförlitligt slag. De kan också vara försvarliga i fall där vi inte vet särskilt mycket om hur de kausala relationerna kan tänkas se ut.
Slutligen är interventionsperspektivets kontrafaktiska resonemang bara tillförlitliga i fall där den kausala mekanismen vi undersöker är modulär, dvs dess olika delkomponenter är oberoende av varandra så att vi i princip skulle kunna ändra hur en av dem beter sig utan att förändra hur de andra beter sig. Så är inte alltid fallet. Systemperspektivets singularistiska observationer låter sig göras även när mekanismen inte är modulär.
Slutsatsen är alltså att de båda perspektiven lämpar sig för olika typer av fallstudier och innan vi kombinerar dem måste vi beakta deras respektive evidentiella kontext – de är alltså inte nödvändigtvis alltid inkompatibla, men kompatbiliteten är kontextuell:
“different methodologies may contradict because their epistemological assumptions are fundamentally in disagreement, as is the case in the systems vs. interventionist views. … the choice for a methodology depends at least on a case study’s evidential context, since evidence fo rhte fundamental type of causal evidence in these methodologies will be more reliable in some contexts than in others.” (440)