Kompisar från förr

Tänka sig, de finns kvar – ny demokrati! Jag trodde att partiet hade dött någonstans mellan de konkurrerande partiledarna och bråket om partikassan i mitten av 1990-talet, men här finns ett partiprogram daterat 2002.

Ståndpunkterna är dock ungefär de samma som 1991, och känns därmed ganska fadda (”Större delen av vårt bistånd går till socialistiska diktaturer”). Och vad hände med draget under galoscherna? ”Förändra biståndet” låter så tamt att Ian förmodligen gråter krokodiltårar över att hans skapelse har anpassat sig till etablissemanget.

Men att ny demokrati framtår som menlöst i dag beror förstås också på att det mesta som var nytt och radikalt med partiet har genomförts – bortsett från de rena ölbackstricken, förstås, som skattesänkningar på hundratals miljarder.

Nu ska man förstås inte tillskriva ny demokrati de avregleringar och privatiseringar som skedde under 1990-talet – det handlar snarare om att socialdemokraterna förverkligat idéer som de borgerliga partierna stått för i decennier.

På samma sätt ska man nog inte överskatta ny demokratis påverkan på flyktingpolitiken, men de visade att det går att mobilisera en främlingsfientlig opinion i Sverige – som sossar och moderater har varit snabba att slå mynt av genom sin kohandel om att inskränka asylrätten och minimera invandringen.

Nej, det mest förvånande om man tittar på dagens partilandskap är att det som mer än några sakpolitiska ståndpunkter var ny demokratis kännetecken – populismen – i dag förvaltas av folkpartiet. Bengt Westerberg var ju trots allt ny demokratis fiende nummer ett.

Så visst är det ett kärt återseende! När greven, betjänten och hårfrisörskan åkte land och rike runt och hetsade mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet, då visste man i alla fall vem fienden var – och vem som reste sig ur soffan för att ta kampen emot dem.